ett ord, som Ol. Rudbeck i sin »Atlantica» (I; 1677 - 79) framhåller såsom ursvenskt (»götiskt») och liktydigt med högboren, ypperst, uppsvensk. Sverige är »de yfverbornes ö», och deraf har blifvit Lat. insula hyperboreorum. För Rudbeck, som ansåg fornsvenskan vara de öfriga språkens moder, stod det nämligen klart, att det grekiska ordet hyperboreos (se Hyperboréer) är bildadt af just detta »yfverboren» (liksom Hercules urspr. är »härkalle», scythæ skyttar, sicambri sjökampar o. s. v.). Af ordet yfverboren har man derför skapat ett subst. yfverborenhet för att, vanl. med en skämtsam anstrykning, beteckna en fantastisk öfverdrift i fosterländsk stolthet och ifver (det särskildt utmärkande för »rudbeckianismen») eller öfveruppskattning af sin börd.