karolinerna buro sin stupade hövding från de norska fjällen, hade de fått nog på krig och äventyr. Trötta på fredlösa år, sågo de mot sina hem, där det knappt längre fanns en arbetsför karl, utan pigorna gingo vid plogen. De kände, att vad de långmodigt hade fördragit under hans klinga, det ämnade de aldrig tåla från en vekling eller stackare. Fritt hade ju deras folk fordom levat sedan urminnes tid. Svenskarna voro alltför kunniga och goda att lämnas åt en enda mans vilja till att styras av hans gunstlingar och sängkammarråd. Hade de stått främst på slagfältet, ville de nu också pröva, om inte freden kunde välsigna deras händer och verk och föra dem framåt på sina gröna marker.
Då kung Fredrik, Karl den tolvtes svåger, nu slutligen betänksamt kläddes i mantel och krona, fick han genast lära sig att rätta mun efter matsäcken. Ständerna och rådsherrarna bestämde i allt. För honom återstod bara att taga jaktbössan på axeln eller sätta på sig sin allra största peruk och uppvakta de sköna damerna.
Arvid Horn, drabanternas orädda anförare vid Narva, blev i stället den mäktigaste mannen. Vördnadsbjudande var han också att skåda med sina rika silvergrå lockar. Slog timmen för aftonbön, då reste han sig alltid genast på äkta karolinskt vis, om han också hade aldrig så många gäster, och knäböjde med sitt husfolk. När hans galakaross högtidligt gungade genom gatorna, hade han alltid till hands en särskild liten pung med allmosor. Bättre var dock, att fredligt förvärvade penningar hastigt återigen började att klinga i svenskarnas nyss så tomma fickor. Under ofredens bistra tider hade de lärt sig att bättre skatta mycket, som då måste försakas. Det talades inte längre om bataljer, utan om nya lagar, slöjder, näringar och allmän förkovran. På kajen i Göteborg rullades inte längre bara illaluktande silltunnor. Ute på redden ankrade Ostindiska kompaniets ståtliga tredäckare, som återvänt från Kanton den långa vägen söder om Goda-hoppsudden. Sidenklädda kineser trippade i land med tepåsar och porsliner, och matrospojkarna nappade efter deras hårpiskor. Ur en telast kröpo till och med en natt de första kackerlackorna och började att se sig om och förökas i det nya landet.
l det lilla Alingsås, där det förut bara hade funnits tre hundra människor, steg nu rök från en rad av fabriker. Trollkarlen, som där styrde med allt, fast han själv hade börjat med att springa barfota kring far sins oansenliga hus, hette Jonas Alströmer. Där trycktes kattuner och färgades kläden, i myllan bökade införskrivna kinesiska fargaltar och suggor, som voro så tjocka, att spenarna nästan släpade på marken. Får och getter förevisades, som voro ända från Spanien och Marocko eller Asien. Mitt bland alla sevärda märkvärdigheter lät Alströmer sina gäster smaka på en splitter ny läckerhet, som snart skulle bli bondemat i rovans ställe, och det var potatisen. Drog resenären vidare till de stora herrgårdarna, bjödos honom andra ovanliga frukter på tallriken. Och utanför under lindarna dansade krigarna på blomsteräng.
En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid. »Horn och hans sömniga nattmyssor måste öur vägen » bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar. »Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss!»
Horn och hans försikiigt fredliga »Mössor» måste slutligen tåga ned från maktens höjder och lämna rum åt de stolta »Hattarna». Stod då någon fattig krigsman på träben i ett gathörn och sjöng, fick han många åhörare, när han stämde upp:
»Sist, nåd på ljuvlig blomsterplan
jag mina lamm utförde
och satte mig, som jag var van,
där bäst jag lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren.
Han såg mig ganska gunstigt an
och hälsade: God måren!
Ett fasligt berg snitt för oss var,
att jag rätt häpna för'e,
men gubben sade: A, var karl!
Vi så ej hisna böre.
Säg, vet du ej, att veklighet
har aldrig vunnit ära,
men däremot manhaftighet
ses alltid kransar bära.
Kringom ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte inte många ord,
men konga-miner guto.
Den elvte var en täcker karl.
Han satt och räkna pengar.
Han dela ut liksom en far
till sina barn och drängar.
Den tolvte var en sirlig, lång
och väl uppväxter hjälte,
den man kund' se ej enda gång
sitt karlahjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt'
liksom på unga örnar;
hans styva nävar knyttes käckt
som ramar uppå björnar.
Hans korta hår, som kämdes opp
avbildade en krona,
som var åt en så duktig kropp
en sirlig huvudbona'.
Hans armar, ben vor' full' av märg,
hans skuldror utav styrka,
hans länder voro liksom berg
och marmorn i vår kyrka.»
Gamla väderbitna karoliner kände det då varmt i bröstet och skakade de ungas händer. Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolvte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.
Nu blev det att läsa dagens kvickheter i tidningen Argus eller parlera fransyska vid den puttrande kaffepannan. Men inte heller där bjöds det någon rätt frid. Bäst det var, knarrade stundom listiga steg i trappan. Då störtade fruntimren ut i köket för att gömma kaffepannan, och i en gruvlig hast torkades de våta ringarna bort från bordet. Fönstret stöttes upp, så att kaffedoften flög sin kos sorg c.n i'ågel. Riksens allsmäktiga ständer hade nämligen börjat skaka på huvudet åt allt det plötsliga överflödet och förbjudit den s0~;;3, kaffetåren. Ingen kunde därför så `i äga veta, `t)Ifl det r i ~.t. någon av ständernas p~,~' i?e, som kom på besök.
»Bäst vara försiktig», tänkte herr fänriken, som just ämnade taga ett par bloss efter kaffet. Och så stack han den långa kritpipan så kvickt under rocken, att den gick knax av. Dc'!. ~~ar och kanske I ;Ld( har. Man ännu vad det jnt >Wati -å att få snusa och röka, smusslat lite med den saken. lut på ~i~ 1 ~~rvallan. Också pigan bleknade, när det tog i låsvredet. I en blink ryckte hon det himmelsblå sji~ ~,sbandet från håret och gömde det under strumpan. Annars kunde det hända, att hon fick betala en sådan otillåten y i.- ed. ~ tt'. dœtg;;ir':' färgi:ls~ p'~:i.1;tei och bröd.
De faderliga ständerna förbjödo helt enkelt alla utländska moder, både pösiga st~~vkjolar och annan ståt, och sutto i stället själva och tänkte ut, hur alla skulle gå klädda. Tyget skulle vara svenskt. Lädret skulle vara svenskt. Det visste herrn med den avbrutna kritpipan. Men svenskarna voro ännu inte tillräckligt skickliga att bereda, vad de själva behövde. Tyget hade krympt i ryggen på honom, så att det knakade, och lädret i skorna var så hårt, att han hoppade till, när han skulle resa sig och öppna dörren. Skymde så slutligen till kväll efter det äventyrliga kafferepet, och maten skulle dukas fram, var det bra, om rutorna immade duktigt. Då kunde inte grannen titta efter om det fanns konfekt på bordet. Och på sådant snask som mest talade om frihet.
Det var både att harmas och skratta åt, att människorna skulle sitta så ofria i sina egna hem, och det just när de som mest talade om frihet.
Ur den forna Vasaborgens askhögar hade emellertid ett nytt slott Iångsamt börjat resa sig. Skikt hade lagts över skikt mitt under de karolinska krigsdagarnas nöd. Byggmästaren själv, Nikodemus Tessin, blev gammal och vit. Ändå fick han aldrig se sitt verks fullbordan, ty det var ett arbete för två mansåldrar. Det fick först hans son, som nu blev Hattarnas förnämsta man.
Var gång han i den blåmålade, granna karossen åkte från sitt eget palats vid Slottsbacken, kunde han kasta en blick uppåt det väldiga bygget. Det var ett livligt ansikte, som då trycktes mot den av snö halvt igenmurade spegelrutan. Vagnskorgen hängde i läderremmar mellan stora hjul, och på Riddarhustorget var det svårt att komma fram i modden. Luddslitna, fattiga adelsmän, som hämtats på friskjuts till Stockholm för att rösta efter Hattarnas önskan, passade där på att riktigt syna härligheten. Tänk, kusken hade fransysk hårknut och hästarna fransysk svansknut! Och Karl Gustav Tessins egen röda sammetsfrack var så fransysk, att månget stackars adelshjärta tungt kände avundens svåra börda. Det var ju illa, att Hattarnas förnämsta män inte själva voro bättre måna om svensk enkelhet, men det glömdes snart, då herrarna vandrade uppför marmortrappan i det präktiga riddarhuset. Här höll adeln sina sammankomster. Utanför på taket glimmade förgyllda bilder, och inne i salen voro väggarna klädda med ättevapen, målade pa kopparplåtar. Vid bordet satt lantmarskalken som ordförande med stav och klubba, och uppe under taklisten lästes inskriften: »Folkets väl den högsta lagen.» Det var också mer än tomma ord för den adel, som där med hänförelse beredde väg för blomstring och andliga storverk. Utländska böcker skulle läsas, men inte blott till nöje, utan för att man skulle lära, tänka och upplysas. Unga och gamla forskare kappades om att göra upp fl ~n~ngar, som kunde gagna fabrikerna och landet. Till sist ansågs nästan ingenting längre omöjligt i Sverige. De fantasirika svenskarna trodde, att de skulle kunna odla er, go herrar.
Snön packade sig i portar och gränder under riksdagens bistra
vinterO »Den där har råd att bjuda, han», viskade en av stamkunderna till
sin bordsgranne, en blid och vänlig man.
»Karlen där lever på ryska mutor. Det är ryska ministern,
som betalar kalaset. Så går det till bland Mössorna. Skam
över de fosterlandsförrädarna, som sälja oss till moskoviten! Törs
jag fråga, är min herre Hatt eller Mössa?»
»Barhuvad», svarade främlingen och slog med handen
på sin hjässa, »helst barhuvad, som den gode Guden har
skapat mig.» Hans vackra, bruna ögon tindrade skälmaktigt.
»Varken Hatt eller Mössa!» utropade flera missnöjt
häpna röster. »Det var mans ett nytt svar.»
kaffebuskar och silkesmaskar och spänna kameler för pIogen och tämja
skogens älgar att gå i par framför hölasset-
I hjärtat är jag Tessin och hans Hattar ödmjukt tacksam för all
huld frikostighet mot mig, fattig läkare», tillade främlingen och steg
upp. »Men en sak vill jag säga.
För era partifejders skull glömma ni, att
himlen kan vara blå och marken grön. När politiken
flyger i en människa, påminner hon om en stut, som har
fått en broms under svansen. Ho kesar iväg utan att
varken höra eller se. Finns det då inte längre något annat
i världen än riksdagen?»
Det var med nöd han kunde bana sig fram genom
dörren, ty ett par Hattar och Mössor hade råkat i slagsmål och
dunkade på varandra med stolarna i högsta hugg.
De andra sneglade förvånade efter den g? tt gt underliga
och ivriga mannen, som alls inte gav sig ro att höra
deras visdomsord i dagens trätor. »Han lär visst heta
Linnaeus och vara ganska lärd», sade de utan någon synnerlig vördnad.
Hemligheten med Linnaeus var, att det fanns så oändligt mycket i
naturens rike, som för honom betydde mer
än både penningar och makt. Men för att förstå honom
måste vi leta oss baklänges några tiotal år till en afton
i den tysta staden Växjö, då han som gymnasist satt med
sina tre rumskamrater framför brasan.
De hade inte råd att bränna ljus, men det föll ett
klart sken ur järnkakelugnen, och var krok och spik glänste
på den kala timmerväggen. Den låga kammaren var utan
både stolar, gardiner och dubbla fönster. Alla gossarna
hade hängande, rakt hår, kammat med vatten och benat
mitt över pannan. Mor-käran därhemma hade nog lappat
och sett över deras kläder, innan det bar åstad på kärran,
men skinnbyxorna hade pa skolbänken småningom blivit
blanka som förskinn. Det var också annat att vara skolgosse den tiden
än i våra dagar, då björkriset mest får
grönska i frid i skogen. Ändå kände de sig inte litet
duktiga över att äntligen ha blivit gymnasister och få bära
kappa och kallas herrar. Det var ju ett helt äventyr att
sitta så där ensamma ute i världen och hushålla med
korvbitarna i matsäcksskrinet, så att de räckte terminen
ut. »Låt oss alltid vara glada», brukade Linnaeus säga, och
det rådet följdes också nu, när stekpannan som bäst fräste i
och en brynte sin egen fläskbit och höll sedan
den, då den blev upplagd på stenfatet.
Den enda, som i afton visade sig modstuIen, var
just Linnaeus själv. Han gick till fönstret och gned bort
imman, så att han kunde titta ut. Men det var inte mycket
att se - bara en gård med några översnöade vagnar
och vedtravar och så de kalla, vassa vinterstjärnorna.
»Kommer aldrig våren med sina blomster?» sade han
Iängtansfullt.
»Linnaeus, inföl en av kamraterna, men rättade sig
och fortsatte nästan högtidligt: »Carolus Linnaeus, du äst
fullärd i kunskapen om, hur en korngrynsgröt rätt skall
tillredas inför människor. Hiför har jag varit ute och köpt
för fem styver siriit. Gack fram, Linnaeus, och avlägg
ditt mästerprov!»
»Låt mig vara!» svarade Linnaeus och satte sig med
huvudet i sina händer. »Jag vill ingenting ha.» Det syntes,
att han var nära att falla i gråt.
Egentligen var det ingen, som de höllo så mycket av
som honom. De visste, att han hade det bästa hjärtat
av dem allesamman. Kanske just därför blevo de nu
stuckna och begynte att koka och spisa utan att bry sig
om honom. Men de anade rätt väl, vad som tyngde på
hans sinne.
Han grep sig hårt om pannan, så att håret hängde
mellan fingrarna, och suckade slutligen:
»Ja, det är så. Jag duger inte till präst.»
»Nej», svarade kamraterna. »Du har nog inte något
Iäshuvud, Linnaeus. Du får svårt att slå dig fram.»
»Far vill, att jag skall bli präst liksom han», mumlade
gossen vid fönstret.
»Men nu är mitt beslut fattat. I sommar skall jag tala
med honom. Var och en bör bli det, som han duger till.
Se på lammet, som betar i hagen. Kunna ni lära det att fånga fisk? Se
på masken i jordmyllan. Kunna ni få vingar att växa på den?»
Hans åhörare begynte att gäspa, och det blev snart
tid att krypa till kojs, två och två i vardera sängen. Trångt
var det, så att ingen kunde vända sig utan att puffa till
sovbrodern, men den, som väl hade lurat in, vaknade inte
för så litet. Linnaeus låg och stred med tårarna och tänkte
på, hur bedrövade föräldrarna skulle bli, över att han inte
dög till präst.
Vid fyratiden måste djäknarna åter i kläderna, ty det
var tredje dag jul. Och då skulle de ut på sockengång
och sjunga ihop pengar till hjälp vid köp av skolböcker och
annat. När de kommo till gårdarna, ställde de upp sig i
en ring och sjöngo någon gammal andlig medeltidssång på
latin. Rörd och andäktig skänkte husmodern ett talgljus
åt var och en, och bonden lade upp en penninggåva på
julbordet, som ännu stod dukat framför högsätet med gorån,
våfflor och kringlor. Linnaeus, som var den kvickaste
lustighetsmakaren, blev alltid framskickad att roa sällskapet
med gymnasistlatin om »kringlibus» och »kakibus». Bondfolket undrade,
om så mycken lärdom inte till sist alldeles skulle spränga det
stackars huvudet. Skamflat drog
han sig då tillbaka, ty han visste, att hur mycket hans
huvud än kunde rymma, för en präst räckte det ändå inte.
Sockengångens dagar med nattkvarter i stughalmen
voro de nöjsammaste för honom under hela den långa
vintern. Då och då vankades också traktering, når djäknarna skulle
följa någon död till graven och med sin
sång påminna de kringboende om deras dödlighet. På
ett så illa aktat ställe som en källare ville de däremot
aldrig sätta sin fot, hur mycket än skalkar försökte att
locka dem. Ibland såg Linnaeus efter i matsäcksskrinet,
hur det var med förrådet. När det vårade, upptäckte han,
att det var slut på både smöret och brödet, men att det
ännu fanns ett stycke skinka. För den bytte han sig till
det finaste huvudkläde åt mor. Och så begav han sig då
åstad hemåt som fullärd gymnasist till den vackraste vrå,
som han visste på jorden, faderns gård, det lummiga Stenbrohult.
Insekternas pipande och surrande, göken, fågelsången
och blommorna, allt fängslade hans tankar. Otaliga
öar simmade på den lilla sjön Möckeln, som glimtade fram
mellan skogsdungarna. Mest älskade han dock den trädgård, som hans
fader hade anlagt för sina små besparingar,
och där han själv hade en egen täppa att vårda. »Ja, son
min», sade fadern, där han, långskäggig och med kalott
på nacken, arbetade vid sin spade, »blommorna äro ljuvliga väsen, och
mycket ha de att lära oss, men inte kan den kunskapen föda sin man.»
Den svåra stunden var nu kommen, då den unga Linnaeus
måste tala ut om allt, som låg och tyngde på hjärtat.
Att studera naturen kallades på den tiden att läsa
till läkare, och han ville bli niedikus och botanikus och
intet annat. »Så give Gud dig lycka, son min!» sade slutligen efter
många rådslag fadern, som alltid var glättig,
»din mor gör du en stor sorg.»
Vemodig i hågen och med klappande hjärta, gick Linnaeus in till
modern. Länge satt hon tyst och vände på
nyckelknippan, som hängde vid bältet. Den vita duken
var hårt åtstramad om pannan, men en liten gråsprängd
hårtest hade ändå letat sig fram vid tinningen, och hon
såg god ut. Bredvid i köket sjöngo pigorna en psalm
vid sina surrande spinnrockar.
»Betänk ändå», sade hon med en lång suck, »att både
min far och farfar ha varit prästmän och bott här på Stenbrohult
liksom nu min kära och vördade husbonde. Skall
du, min egen son, bli den, som först sviker? Hur skall det
då gå dig? Var skall du då hitta ett så säkert levebröd?
Vet du någon vrå på jorden, som du håller så mycket av
som marken här? Här kan du få bo och leva hela ditt
liv. Och det vill du försaka?»
Ynglingen förmådde ingenting svara. Hon räckte
honom då händerna och drog honom till sig, så att han
fick falla på knä framför henne.
»Du brukar säga», fortsatte hon, »att du vill leva för
att utforska blommor, fiskar, insekter och stenar och allt
i Guds härliga natur, som du kan se och tänka över. Din
kärIek till allt detta, måste vara gränslös, om du för den
kan offra ditt älskade Stenbrohult, och vad så många skulle
skatta sig lyckliga att kunna nå. Eå;~~.rigt blir det då för
oss gamla att säga nej. Måtte all god gåvas givare b.'
dig i den kärleken Jag har intet annat att skl~t'ukœ'i dig
en fattig prästhustrus ömma välsignelse K~i~si;"
den dig ändå något.»
Upprörd och ändå överlycklig, stormade Linnaeus ut
ur stugan, och nu blev det att väva och sy Iångt in på
nätterna för att hedersamt rusta honom för i:L;','n'.i färd
de lärda.
Under storväldets dagar levde i Uppsala en mäkta lärd
professor, som hette Olov Rudbeck. Med häftig hjärtklappning motsåg på
den tiden var nykomling den hårdhänta
lek, som väntade honom, då han skulle upptagas i studenternas krets.
Det båtade till ingenting, att Rudbeck,
då han först anlände som ung student, försökte att se
kavat ut i sin svarta klädesrock med blanka knappar och
värja i gehäng. Utan nåd blev han gripen och ingniden
över hela ansiktet med sot. Sedan kläddes han ut i svart
kappa och en mask med åsneöron, horn och svinbetar,
som det var gammal sed. För att övertygas om sin egen
dumhet och okunnighet fick han därefter på knä besvara
en mängd stolliga kuggfrågor. Allt under sång och dans
fattades han slutligen om halsen och skakades, till dess
svinbetarna föllo ur munnen. Då avsågades hornen och
åsneöronen, sinnebilderna av hans medfödda drumlighet,
salt lades på tungan, och hjässan övergöts med vin. Och
därmed utropades han så under dundrande trumslag till
fri student.
Länge fick Rudbeck dock pröva, att inte heller en
student alltid vandrade sina första steg på rosor. Han
hade sitt huvud för sig och brann av vetgirig trängtan att
få utforska människokroppens inre.
Därför måste han ställa sig att skära och karva i lik.
Detta kallades lik-
revarekonst. Ett sådant göra ansågs ganska föraktligt, ty
ingen förstod ännu fullt, hur mycket som därigenom kunde
upptäckas. Det fanns nog en lärare, som skulle undervisa
också i det ämnet, men han satt hellre bakom hemlighetsfullt stängda
fönsterluckor och stirrade på de små blå
lågor, som dansade över ugnen i hans laboratorium. Där
grubblade han natt och dag på att uppfinna något, som
brukade kallas de vises sten. Med den stenen tänkte han
sedan förvandla silver till guld och göra guldet så flytande, att det
kunde drickas av människorna till hälsa och
evig ungdom. Inte heller akademiens apotekare kände
någon rätt lust att hälsa på bland liken. Med glasögon
på näsan satt han bitti och sent och ritade upp gåtfulla
tecken och försökte att räkna ut, vilken dag som yttersta
domen skulle komma.
Så såg det då ut i Uppsala. Rastlöst arbetade emellertid den
begåvade unga studenten Rudbeckius med sin sax
och sin kniv. Därunder gjorde han så märkvärdiga rön
i blodomloppets dittills förborgade egendomligheter, att
en vacker dag infann sig drottning Kristina, vid likbordet
med sitt hov för att höra honom föreläsa. Livlig, behaglig och
vältalig stod han där med sin ännu smärta
kämpagestalt framför den snillrika landsmodern och beskrev sina
upptäckter. Från den stunden var hans lycka
gjord, och småningom med åren blev han den andliga
hövdingen bland de lärda.
Han anlade en botanisk trädgård med sällsynta blommor, fast i
början knappt mer än ett par tre studenter
kunde förmås att syssla med örtkunskap. Kamraterna skrattade åt dem
och kallade dem gräslasare. Han avtecknade
runstenar och byggde mekaniska verkstäder. Han förfärdigade modeller
till båtar, som gingo med hjul. Han
anförde studenternas sång och lärde dem spela på instrument och övade
dem att rida och sköta fäktvärjan. När
hans blick så gick över slätten till ättehögarna vid Gamla
Uppsala, uppfylldes han av sällsamma tankar. Grekerna
hade diktat en saga om ett underland, som fordom skulle
ha blomstrat långt fjärran ute i havet, och som de kallade
Atlantis. Utan tvekan slog han ned på den gissningen,
att de därmed måste ha menat det avlägsna Svitjod,
de rättrådiga hjältarnas boning, där luften var frisk och
skogen fylld av villebråd. Det var urhemmet, och därifrån
hade folken utvandrat. Han undersökte svartmyllan på ättehögarna och
trodde sig finna, att de voro äldre än syndafloden. Uppland, var det
inte samma namn som Atland?
Nordens söner, påstod han, hade uppfört de grekiska skaldernas forna
Troja och redan före Abraham utvandrat till
Egypten. Det hundraportade egyptiska Tebe hade från
början helt svenskt hetat Tä-by, ty tä betydde på svenskt
allmogemål grind eller dörr. Han genomforskade de gamlas
skrifter och menade sig överallt hitta bevis. Vinet, som
talades om i grekernas saga, var mjöd och vinbärssaft
elefanterna voro älgar. Hela sin vidunderligt storvulna
dröm samlade han i ett jätteverk, som blev kallat Atlantikan, och de
smickrade och hänryckta svenskarna förvarade den på sitt bord bredvid
bibeln.
Innan han ännu hade hunnit att låta trycka fortsättningen på sitt
verk, väcktes Uppsala en vårnatt av larmtrummor och klämtslag. En
rasande vådeld jagade slutligen lågorna ända fram mot Gustavianum, den
byggnad,
som gömde universitetets bokskatter. Grånad men obruten,
steg den gamla Rudbeck då upp i gnistregnet på det rykande spåntaket
och ledde med befallande stämma folket
vid sprutorna. Fåfängt ropade man, att hans eget hus hade
nåtts av elden. Utan att vika stod han kvar, ända till
dess att Gustavianum och domkyrkan voro räddade. På
hans tomt virvlade då askan av hans tryckta skrifter
och lämnade åt sena tider att eftersinna, om det kanske
ändå gömdes en halv sanning i hans saga om det nordiska
urhemmet.
Den vittfrejdade och stora Iärdomshövdingen hade redan en mansålder
legat i sin grav, när Linnaeus nu med ränseln på ryggen kom vandrande
till Uppsala. Han tryckte
fast hatten och såg sig om över slätten, där molnväggen
stod gul och tung, och en brakande ljungeld lyste över
ättehögarna. Det var i en sådan gammal bygd, som under karolinernas
krigs dagar Atlantikan kunde diktas, men nu låg den
sagan förgäten. Mildare tider hade grytt, och nykomlingen
behövde inte längre knäböja i åsnemask. Men på gatorna
böljade ungdomslivet lika glättigt som förr, och nya förhoppningar
knoppades och spirade. Den fattiga studenten
från Stenbrohult fick ändå många prövostunder. Ofta kröp,
han svulten till kojs. När han vaknade mitt i natten,
skrek magen, fast han nyss hade drömt ljuvligen om ölsupa och blötta
gäddor. Då tog han på sig de slitna kläderna och skyndade ut för att
gå bort den värsta hungern.
Här och där klingade en ruta, när några muntra nattsuddare
ställde till krakel. »Halt, skinnbracka!» ropade de till
honom, i tro att det var någon hemvandrande borgare
och värjorna drogos. Men när de då fingo se, att det
var en studiosus liksom de, och kände igen honom, ryckte
de på axlarna och brummade: »God morgon, gräsläsare!
Skall du nu ut och plocka örter igen alldeles som kvacksalvare och
gamla gummor?»
Det var också hans nöjsammaste sysselsättning att
samla örter. Förvånad såg en av stadens lärda fäder, hur
den luddsIitna studenten en aprildag stod i Rudbecks förfallna och
ödsliga botaniska trädgård och på det noggrannaste examinerade blomma
efter blomma. Efter att en stund
ha förhört honom i botanik tog han honom med sig hem.
Och nu grydde lyckligare dagar för den kunskapstörstande
ynglingen. Snart hade han hundratals åhörare omkring
sig, när han gick framåt genom trädgårdsgångarna och yr
och frisk som ett sola k ein F. Fl dc" i:, f?~;'I? : ,~ I' `t `Ii-l `,r~~( ~IIi
fortplantning och `giv.
Han var ingen svensk mångfrestare, som på måfå travade hit och dit,
utan han fördjupade sig kärleken i
det, som låg hans sinne närmast. Därför blev han också
segerrikare än de flesta. Det blev en fullkomlig upptäcktsfärd, när
han slutligen strövade ända till de lapska snöfjällen och antecknade
allt, vad han iakttog, även det
minsta, som hade tyckts andra betydelselöst. I Holland
utgav han slutligen sina lärda verk, som bröto nya vägar
genom naturens vildmark. Men ännu hände det emelIanåt
i skämtsamma stunder, att han inför sina utländska vänner
drog på sig sina ludna lappkläder och slog på sin lapptrumma. Varken
guld och berömmelse eller de holländska
blomsterlökarna, som från fälten doftade ända in i rummen, kunde
heller förmå honom att stanna. Hemåt måste
han för att hålla bröllop med sin käresta och fortsätta
sina strövtåg under granar och björkar.
I skogsdungarna vid Uppsalaslättens bryn skallade
tidigt om vårmorgnarna vallhorn och trumma. Det var
ungdomen, som med blommor i hattarra och Linnaeus och
fanan i spetsen drog ut i bygderna för att botanisera.
Sällan felades det heller äldre lärjungar från alla Europas
hörn och solbrynta män, som återvänt från avlägsna
forskningsfärder. Vid sin gård, Hammarby, hade han byggt sig
ett museum åt sina samlingar, och där lägrade sig sedan
om kvällen hans vänner och förtrogna utanför i gröngräset.
Klädd i kort, röd nattrock och grön mössa och med sin
långa pipa i handen, stod han så i den uppslagna dörren
och talade för dem om sina blomster och stenar eller om
luftens glittrande insekter. Det blev oförgätliga stunder
av ljus och ödmjuk andakt, och hans egna ord fladdrade
omkring i uppsluppen yra och kvickhet som guldvingade
bin och sländor.
Han var inte nöjd, om han inte såg, att alla voro riktigt
glada. Surrade nyckelharpan från någon av logarna i närheten, gick han
gärna dit för att se på dansen eller själv
taga sig en polska, och det ännu när hans hår var vitt.
Han hette nu inte längre Linnaeus, utan hade adlats
till von Linné. Men i sitt vapen satte han varken en
örn eller ett blodgirigt lejon, varken ett svärd eller en
kanon, som andra hade brukat. Ägget var begynnelsen till
allt, och Karl von Linné satte i sin sköld helt enkelt ett
ägg. Det blev blomsterkonungens vapenmärke i den nya,
fredliga uppblomstringen.
Sådan var den Linné, som hade förvånat Hattarna och
Mössorna med sin likgiltighet på traktörsstället i Stockholm.
Och han var inte den enda, som mitt under deras stridstummel visade,
att en stark själ går sin egen väg. Eller
vem var den gamla, lutade gubbe, som under piskande
östanväder var dag lät bära sig ut till det pågående arbetet
med Södersluss? Ja, slussar det förstod denna nittioåring
att uppsätta. Han hade till och med lovat Karl den tolvte
att bygga en kanalväg med slussar tvärs igenom Sverige,
fast det storverket sedan fick anstå till lugnare tidsåldrar.
Skeppsdockor, urverk, vävstolar, vindspel och ännu mycket
annat hade han sysslat med, och han hade uppfunnit en
sorts flyttbara kvarnar åt de tågande karolinerna. Av med
skinnluvan, och hälsa på den krokryggiga åldringen, ty det
är Kristoffer Polhem, den svenska mekanikens fader!
På andra sidan slussen steg vägen brant uppåt den
södra malmen. Där hade Emanuel Svedenborg sin gård
vid Hornsgatan. Låt oss inbilla oss, att vi just nu äro
två skolpojkar, som vandra dit upp år sjuttonhundraett
och femtio, väl kammade i håret, som det är tillbörligt
vid ett besök hos en så märkvärdig man. Han hade
undersökt människohjärnan; och luftballonger, ångmaskiner,
undervattensbåtar och mycket annat, som då
ännu inte fanns till, hade skymtat för hans tankar. Men
det är tyst och stilla i hans lilla trädgård. Där råder
aldrig det glada stim av lärjungar och vänner, som brukade omgiva den
lyckliga och ärade Linné. Allt visar
tvärtom, att vi ha kommit till en enstöring, som blott få
förstå.
Nästan ängslade påminna vi oss det myckna, som vi
hört viskas om honom. Har det inte sagts, att han håller
på att uttänka en ny troslära och kallar sig Messias?
Han kan sluta ögonen och urskilja, vad som tilldrar sig långt
borta på andra ställen, och med åren har han blivit allt
mer besynnerlig och får påhälsningar av änglar och andar.
Det är knappt, att vi våga en knackning på dörren
till det åttkantiga lusthuset, där det lyser från fönstret i
kvällsskymningen. Det är känt, att där brukar han bQ
och arbeta.
Ingen svarar, men ur det egentliga boningshuset sticker
en snäll och beskedlig trädgårdsmästarehustru ut huvudet
och säger: »Öppna ni bara! Assessorn har aldrig dörrn
stängd. Goda änglar vakta den.»
Vi få väl därför taga mod till oss och glänta på dörren.
Därinne sitter Svedenborg framför brasan och kokar själv
sitt kaffe. Bredvid sig bland böcker och papper har han
en skål med bönor och några vetebrödsskorpor. Det tycks
vara hela hans måltid. Hur han ser ut, är inte så lätt att
genast uppfatta, eftersom han sitter med ryggen mot dörren
och insvept i en vid nattrock. Han förefaller att vara smärt
och mager. Ser jag rätt, har han knästrumpor och svarta
sammetsbyxor. Plötsligt vänder han huvudet åt sidan och
börjar tala med någon, som inte står att upptäcka. Ansiktet har mörk
färg, men är vackert och en ärlig och
genomgod människas. Nu upptäcka vi på andra ändan av
bordet en tallrik med rykande köttbullar. Den är framsatt som
skåderätt åt den ande, som i afton är hans gäst.
Ibland gör Svedenborg ett uppehåll i sitt tal liksom
för att lyssna till andens svar, och då blir det gravlikt tyst
i rummet. »Min ädla Virgilius», säger han slutligen till
anden, »du kan inte smaka på maten, men jag har låtit
tillreda den på bästa vis, för att doften skall behaga dig.
För egen del spisar jag helst litet. En gång efter en måltid såg jag
en purpurklädd man sitta i ett hörn, och han
sade till mig: Ät inte så mycket! Jag har utvalt dig att
för jordens folk utlägga den heliga skrifts inre, andliga
mening, och jag skall själv förestava, vad du skall skriva.
- Från den stunden öppnades min själs ögon, så att jag
kan se och tala med er andar och med änglarna. Därför
behöver jag sedan dess heller ingen tjänare. Alltid följa
mig mina vårdande änglar.»
»Ack, jag har ofta haft mycket att sköta», fortsätter han
efter att en stund återigen alldeles tyst ha suttit och lyssnat.
»Nästan dagligen hängde jag förr stålvärjan vid sidan och
gick till riddarhuset för att tala och rösta. Det var min
plikt som medborgare. Ofria folk likna rådjur, som äro
instängda i en park till furstars förlustelse. Än har jag
ställt mig på Hattarnas sida och än på Mössornas, allt
som mitt samvete befallt... Men köttbullarna ha kallnat
och slutat att ånga, ädla Virgilius, och jag tröttar dig med
att tala så mycket om mig själv. En tusen gånger härligare
doft försprider sig från din vitskimrande mantel, och jag
ber dig att inte framdeles gå min dörr förbi.»
Vid de orden reser sig Svedenborg och följer med hjärtliga
avskedshälsningar sin osynliga gäst till tröskeln.
Vi bli ängsliga till mods. Snön viner allt kallare om
nacken och virvlar ända in över enriset på golvet. Då
komma vi att tänka på, att den gåtfulla mannen där i eldskenet i detta
nu endast är ett minne, en stor ande, som
lever i sina verk, men som vi försökt att få se en skymt
av i hans forna arbetsvrå - att vi själva kunna se dei
osynliga med inbillningens öga alldeles som han.
Det var alltså en stor tid för tänkare och forskare, för
upptäckter och handel, hur oförsonligt Hattar och Mössor
än sletos om makten. Två motsättningar började allt tydligare att visa
sig i svenskarnas lynne. En del av folket
var fantasifullt med längtan efter bragd och äventyr, sak
samma om det så bar rakt mot fördärvets brant. Andra
voro kloka och förtänksamma, men ibland så fantasilösa,
att de med kallt mod gingo och skänkte sig åt ryssen.
Mutor både från Ryssland och det söta och kära Frankriko
stuckos hit och dit, och mången höll till godo. Men under
striderna lades ändå vägen framåt mot våra dagar. Borgarståndet hade
blivit rikt och prydligt, och i självaste prästeståndet ordades så
väldeligen om folkfriheten, att det slutligen om en talare diktades
följande vers:
Bondeståndet, som så länge stått i skuggan, ryckte
också fram med gott gry. En och annan av de styva, svarta
rockarna, ärvd från far, var tillskuren av det kläde, som
hade bretts ut på gatorna vid Karl den tolvtes begravning
och sedan skänktes till bönderna. Fast deras talman, Olov
Håkansson, med knapp nöd kunde skriva sitt eget namn,
förstod han att myndigt styra dem med sitt sluga ord.
Men när det blev fråga om, att de inte längre till husbehov
skulle få ha sina egna brännvinspannor vid gårdarna, då
bekymrades de allvarligt och trodde, att ett sådant gruvligt
tilltag förvisst skulle vålla mask i magen, farsoter och
tidig död. Ännu var det nog en smula kvavt i deras sal,
men i förstugan såg det ut som på slottet. Så många kungliga lakejer
stodo där och hängde för att bjuda bönderna
med sig ut på värdshusen och mjuka upp dem till hovets
bästa. Lika ivriga voro Hattarna från sitt håll att få dem
med på källaren och prata dem i örat. Det var intet under,
om gubbarna ibland blevo alldeles vimmelkantiga och
glömde god riksdagssed. En morgon, när det skulle avgöras, att rå
dsherrarna fingo trycka konungens namn med
en stämpel, om han nekade att skriva under deras beslut,
då bar det alldeles omkull med ordningen. »Kungen klagar,
och vi klaga, och ingen av oss får rätt», ropade en av de
kungssinnade till Olov Håkansson, hoppade ,upp och ned,
knäppte med fingrarna och slog i skranket. »Det vållar
du, din skälm, men nu skall du ut!» Det hjälpte inte, att
Håkansson dunkade med talmansklubban. Han blev puffad
ned baklänges i stolen och fick örfilar, så att håret föll ned
under kalotten. En drog honom i håret för att släpa ut
honom på golvet. En annan bultade honom i huvudet, och
käpparna viftade över hans försvarare. Oväsendet hördes
ända ut på torget. En av hans vänner fann då på att
stämma upp en psalm, och snart stodo alla bönderna med
händerna knäppta och sjöngo andäktigt:
Men som psalmversen var slutsjungen, rusade de alla
strax åter i luven på varandra. Sekreteraren försvarade
sig med dragen värja, talmansbordet stöp i golvet, och
bredvid i dammet lågo både talman och bläckhorn och
sanddosa.
Äntligen kom lantmarskalken i dörren och dundrade:
»Tyst, eller skall tusan ta er!» Då återvände
var och en till sin plats, och det blev tvärt så stilla i det
ärbara bondeståndets sal, att man kunde ha hört en mus
knapra.
DET ÄREVÖRDIGA UPPSALA.
OM SVEDENBORG OCH OM ETT NAPPATAG HOS DET ÄRBARA BONDESTÅNDET.
Den är för Sveriges frihet tröger,
som inte älskar prosten Kröger.»Vår fiende ifrån oss driv,
och du med friden när oss bliv!
Ledsaga oss i allan stund,
att vi må undfly djävulens fund!»