KAP. V. Hos jordfolket.

§1. Maskinens medkänsla.

När vi så hade detta svenska modellsamhälle, årgång 1938, bakom oss och åter kände frisk skogs- och barrdoft inte bara i näsan utan i själen, sade Hedin:

- Du vet, jag måste skratta åt bilen!

- Hur så?

- Jar tror, han tyckte det var synd om det där samhället.

- Hur menar du?

- Hör du inte?

Jo, jag hörde som ett knackande och slamrande, liksom av ett spjäll, ur motorn.

- Du vet, jag tror han blev så förbaskad, så han sprack.

Och faktiskt: bilen var trasig.

- Det finns bara en sak att göra, sa jag, vi får sätta honom på verkstad i Malmö. Vi måste ha honom absolut pålitlig, vi har värsta delen kvar. För tänk, om nånting händer oppe i Lappland.

Så kom det sig, att vi körde direkt ner till Malmö.