XIX.
NYKÖPINGS GÄSTABUD.

BORTBYTINGENS GÅVA.

Det glödde av rönnbär i skogsdungarna, och det betydde hård vinter. För att slippa att frysa släpade en bonde in ett helt grantimmer i stugan och lade det mot härdkanten. Stocken var så lång, att den räckte ända till tröskeln. Allteftersom toppen kolnade, makade han trädet längre in över glödhögen. På det sättet hade han alltid eld.

Ibland om nätterna, när det var som kallast, hörde han, hur trollen kommo insmygande och stodo och jämrade och gruvade sig. Men så snart de fått tina händer och fötter en smula, klättrade de muntra och glada upp på granstammen. Där kunde de sitta och gränsla sex, åtta stycken, klumpiga och fula, med rynkiga och gamla ansikten. När deras kläder fastnade i kådan, skrattade de, så att målet svek dem.

Det blev allt mörkare vinter, och så kom Lucianatten. Den var så lång, att till och med tuppen försov sig och glömde att gala. och då somnade alla åtta fulingarna framstupa över stocken. När solen sken in och väckte bonden, sprang han ur sänghalmen och fick fatt i det närmsta trollet. »Nu skall du få, din leda stygging», sade han, skakade trollet, allt vad han orkade, och höll upp det i solstrimman. »Jag vet nog, hur man gör slut på en sådan.»

Som strålen guldfärgade trollet, sprack det med en knall och föll ihop till en påse av brunt skinn. Bonden hängde skinnet på väggen och tyckte, att det kunde bli en bra jaktväska.

Ännu så länge hade trollen varit oförargliga och beskedliga. Men nästa natt stulo de bort hans lilla späda dotter Cicilla och lade i stället dit ett av sina egna trollbarn. Bonden var änkeman. »Vem är du?» frågade han, då han vaknade och fick se en brun unge, som satt i halmen och rev i sitt svarta och toviga hår. »Jag heter Trulla-Ho», svarade bortbytingen och vickade fram till mjölkbunken på sina korta och skeva ben. Armarna voro så långa, att händerna släpade.

Hon åt och drack allt, som hon kom över, men det var bara magen och huvudet, som växte. Bonden kunde aldrig glömma sin vackra och blåögda Cicilla, utan sörjde sig till döds. Trulla-Ho blev då ensam i stugan.

Stigen dit växte snart igen. Inga andra än häxor vågade att gå den, och de hade sina kojor här och var i skogen. Det var underliga gamla ensitterskor, som skydde människors sällskap, men trivdes med Trulla-Ho, och hon lärde åt dem mången hemlig kunskap efter sitt trollvetande.

Ett stycke därifrån stod ännu den stendös, där Ura-Kaipa hade gravsatts för tusentals år sedan. Kring den samlades häxorna en skärtorsdagskväll. I de små offergroparna eller älvkvarnarna på den översta stenen ströko de smör och fett från sina smörjehorn och brände dockor av stickor och traslappar. Lågorna hoppade, och bakom rötterna på ett kullblåst träd satt fullmånen. En häxa, som kände sig förtrollad till en fisk, gapade och slöt oupphörligt munnen utan att tala. Så började hon till sist att blåsa och spela i ett tjuvben, som plockats under galgen. och då rörde sig de andra omkring stenen som en flock av grå vargryggar och sjöngo. Det lät som ett sakta skällande:

»Galgen grönskar, skallen hoppar,
Blodet droppar.
Hanefötter, alerot,
älvablot.
Musulavi, avi, extraborum,
sumnlus sumin peccatorum,
ai ain et arri.»

En blek man i guldglittrande dräkt närmade sig mellan buskarna. Hans ögonlock voro röda som av gråt eller sömnlöshet, men han gned sinnesslött händerna och såg sig road och belåtet omkring. Svennerna, som voro med honom, buro bågar och falkar, ty han var på hemvägen från en jaktfärd. De försökte hålla honom tillbaka, men han lät inte hejda sig. »Jag är kung Birger», sade han med ett lyckligt leende mot häxorna. »Märta, min drottning, finge du bara för en enda gång se ett sådant upptåg, skulle du också kunna le!»

»Har din drottning då så svårt att dra på smilbandet?» frågade Trulla-Ho, och dansen stannade av.

Birger blev svårmodig, och ögonen irrade. »Hon är stel här omkring läpparna», viskade han och tryckte fingrarna mot ansiktet. »Har du något medel däremot, häxa?»

»Jag tänker, att hon nog minsann kan få skratta åt en tio gånger galnare häxnatt, om du vill.» Hon räckte honom därmed litet fnas, som hade skavts loss mellan två sammanvuxna träd. »Tvedräkt ooh syskonhat gömmas i de smulorna», mumlade hon så otydligt och grumligt, att han inte kunde höra det. Litet högre tillade hon: »Strö några nypor härav i mjödet, när du sitter med dina bröder, kung Birger!»

Han knöt in gåvan i mantelsnibben och fortsatte med ett lyckligt leende sin ödsliga vandring genom den månljusa skogen.

CICILLA I SKOGEN.

Vid mickelsmässan, när lappkäringarna brukade stå på sina fjäll och locka till sig skogsfågeln, var det buller i Håtuna kungsgård.

Septemberlövet började falla och täckte marken som en gul matta. Endast alarna speglade ännu sin mörka grönska i Mälarviken. En mängd båtar kommo roende från Hunhammar, och i den första stodo hertigarna Erik och Valdemar. Ett år hade ännu inte förflutit, sedan de övertalade sin broder att låta fängsla den ädla fosterfadern, Tyrgils Knutsson.

Kung Birger, som firade helgen på Håtuna och just skulle gå till bords, tog väl emot dem och förde deras män till härbärget. Där väpnade sig hemligt de objudna gästerna, och om kvällen rusade de ut och tillfångatogo och bortförde både drottningen och konungen. Drottningen måste till och med springa ett långt stycke på vägen mellan hästarna.

Arvid Smålänning, en trogen sven, lyckades under stridslarmet att rycka till sig Birgers sexåriga son, Magnus, och flydde med honom. Han lyfte upp honom på sin starka rygg och lät honom rida malsäck. »Lilla hertig», sade han, »det är inte skogsfågeln, som i kväll är orolig och smäller med vingarna. Jag hör tröttridna hästar flåsa alldeles bakom oss, men jag har reda på stigar, där ingen förföljare hittar. Lång är vägen över vildmarker och sjöar till din morbroder, Erik Menved i Danmark, men jag skall bära dig ända dit, så att du får skydd. Han skall fostra dig till riddare.»

Vid dagljusningen kastade sig Arvid uttröttad en stund på mossan och somnade. Då fick Magnus se något mycket sällsamt. Trollen hade sin hög alldeles bredvid, och ur den utkom en liten småpiga, som var det vänaste någon kunnat tänka. Fast hon såg ut att inte vara äldre än han, måste hon kröka sig för att inte stöta huvudet mot jordtaket över ingången. Hon gick och bredde ut dvärgvävar på marken till blekning, och de glittrade och glimmade så tunna, att lingonriset syntes genom dem.

Det var Cicilla, bondedottern, som trollen hade stulit. Sitt forna hem mindes hon inte längre, men de underjordiska hade döpt henne i sand på trollvis och givit henne en liten silverkalk i faddergåva. De voro rädda för åskan och vågade sig bara ut i gråväder, då solen var skymd, men i högen lekte de och hade roligt. Hon tog Magnus för en dvärg, som kom på besök, och räckte honom handen. »Stig in», bad hon. Han kröp då in med henne i högen, och trollen satte fram små dryckeshorn och fat med stensöta och torkade bär. Det låg ett bär på vart fat.

»Mig lurar ingen», sade trollkungen listigt, då han ett par gånger fyllt hornet med några droppar söt vört, som snattats i gårdarna. Hornet var inte större än lillfingret på en barnhandske. »Jag är så gammal, att jag sett två högskogar ruttna, och jag vet också, vem du är, lilla hertig. Hela landet skall en gång bli ditt, om du bara får leva. Vart tänker du nu rida på din tvåfotade häst?»

»Till Erik Menved», svarade Magnus.

»Är det en storbonde?»

»Nej, trollgubbe. Erik Menved är en riddarkonung. Minns, vad du hört om min farfar, den vördade riddaren Magnus Ladulås. Då kan du tänka ut, hur Erik Menved måtte vara.»

»Jag skall försöka», svarade gubben och strök genom skägget. »Småpigan här är heller inte en dotter av oss underjordiska, och bon börjar växa så, att hon snart inte får rum längre i jordkulan. Hur skola vi då bära oss åt? Det är det ledsamma med er människobarn, att ni bli så stora.»

»Jag får väl komma och hämta henne», ropade Magnus till så högt och trotsigt, att den trogna Arvid vaknade. Förskräckt grep han sin skyddsling i fötterna, som stucko ut ur högen, och svingade honom upp på sin rygg. Men Magnus drog sin dolk och riste då och då ett märke i granstammarna, medan han bars bort.

Cicilla följde med vemodiga ögon sin nyvunna lekbroder, där han försvann mellan kristarna. Det var första gången hon hade sett en människa, sedan hon började att växa, och nu förstod hon, att hon själv hade en människas själ. Från den stunden trivdes han inte längre med det otympliga småfolket, utan gick ofta ensam.

En afton tog hon fram sin silverkalk. Trollen hade sagt: »Längtar du någon gång att få svar på en fråga, som du mycket tänker på, gå då, rätt som dagen och natten skiljas åt, till en källa, där ingen människa har druckit, och fyll där kalkon med vatten.» Hon visste, var en sådan källa klar och stilla låg mellan höga stenblock. Försiktigt böjde hon undan ormbunkarna och fyllde kalken med det aldrig grumlade vattnet.

Då blänkte det till djupast i kalken, och liksom genom ett vindöga såg hon ned i en härlig sal, fylld av riddare. En ädel gestalt med sorgbundna drag satt i högsätet och höll Magnus på sitt knä. »Det måste vara Erik Menved», tänkte hon. »Då vet jag, att Magnus nu är hos en god fader. Undrar om han glömt mig.» Framför högsätet stod Arvid Smålänning och berättade något under tårar. Hon sträckte sig fram för att se bättre, men i detsamma slocknade dagranden bortom grantopparna, och vattnet speglade bara den tomma, gråkalla himlen. Då stack hon kalken under bältet och nynnade för sig själv: »Tungt är att sitta ensam, när sol går i skog.»

DROTTNING MÄRTA STORLER.

Birger och hans drottning höllos i fångenskap på Nyköpingshus, men när Erik Menved redde sig att komma dem till hjälp med sina riddare, blevo de frigivna. Ändå rådde det oenighet mellan bröderna, och hertigarna togo ifrån Birger större delen av hans rike. Medan de i många år hade tvistat med varann, kommo de slutligen överens om, att det nu skulle vara fred och sämja. Drottning Märta bar likväl i tysthet på helt andra drömmar. Hon ville tänka ut någon hämnd, som sent skulle glömmas, och därför skickade hon bud till häxorna på skogen. Trulla-Ho lade då betsel på en kalv och red till Nyköpingshus.

Där blev hon införd i fängelset. I trappan kom drottningen och höll i famnen ett såll, som var fyllt med klutar. Bakom stod Birger med händerna instuckna mellan knäna och tindrade av nyfikenhet. »Är du något till häxa», sade hon, »så skjut trollskott på hertig Erik, att han sjuknar och dör!»

Trulla-Ho gjorde sig då av klutarna en docka, som hon döpte med sand till Erik, och så fick hon sig en båge med alpil. Men när hon skulle skjuta det förgörande trollskottet på dockan, knakade det i bågen. Hon stammade: »Jag kan inte. Förlåt, drottning Märta, jag kan inte. Hertigen är en vigd riddare, och på en sådan biter inte min pil.» Drottningen kastade vred sållet. »Förbli då, där du är, så skall jag väl själv finna bättre råd», sade hon och gick tillbaka upp i slottet med konungen.

Det var många häxor och andra fångar i valvet. Dagen lång stodo de vid gallergrinden och uslade sig och tiggde om en beta bröd, när vakterna gingo förbi. Där fingo de nyheter om det, som hände, och det var inte vanliga ting. Hertig Valdemar, som inte på länge hade sett sina fränder, kom på besök, och när han skulle åstad igen, stod drottningen bredvid hästen och torkade sig i ögonen. »Låt oss glömma allt gammalt groll», halvsnytlade hon. »Stor smärta gör det mig, det skall du säga Erik, att Birger och jag så sällan få träffa honom. Gud må veta, att jag älskar honom som min egen köttsliga broder.»

Valdemar hämtade då Erik, och en tid före jul redo de båda bröderna in genom slottsporten. »Varningar ha inte felats», sade Erik och slog lustigt på svärdet. »Det livar bara riddarhjärtat och ger en präktig törst vid gillet. Låt småfolk sörja!»

Birger kom på trappan med öppna armar och ledde dem vid vardera handen upp i salen. Där intågade festklädda svenner med vin och mjöd och otaliga rätter, och ljuslågorna kunde inte räknas, och så börjades Nyköpings gästabud vid hornsmatter och trumslag.

»Vem är det, som skrattar?» frågade fångarna varann nere i valvet. »Sällan skrattade någon så mycket och så gott.» Trulla-Ho svarade: »Rösten känner jag igen. Det är drottning Märtas. Hon, som annars har så svårt att le! Jag anar nog, vad konungen i kväll har lagt i mjödet. Den kryddan har han fått av mig.»

När det blev sent, gick hertigarnas folk till sina härbärgen i staden, men deras sadlar och rustningar och vapen lågo kvar i portstugan. Drotseten Brunke kom med nyckelknippan, grym, oförskräckt, befallande, men Birger trogen. Hans kläder pöste, som hade han hängt på sig fyra pälsar, kroknäsan bar han högt, och hjälmen med den vida fjäderbusken åkte ned i nacken. När väl den sista hade vandrat ut, slöt han till porten. »Kung Birger», sade han i detsamma, ty han såg, att en skugga gled förbi utefter muren. »Här strövar du villrådig kring på gården och svalkar pannan, ända tills du glömmer den hämnd, som du tyst svor på nytt vid var klunk mjöd. Slå till i natt! Vid nästa gästabud blir det törhända annars du, som sätts i stock och klove.»

Han stack sin arm under konungens och förde honom med sig upp i slottet. En stund blev det nu stilla. Fångarna trodde, att ingenting mer skulle hända den natten, och började att släpa ihop halmen för att sova.

Då flaramade med ens bIoss i gången till hertigarnas sovstuga, och korsade svärd rasslade. »Håll upp, broder Valdemar, här hjälper ingen strid!» hördes Erik ropa. Strax efteråt kommo hertigarna i fängelsetrappan, omgivna av vakt, barfota och med bundna händer. De hade kastat över sig sina rockar, men voro annars utan kläder, och bakom dem ropade Birger stirrande: »Minnens I Håtunaleken, minnens I Håtunaleken!»

De stängdes in i ett valv, och när dagen tog till att gry, ditfördes också deras män från härbärgena i staden. Alla, väl tjugu stycken, sattes i rad i en och samma stock. Ute på gården såg det ut som en marknad. Där satt slottsfolket i ring och lottade om deras hästar och rustningar och genomsökte deras säckar. Kung Birger slog händerna samman och ropade som en dåre: »Signe den helge and min drottning! Nu är Sverige mitt!»

Under de följande dagarna viskade Brunke och drottningen många onda råd i hans öra. Slutligen lät han flytta sina bröder till ett ännu dystrare fängelse på bara klippan djupast nere i tornet. Där kedjades de vid muren på vardera sidan om en pöl med förskämt vatten, och när stocken slogs igen om Eriks ben, flög en splinta mot hans öga, så att blodet droppade över kinden och bröstet.

Fångarna vid gallergrinden sågo, hur Birger tågade bort med väpnade skaror, men när han kom tillbaka igen, var det slut med hans lust att skratta. I Stockholm hade borgarna stängt stadens portar mitt framför honom och jagat honom på flykt över norra malmen. Från by till by, från gård till gård flög ryktet om Nyköpings gästabud och hertigarnas pina och nöd. Deras vänner, Mats Kättilmundsson och lagman Birger Persson på Finnstad och andra av landets ädlaste män, samlade beslutsamt västgötar, upplänningar och smålänningar till uppror.

Birger stod på slottsgården med uppdragna axlar och kramade järnhandskarna. Än såg han ned i sanden, än mot skyarna. »Låt sadla hästarna», befallde han osäkert. »Stegeborg har fasta murar och hamn för goda segelskepp, om det till sist går illa. Jag föraktar mina fiender och alla i mitt forna land!»

»Förakt» Brunke ställde sig framför honom med händerna i sidorna »det är ett ord för svaga män och slappa läppar. Det brukas mest av den, som skrattas ut och ingenting kan svara. Det är den slagnas ord och aldrig segrarns. Var glad, att jag kan handla med mitt svärd, när vettskrämd du kryper upp på hästen med ditt förakt och flyr i sporrsträck.»

»Han tror mig tveka», mumlade Birger och vände sig bort. Rödflammig gick han till tornet och vred om nyckeln med flerdubbla slag, tills låset var fullstängt. Sedan slungade han den med harmens styrka i ån, som brun och djup strömmade nedanför den branta vallen.

Under gravlik tystnad steg han därefter till häst mellan drottningen och Brunke och skyndade bort med hela sitt hov.

Ännu en tid hörde fångarna, hur hertigarna talade med varann nere i valvet, men så blev det tyst. Det var då full sommar, och upprorshärens vapen blänkte redan på de omliggande bergskullarna. Borghövdingen lät då bryta sönder låset till tornet och hämtade upp hertigarnas avtärda och döda kroppar. De lades på en bår, som täckts med guldtyg. Den ställdes ut framför de belägrande, så att de med egna ögon skulle övertyga sig, att de inte längre hade något att strida för. Var det den stolta hertig Erik, som låg där så åldrad och hopfallen? Skräckslagna trängdes de omkring båren och lovade, att av hela Nyköpingshus skulle det inte bli kvar sten på sten.

Några av männen lyfte båren på sina axlar och buro den till hertigarnas änkor i Stockholm, och där firades på vårfrudagen likbegängelsen i Storkyrkan.

De belägrande inträngde emellertid snart i Nyköpingshus. Harmfyllda bondehopar begynte genast förstörelsen med yxor och spett, och brandröken slog upp. De utsluppna häxorna klättrade omkring på vallarna och kraxade och hiade som kråkor och glador. Spåkunnig och vildögd satt Trulla-Ho på tornkrönet och sjöng:

»Ja, brinn och brinn som strå och bark,
du grå Nyköpingshus!
På nytt din vägg kan muras stark
och kalkas vit och ljus,
men sucka skall det ur din mark
vid nattens storma och flöjelns skri.
Ett hem skall du förbli
för samvetskval och bårar
och sorg och änketårar.»

MAGNUS KOMMER MED ERIK MENVEDS RIDDARE.

Cicilla stod vid källan i skogen med sin silverkalk. Hon hade vuxit upp, och när hon nu forskade i kalken, förbryllades hon. Hon urskilde de mer och mer klarnande dragen av en ung riddare, som följd av otaliga blanka hjälmar färdades på en slingrande stig. Fast kvistarna ibland tycktes skymma honom, och fast åren hade gått, kände hon igen, att det var hennes hertig. Hon såg på honom så länge, att han till slut liksom kände hennes blick och mötte den i en dröm. Han fick ett lyckligt uttryck och gav hästen fria tyglar.

Då gömde hon silverkalken under bältet. Hon tog dvärgarnas små händer i sina och sade dem farväl, fast de gräto, ty nu var hon för stor att längre bo med dem i deras trånga kula. Sedan började hon att vandra. »Han tänkte ändå komma tillbaka», sade hon, när hon såg skårorna, som han hade ristat i stammarna. »Nu blir det mig, som de få visa vägen.» Många voro igengrodda, men hur det så var, letade hon sig fram till en bred stig. Där kom Magnus med sex hundra skinande ryttare från Erik Menveds hov.

Han sprang genast ur sadeln och hälsade henne. »Du är välkommen», svarade hon förläget. »Här är ont om rättsinniga människor.» Hon blev allvarlig och viskade hastigt: »Jag vet allt genom trollen. Din far, den största nidingen bland Folkungar... är det för hans skull du kommer?»

»Han är ändå min far», sade Magnus och slog ned ögonen. »Övergiven är han av alla, och för honom och mitt rike vill och måste jag strida.»

Hon såg; att bilden av en halvvuxen jungfru med guldkrona var målad på hans sköld, men bilden var sönderskuren med flera dolksnitt. Han märkte hennes undran. »De trolovade mig med Ingeborg Håkansdotter i Norge, som förut var bestämd åt Erik», sade han och rynkade ögonbrynen. »Men Erik tog henne ifrån mig igen, och då skar jag sönder hennes bild på skölden. Nu är hon hans änka. Allt togo de ifrån mig, både brud och rike.»

»Varför bär du då skölden?»

»För att minnas, hur de ha lekt med mitt liv. Jag säger dig, att bleve en enda mig trogen för min egen skull, och vore det också du, Cicilla, i din lappade ekorrtröja, då visste jag, vem jag på segerns dag skulle sätta bredvid mig i högsätet.»

Han lyfte tre fingrar, och det flög ett sken över hans panna. Sedan svingade han sig upp på hästen och red bort med sina kämpar. »En farande riddares ord, det är som sommarskyar», småsjöng hon för sig själv och fortsatte att gå.

Det vimlade av tiggare på vägen. En släpade sig fram på brädlappar, den nästa linkade på träben, men somliga musicerade och ledde björnar, som kunde dansa. Ibland kom en skara på hundra stycken med sin särskilda tiggarhövding, som hade en röd klut fastsydd på huvan. När tiggarna fingo syn på Cicillas skönhet, togo de henne med sig till gårdar och marknader och läto henne sjunga.

Var hon steg fram, ljöd ett sakta mummel av beundran, och det inte minst bland de belägrande utanför Stegeborg. Kung Birger hade gått ombord på ett skepp med Brunke och sin drottning och flytt till Gottland, men hertig Magnus var instängd med Erik Menveds tappra kämpar i fästet. Hon kände ofta igen honom, där han stod på vallen, nittonårig och spänstig med sitt tudelade, långa, ljusa hår. Men för var gång blev hans uppsyn mer bekymrad, ty hungersnöd och sjukdom rasade innanför murarna. Hur gärna hade hon inte velat räcka honom en av de bärkorgar, som hon och de andra tiggerskorna buro kring bland de belägrande, men det fick hon inte.

Brunke skaffade sig under tiden några gotska skutor och spikade upp skyddande bräder utefter relingarna. Därefter förde han ombord kung Birgers sista krigare och många rikligt fyllda mattunnor. Men när han styrde in mellan Östgötaskären, omringades skeppen och brändes, så att han själv måste springa i vattnet och blev gripen. Det återstod ingenting annat för Magnus och hans uthungrade folk än att öppna borgporten och giva sig. När han red ut, sträckte han händerna mot Cicilla, men segrarna sprungo emellan med sina spjut. Fast de hade lovat honom skydd och säkerhet, förde de honom som fånge till tornet i Stockholm. På elva tusen jungfrurs dag samlade Mats Kättilmundsson, som valts till riksföreståndare, de andra herrarna och satte sig att döma honom. Det var på den dagen femtiofyra år förut, som Folkungarnas fader, den väldiga Birger Jarl, efter ett segerrikt liv utandades sin sista suck.

Det blev nu stilla vid Stegeborg, sedan de belägrade hade sträckt vapen, och tiggarskaran tvangs småningom att också ströva bort till andra ställen, där det var liv och handel och hopp om rikliga allmosor. Den långsamma vandringen gick från stad till stad. Det var en klar höstdag, då Stockholms högsta spiror plötsligt stucko upp över kullarna. Skogstrollen hade inte lärt Cicilla korstecknet, och hon bävade, när hon hörde nunnornas sång från Klara kloster. På andra sidan den uppblötta vägen var en sandås med galgar. Där hade Brunke slutligen blivit halshuggen till straff för sina onda råd vid Nyköpings gästabud. De mötande forbönderna kallade också höjden för Brunkeberg. Men nu krökte vägen, och Stockholm sken fram med sina murar och torn och gröna torvak. Cicilla, som annars tyst och tankspridd brukade följa efter de andra, var den sista i skaran. Hon blev så betagen av den plötsliga synen, att hon glad påskyndade sin gång. Men hon hade inte tagit många steg, innan hon på Helgeandsholmen hejdades av en folksamling.

Knektar hade ställt upp sig kring en utbredd matta och bildade en spetsgård med sina spjut. Inifrån spetsgården ljödo orden: »Stig fram, hertig Magnus, och gälda, vad din fäder brutit!» Hon försökte att resa sig för att se, men det blev mörkt för ögonen, och hon gled ned på knä. »Han är oskyldig!» ropade folket. »Han har bara stritt, för sin fader och sitt ärvda rike. Han, som är så ung, skall han nu dö?» Ett svärd blinkade till. Fyra riddare gingo sedan fram och lyfte kung Birgers döda son på en bår och höljde honom med ett guldtyg. Följda av sjungande präster och munkar med ljus, buro de honom till Gråmunkeholmens kyrka, där hällen hade lyfts undan från Magnus Ladulås grav.

Kung Birger hade då flytt med sin drottning till Danmark, men där dog mitt i kraftens dagar Erik Menved från sina stora drömmar. Några månader förut hade hans drottning Ingeborg, Birgers syster, slutat ett liv av besvikelser utan att ha skänkt sin make någon son. Övergiven, utan land, utan vänner, försjönk Birger efter budskapet om sonens död i samvetskval och sorg, och redan nästa år slog hans sista stund. Hans änka överlevde honom ännu i tjugu dystra och ensamma år, och båda fingo sin grift vid sidan om Erik Menveds drottaing i Ringsteds kyrka.

För var ny dag växte tiggarskarorna i Stockholm. Klagande drogo de genom gatorna och lägrade sig med sina bylten på torget eller utanför stadsportarna. De talade om den nöd, som bredde sig över jorden till straff för hennes synder. Predikande förutsade de en fasans tid, då minsta barns glädje skulle förstummas och vart hus genljuda av gråt och kvidan. Kyrkorna fylldes av offrande och bedjande, som anropade himlen om miskund och fruktade, att världen skulle förgås.

Tidigt åldrad i sina trasor, följde Cicilla tiggarna från dörr till dörr, och hon var inte längre nog fager att stiga fram och sjunga. En afton stod hon med de andra utanför portvalvet till ett hus, där en berömd kopparsmed och klockgjutare hade sin verkstad. Hans skägg var grått och spetsigt, hans kåpa svart. Det viskades, att han hittat de vises sten och kunde smälta guld till en klar dryck, som botade alla sjukdomar. »0 Demokritos, o Pytagoras, o du Rajmundus Lullus!» mumlade han och lyfte händerna mot metallstyckena och flaskorna och fågelskallarna på hyllan. Det var namn på stora lärda, men folket trodde, att det var besvärjelser, och försökte att komma ihåg de främmande orden.

Nu sysslade han med en hög, sjuarmad ljusstake, som skulle uppställas till åminnelse av Eriks och Valdemars likbegängelse. Den skulle nederst vila på Folkungalejon, och han höll redan på att gjuta dem. Oupphörligt inträdde män och kvinnor och kastade små gåvor av tenn och koppar i flamugnen. Då eldströmmen slutligen genom en fåra i marken rann ned till gjutformen, knäföll mästaren med alla sina lärlingar. »Gud give Folkungarnas själar nåd och ro!» bad han och knäppte händerna.

Det blev då rörelse bland tiggarna. Cicilla trängde sig in i det vita skenet, som kom hennes drag att lysa med förklarad blekhet. Ur bältet letade hon fram sin silverkalk, och alla förundrades, att hon under så många år av hunger och brist nänts gömma en sådan dyrbarhet. Det var det enda hon ägde i hela världen, och stilla, utan ett ord lät hon sin kärleksgåva glida ned i eldstrimman. Ett ögonblick glimmade ännu silvret blankt och vitt, men så blandades det led det glödande flödet. Det försvann där, liksom hennes eget stackars skuggliv spårlöst runnit bort bland de storas strider. Hon drog ned den lappade huvan och gick tillbaka ut i mörkret, och ingen hörde sedan något om hennes öden.

Den sjuarmade staken står nu framför altaret i Stockholms Storkyrka. När ljusen i den staken brinna med sina små törnkransar av strålar, låt oss då ibland tänka på de olyckliga Folkungarna!