XXXI.
STOCKHOLMS BLODBAD.

KRISTIAN TYRANNS KRÖNING.

I ett gavelhus vid Stockholms Stortorg bodde en borgare, som hette Klavus Boye. Han var så stor och bred, att hans kläder drogo fyra gånger så mycket tyg som andras. Det var dyrt, men lyckligtvis var hustrun hans så mycket mindre. Barnen bråddes på henne och voro också små. De sågo ut som två rader äppelkindade dockor, där de nu sutto på hans knän förmiddagen den 4 november år 1520 efter Kristi födelse.

Över allt annat i världen älskade Klavus sina barn och sin hustru Metta. Den lilla silverhåriga gumman var alltid glittrande glad, men i dag var hon det ännu mer. Hon gick och strödde nyhackat enris över solrutorna på golvet och tänkte på, att stadsportarna äntligen hade slagits upp efter den långa belägringen. Hemming Gad och biskop Mats från Strängnäs hade dukat upp så många historier om Kristian Tyranns godhet, och om hur frikostigt han delade ut salt och sill bland bönderna, att stockholmarna till sist fått håg att dagtinga. Fru Kristina Gyllenstierna hade då blivit tvungen att överlämna staden mot många vackra försäkringar och löften, och just nu kröntes han som bäst av Trolle i Storkyrkan.

»För mig må de mäktiga kivas, bäst dem lyster», sade Klavus, »men vi skola väl ändå gå ned bland folket vid kyrktrappan och se på ståten. Vi behöva ingenting frukta, Metta-lill, för jag har aldrig blandat mig i herrarnas fejder.» och så tog han sina fyra små dockbarn och satte de två minsta på axlarna. De andra fingo hålla i kappsnibbarna. Framför honom trippade mor Metta småpratande och modersstolt.

Vägen från slottet till kyrkan var tåltad med rött kläde. I den öppna tältgången hade de sista kröningsgästerna redan tågat förbi, och vår goda Klavus trängde sig fram till kyrkdörren. Kristian Tyranns djupa stämma hördes ända ut på trappan. Med tre fingrar på en relikgömma avlade han en ed att styra riket med infödda män och hålla alla vid Sveriges lag och rätt. Sedan gav Trolle honom nattvardsoblaten. Men det var danska herrar, som buro fram kronan, spiran, äpplet och svärdet. När han var krönt, satte han sig på en stol och utdelade riddarslag, men endast åt danska män. »Sverige är med svärd vunnet», ropade en härold, »och ingen svensk kan därför bli delaktig av riddaräran.» Därefter reste sig konungen och stödde armen mot högaltaret. Ett sändebud från hans svåger, kejsar Karl V, framträdde och hängde om hans hals ett band med ett gyllne vädursskinn, omgivet av strålar. Gyllenskinnsorden var ett nytt tecken på Kristians makt, ty med den upptogs han i det burgundiska fursteförbundet.

Med en känsla av bävan tyckte sig alla i den stunden nästan urskilja den fruktade kejsaren, där han blek och med framskjuten haka färdades i sin bärstol på sydländska fjällvägar. Hans välde var så vidsträckt, att solen aldrig gick ned i hans rike, ty när den sjönk bortom de västra gränserrra, brann redan morgonrodnaden över de östra.

Stolt att ha en sådan beskyddare, vinkade Kristian Tyrann med silkeshandsken åt borgarna nere vid dörren. Bland sådant småfolk trivdes han bäst. Med ett brett leende i sitt rödbruna skägg satt han gärna vid deras enkla måltider och drack av deras öl Men i dag var det stormännen, som omgåvo honom, och kanske var det därför, som hans ögon blevo så hårda. Och vem kunde veta, om han inte just nu, mitt under de förnämas hyllning, kom ihåg sin Dyveke, lilla Duvan, hon som bara hade haft en simpel värdshusidkerska till mor? Ja, henne hade han hållit av, det visste nog folket.

Det var en gång i Bergen i Norge, som han hade träffat henne vid en dans, och sedan hade hon följt honom till hans danska kungastad, och där hade han för hennes skull glömt sin egen drottning. Men nu var hon död, och från den stunden, då hon dog, hade allt gott inom honom förfrusit. Nu var det den gamla Sigbrit, hennes mor, som brukade hålla honom sällskap och viska i hans öra, att några av de mäktigaste i Danmark hade givit förgift åt Dyveke. Sigbrit hade också en släkting, som hette Didrik Slagheck, och som förut hade varit bartskärare, och han var ständigt i konungens närhet och lockade honom med sina dåliga råd till hämnd och grymma straff. Därom visste herrarna ännu bättre besked än folket.

Tänkte konungen nu i dag på sin stackars Dyveke eller prövade han redan, hur pass mycket han behövde hålla av sina löften till de bannlysta svenska kättarna? Som han stod där vid altarhörnet, vände han sig ibland åt sidorna. Räknade han i tankarna, hur många av huvudena omkring honom, som snart skulle ligga avhuggna ute på torget? Eller stred han en sista gång mot de bättre före satserna från sin ungdom?

Hymnen brusade, och när han skred ned mot dörren, hälsade han alltjämt lika hult på det lägre folket.

Hela tiden låg höstsolen in över sankt Görans beläte och sken på svärdet, som helgonet lyfte över draken. Skulle det aldrig mer någonstädes i bygderna vandra fram en man, som var stark nog att fatta det hämnarsvärdet och på nytt samla bondeskarorna till seger och befrielse?

PÅ STOCKHOLMS SLOTT.

I dagarna tre växlade tornej och muntra gästabud, och Stockholms borgare skänkte Kristian Tyrann ett förgyllt dryckeskärl med sextio ungerska gyllen. Ärkebiskop Trolle, Didrik Slagheck och den tilltagsna biskopen i Odense, Jöns Beldenack, hade dock mitt under festligheterna ofta hemliga överläggningar med konungen. På tredje dagen uppkallades helt oförmodat en mängd biskopar, ädlingar, borgare och förnäma fruar till slottet.

»Klavus, Klavus!» ropade mor Metta glädjestrålande och virvlade om i kammaren. »En sådan heder! Här har det kommit bud, att du skall med upp på slottet. Tag nu på dig dina nya kläder, så att du inte ser sämre ut än de sturska jutarna.»

Det var också en dräkt, som hette duga. Tyget var hopsnörpt i pös vid axlarna och uppristat här och var, så att det ljusare undertyget svällde fram. Skorna voro breda framtill som mulen på ett nöt, kappan var fodrad med ekorrskinn och mössan pälsbrämad. Stor var han ju förut, men nu såg han ut som en verklig jätte. »Slå nu knut på vanten», bad hon, »så att du kommer ihåg att säga så här, när du stiger in i den långa, långa salen: Frid i stugan, Ers Nåde, så reder det sig nog, vi äro ju alla kristna... Hur var det nu?»

Han torkade svetten ur pannan. »Frid med din fruga, unga Kristian, så... Nej, det var galet!» Mor Metta blev allvarsam, men hon kunde ändå inte låta bli att högmodas en smula, ty förnämt var det i alla fall att ha så mycket kläder på sig. »Du duger just att tala med storfolk, du», sade hon. »Glöm åtminstone inte att sluta att spisa, så fort kungen torkar fingrarna!»

Men då blev Klavus nära på ond. »Jo, det skulle just vara prydligt», muttrade han, »om kungen fick se, att jag inte satte bättre värde på fägnaden. Ånej pass! Nog skall jag göra heder åt maten alltid, om Hans Nåd också får vänta en stund.» Klavus mätte golvet med långa steg, och barnen stodo i en ring och beundrade honom. Upphettad kysste han dem på kinderna och strök henne över håret. »Helgonen vare med era kära, kära», sade han blidkat och drog och tänjde på vantarna. »Nu blir det att berätta, när jag kommer tillbaka. Mor, jag tror allt, att du får ha litet renskt på kannan så där ungefär vid kvällsringningen.»

När han kom ut, hälsade hans bekanta med en djupare knyck på knät än vanligt. Han kände sig helt belåten med sig själv och tog ut stegen.

Men prisa inte dagen, förrän du sagt godnatt! När Klavus väl befann sig i den präktiga slottssalen, fann han det lugnast att tyst smyga undan bakom ryggarna i fönstersmygen.

Konungen steg in och satte sig under tronhimmeln och när alla voro samlade, stängdes dörrarna. Torr och mager ställde sig Trolle framför tronen och begärde rann- och förstöringen av hans borg. I dag var det äntligen hans segerdag. Skymf och nederlag brände ännu hans högmodiga sinne. Med det kalla hatets yttre lugn uppläste han påvens bannlysningsbulla mot de svenska herrarna.

Fru Kristina Gyllenstierna svarade med att frimodigt visa fram det av riksmötet underskrivna beslutet mot Trolle. Nu skyndade sig biskop Brask att riva bort sitt sigill, och till allas häpnad vecklade han upp den lilla sedel, på vilken det stod skrivet: Härtill är jag nödd och tvungen.

Harmfullt knötos många händer under kapporna, ty det var lätt att se, att den sluga bispen därigenom skulle gå fri. Emellertid fortsattes det långvariga förhöret. När konungen slutligen lämnade salen, var det redan så pass sent, att ljus måste tändas. Klavus och de andra borgarna vågade knappt svara på frågorna annat än med ett oredigt mummel. Men i sitt tysta hjärta talade han så mycket uppriktigare. »Gamla Klavus», sade han till sig själv, »aldrig trodde du, att du hade gjort någon för när. Du gick där och menade väl med alla, också med svenskarna, fast du har några droppar utländskt blod i kroppen. Är det därför du skall straffas? Kung Kristian, du lär oss något. När orättrådigheten kommer till makten, får den, som vill det rätta, bittra dagar.»

Han kände starka knekthänder gripa honom i armarna och rycka honom in i trängseln. Sören Norby och andra danskar, som nyss vid kröningen fått riddarslaget, hade tågat in med vakt och började att bortföra de anklagade mellan svärd och bloss. Bestörta och mållösa gingo fångarna utför den smala trappan till fornet. Där släpades de in i valvet. Dråpare och tjuvar, som under tidernas lopp vankat där i sina kedjor, hade ristat klumpiga bomärken och tecken i murbruket. Mot samma vägg stödde sig nu den allvarliga fru Cecilia av Eka, Gustav Vasas mor, och män och kvinnor av släkterna Lejonhuvud, Kurck, Baner, Gyllenstierna, Brahe och andra frejdade stormansätter. Några höllo trotsigt modet uppe, och herr Erik Johansson, Gustav Vasas far, avspisade vakterna med gyckel och bitande Vasaord.

Snart rymdes där inte fler, utan också andra valv, och salar blevo avspärrade till fängelser. Biskoparna och de andra andliga blevo instängda i ett trångt rum och fingo daglägga sig på golvet, bäst de kunde.

Den största mödan hade knektarna med Klavus, som den uppblossande vreden tycktes göra ännu bredare. Det var omöjligt att få hans jättekropp genom torndörren. Hur de än dunkade och sköto på, kunde de inte knuffa in honom. De ställde honom då för en stund vid sidan. Försiktigt drog han sig längre och längre bakåt. Småningom skymdes han alldeles av de bleka ansikten, som gingo förbi, och fackelljuset nådde honom inte längre. Hur han trevade, hittade han en förfallen trappa utan att veta, vart den bar. Fast tegelstenarna glappade, klättrade han uppåt steg efter steg.

När trappan slutade, kunde han förstå, att han befann sig på en av slottsvindarna. Genom den sönderblåsta gavelluckan blänkte stjärnorna, och från smedjegården trängde ett ljud, som lockade hans tanke till varma sommarnätter, där syrsorna sitta i gräset och gnida vingarna. Det slipande lätet kom från en flock av rödklädda bödlar, som i skenet från ett bloss vässade sina rättarsvärd.

Det knakade till under hans fötter, och han stannade i mörkret. Mellan de glesa golvplankorna kunde han se ned i ett rum, där konungen satt vid ett bord. Det gick en sägen, att han hade hållit handen hårt knuten och fylld med blod, när han föddes. Också nu låg den knuten på duken, men han talade om handelsfördrag och kloka framtidsplaner och kryddade då och då sina ord med ett godmodigt infall. Därefter blev han tankfull och dyster. Blundande tryckte han skägget djupt ned i den svarta kappan och viskade något om sitt kungalöfte vid kröningen.

Didrik Slagheck böjde sig över honom, smidig och illistig, med armbågarna i sidorna och händerna öppna. »Förrän Ers Nåde gör slut på de svenska storherrarna och deras tvedräkt, blir här aldrig lugn», invände han mjukt och lätt. »För egen del har Ers Nåde storsint kunnat lova dem förlåtelse, men aldrig på kyrkans och påvens vägnar.»

»De äro kättare och måste dömas som kättare», avslutade Trolle, som kom i dörren. För att beveka konungen föll han tre gånger på knä.

Bakom honom väntade hans småsvenner vid tröskeln. Isad av skräck stirrade Klavus från sitt gömsle mot Trolles vapensköld, som i guld och färger var sömmad på deras kläder. l skölden stod ett halshugget troll, ur vilket blodet sprutade.

BLODBADET.

Torsdagen den 8 november grydde vintrig och mulen. Redan tidigt, då piparen gick på stadsmuren och lusteligt spelade ur vård, kungjordes under trumpetklang, att ingen borgare fick lämna sitt hus förrän vid nästa trumpetskall. Även stadsportarna höllos stängda, så att ingen slapp ut, varken med pock eller goda ord.

Förgråten vakade mor Metta i sitt fönster vid Stortorget utan att fatta, vad som hänt. Kannan stod färdig med renskt sedan kvällen och väntade, men ingen Klavus hade kommit.

Strax före middagstiden ljöd det andra trumpetskallet. Mitt på torget bildade de uppställda knektarna en vid spetsgård med sina spjut, och det blev svårt att se, vad som tilldrog sig. Mor Metta undrade, om hon hade mist sitt förstånd. Mellan två rader av knektar framleddes biskopar och herrar, som hon alltför väl kände igen, fast de voro böjda och bleka. Endast herr Erik Johansson Vasa hade sin vanliga heta färg. En väpnare sprang fram och viskade någ6t till honom, kanske att han kunde få nåd, ty herr Erik svarade högt och klart: »Mina medbröder äro ärliga herrar, och jag vill i Guds namn dö döden med dem!» Hans svärson, Joakim Brahe, följde honom lika oförfärat och sjöng på en tröstepsalm. Rådmännen Anders KarIsson och Anders Ruth förmanade svenskarna att inte Iängre låta bedra sig av falska eder, utan resa sig och hämnas ett så rysligt våld. De överröstades av det slammer, som knektarna gjorde med sina vapen, och skaran av Iivdömda, var så lång, att de sista ännu inte hade hunnit ut genom slottsporten.

Mor Metta ryckte sina barn ur fönstret och höll själv för ögonen, men så kom hon ihåg sin kära husbonde. Återigen började hennes blick att söka honom bland de psalmsjungande fångarna, som gingo med händerna knäppta. Hon såg hur de lämnade ifrån sig sina ringar och guldkedjor och räckte fram huvudet under svärdet. Den första, som knäböjde, var den vithåriga biskop Mats från Strängnäs. Den femte var herr Erik, som ända till det yttersta, behöll det okuvliga Vasasinnet. När det till sist började skymma, föll ett häftigt regn, och mer än åttio halshuggna kroppar lågo då på torget.

Mor Metta tände ett litet vaxljus och vakade under bön till helgonen. Inte heller under de nästa två dygnen kunde hon få tala med någon. Porten måste hållas stängd, ty knekthopar strövade omkring och plundrade, och avrättningarna fortsattes.

Glömsk av både köld och hunger, höll Klavus sig under tiden gömd på slottsvinden. När han slutligen blev hittad under några gamla säckar, var man redan så trött på att mörda, att han fick gå. Blodfärgat regnvatten sipprade utför backarna från Stortorget. Liksom för att inbilla sig själv att han ingenting visste, frågade han, om danskarna hade stuckit upp det stora vinfatet under rådstugan. Men folket svarade, att det var Sveriges ädlaste blod, som nu rann på gatorna. Då brast hans munläsa, och han berättade, hur han hört konungen befalla, att de förnämsta av de fångna fruarna skulle föras bort och inspärras i Blå tornet i Köpenhamn.

Han bultade på porten till sitt hus och ropade sitt namn. Mor Metta kom nedspringande och kastade sig om hans hals, men fast hon hade honom hos sig igen, kunde ingen av dem känna glädje. Minnena förföljde dem, vad de än försökte att tala om. Han kunde inte jollra med sina små som förr, inte sitta på ugnskanten nöjd och tacksam över sitt kära hem. I stället stannade han långa stunder framför en brynja och en urmodig stormhatt, som rostiga hängde på stolpen, och som förr i tiden hade burits av hans far. Klavus var en saktmodig man, men där orättrådigheten härskade, fick ingen frid finnas. Han kramade Mettas händer och lovade att gå i striden, bara en man framträdde, som kunde samla svenskarna.

Ute på torget sletos hundarna om de halvnakna kropparna. Huvudena voro spetsade på pålar. Endast biskop Mats visades den äran, att han fick ha sitt huvud mellan sina fötter., Landets högskog låg där fälld för yxan. Det var de män, som nyss hade härskat och styrt, och vilkas förfäder kämpat bland riddarskarorna kring Karl Knutsson och Magnus Ladulås.

Nästa morgon hopplockades kroppar och huvud i tunnor, som ställdes på medar och släpades bort av hästar. Herr Stens lik och en liten son till honom, som dött under belägringen, blevo upptagna ur sin grav på Gråmunkeholmen och kastade bland de andra liken på ett bål överst på Södermalm. Det anstod inte kättare att få en hederlig begravning, sade Trolle. På broar och stränder stod folket och såg, hur rökmolnen vältrade upp. Speglat i strömmen flammade ända in på natten det kättarbål utan like i Norden, där urgammal tvedräkt förbrann med mycket, som varit älskat och stort, men ur vars sken över fjärdar och höjder därför också en ny dag äntligen skulle gry.

NYÅRSVAKAN.

Kristian Tyrann drog sedan söderut hem mot sitt land, och var han stannade, uppsattes galgar och stegel och hjul. Den åldriga doktor Hemming Gad hade i Finland nyss fått sluta sina dagar på avrättsplatsen. l Jönköping avlivades herr Lindorm Ribbing, och strax efteråt blevo också hans små söner framletade.

Huvudet avslogs först på den äldsta gossen, och den yngre, som bara var sex år, började gråta. »Kära man», bad han sin bödel, »bloda inte ned min skjorta, för då får jag ris av mor!» Bödeln kastade upprörd svärdet och lovade, att förr skulle hans egen skjorta blodas. Men konungen, som såg på, skickade fram en av sina knektar och lät honom halshugga både barnet och bödeln.

Klosterfolket var för det mesta belåtet med, att kättarna straffades, och nunnorna i Vadstena hälsade konungen med fromma sånger. Med munkarna i Nydala kom han däremot inte lika väl överens, utan både abboten och flera av bröderna blevo kastade i sjön, och var det på herrarnas gårdar fanns svensksinnade män och kvinnor, rådde förlamande sorg.

I kyrkorna upplästes för allmogen ett gammalt förbud att bära vapen -- de vapen, som så ofta hängts vid bältet i nödens stund. Men bönderna sorlade, att järn och svärd inte skulle fattas, så länge de hade sina fötter att förfölja med och sina händer att hämnas med.

Upptänd av längtan att få tjäna sitt land, hade Gustav Vasa flytt ur fångenskapen i Danmark och strövade genom bygderna uppåt Sverige. Han manade allmogen att samlas och följa honom, men hans åhörare stodo misstrogna, och ofta sköto de efter honom med bågarna. Förklädd uppsökte han sina närmaste anhöriga, men när de hörde, att han tänkte på uppror, blevo de förskräckta.

En morgon, när han gick på jakt vid Rävsnäs, som var ett av hans fädernegods, mötte han händelsevis en tjänare, som kvävd av gråt berättade om Stockholms blodbad. Då svor den harmfyllda ädlingen att våga sitt liv för att hamnas sina fränder och befria sitt folk. Följd av en enda dräng, steg han till häst med sina i hast hopplockade dyrbarheter, men drängen rymde snart ifrån honom. Ensam fortsatte han på villande stigar uppåt de skogar, där Engelbrekts dalkarlar ännu som förr sutto vid brasorna och täljde sina bredbladiga pilar.

Julskymningen bredde sig över Stockholm, och under hopplöshet och förtvivlan sågo borgarna det dystra året lida mot sitt slutO om nyårsnatten voro en myckenhet ljus tända på Storkyrkans många olika altaren och inte minst på sankt Görans. Kyrkportarna stodo öppna, och de bedjande lågo på knä från tröskeln ända upp mot högkoret.

Då upplåstes en liten sidodörr till kyrkogården, och ut trädde en skara präster med vaxljus. Mellan sig buro de en öppen kista, och i den låg en nött och maskfrätt helgonbild, klädd i atlaskkjol och svept som en död. Det var sed, att när någon av de gamla helgonbilderna begynte att multna sönder och måste utbytas mot en ny, blev det överåriga belätet på det sättet begravt i vigd jord.

En av åskådarna tog häftigt ett par steg framåt. Det var en ung smedsson från Örebro, och han hette Olavus Petri. Han hade varit kansler hos biskop Mats. l Wittenberg hade han fått sin magistergrad hos Martin Luther, som just nu under sommaren blivit bannlyst.

»Ett och ett halvt årtusen har förrunnit efter Kristus», mumlade han halvhögt, »och ännu tillbedja ni trädockor, alldeles som fordom blotmännen vid Uppsala högar. Jag har läst min bibel, och jag känner en ny och renare lära.»

Några av folket ville tysta honom, men Klavus, som stod vid grinden, höll dem tillbaka. »Tala ut du, mäster Olov!» bad han, och hans kinder flammade.

Olavus Petri såg på honom, men teg, ty han visste, att ännu var inte stunden inne. l detsamma rungade ett klämtslag från tornet, långsamt följt av flera.

»Ett nytt år, sade han, och alla knäppte sina händer, gripna av stora aningar. »Året femtonhundratjuguett! Vad rymmer månne det året i sitt sköte för oss svenskar?»

Vi ha nu sett, hur mitt bland förödande oväder allt småningom växte och ljusnade i det land, där offereldarna förr brunno i de mörka skogarna. Många grymma fejder ha vi tvungits att vara med om, och ofta ha vi kommit till tider, där det mesta är okänt eller ovisst. Många skrock från de långa vinterkvällarna och från den ensamma stigen och många ålderdomliga föreställningar ha vi letat samman för att få veta, hur man då tänkte. Och hur kan man inte lära sig att älska människorna när deras liv är avslutat, och vi Iångt borta i sägnernas värld höra segerlarmet från deras borgar och klockringningen över deras bårar!

Där står nu i vintersnön den väntande mäster Olov, och jag tror, att vi smyga oss fram till honom och ropa genom nyårsnatten det hårdaste vi kunna: »Gustav Vasa, kommer du inte snart med dina dalkarlar!»