Hos den äldste förläggaren

Jag drömde jag dog och vart vägd på en våg och befunnen allt för lätt,
och skickades fort till de nedersta rum på det riktiga lutherska sätt.
Och en fjärderangsdjävul tog mot mig i dörrn med en hälsning av dold förtret,
ty bud hade gått ifrån sal till sal: det ska komma en ny poet.

Och jag tänkte: det tar sin tid att bli känd, men nog skall det lyckas ändå,
och jag höll mina samlade skrifter i hand och klev modigt i eldsörjan på.
Till sist kom jag in i en mörkröd gård belyst av sällsamma sken,
där satan satt och skrev på maskin och gnagde de skållades ben.

Jag skönjde en nattligt beklämmande prakt, och så fort min blick blev van,
jag bugade djupt och stack mina blad åt den skäggige, glödgade fan.
Och han slog sin svans kring mitt livsverk och vass go sitt ned!
Och vänta en månad ska jag försöka att ge dig ditt sista besked.

Och timmar och månader satt jag där och rökte i satans sal
och hörde små pustar av åska och storm från rummen av välvande kval.
Orörlig som Buddha jag lyssnade till, hur stundom från ovan en ton
av de saligas spel genom taket smög och kom chefen att sparka med skon.

Orörlig jag satt vid hans borstiga knän som invid en Gabriels fot
och såg hur han fräste och snöt sig ibland med en ilska som lät som hot.
Till sist såg han upp, lade papperen bort och rev i sitt röda skägg,
och smilande stödde han knottrigt huvud mot salens rostiga vägg.

Han sade: jag märker nog tydliga spår av den nödiga lejonklon,
herrn skildrat sitt eget liv men glömt att leva med komposition.
Men är den sann denna famlande skrift, då är allt på jorden på tok,
och han strök mina titlar och skrev med blod: Den försvagade djävulens bok.

Och en glädje kröp in i mitt svettiga skinn när jag svalde sådant ord,
ty så förstådd som nu, så helt, blev jag aldrig nere på jord.
Och det här är en hälsning till jordens förlag, att kontraktet med dem är slut,
ty min nästa samling hos chefen själv till nästa jul ger jag ut.

Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
som en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog
som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,
och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog
för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.

Stjärna

Vi låg vid en eld, John Janson och jag, vid kanten av Rikkika kärr
och han pekade långt över svartnande vidd: "Där låg min stupade märr.
Säj, kan du förstå hur det känns att ta död på den bästa vän som man har,
sen hon sparkat sig långt ned i rötter och dy och man blir ensam kvar?
Du skulle ha sett oss på Bannbergs skog, när snön stod i selstickan opp,
och vi lastade timmer, en såglängd på stubben och hela sex kvarter i topp.
Knakande bogträn och läder på sträck, frusna till skavande horn,
och livet berodde av remmarnas hål och spärret i spännenas torn.
Morgnar, när snön var som brännande eld när en lämnade kojans värn
och björnbindslet brände en tvärs genom handsken precis som vällhett järn.
Backar där skruvkopplet sprang för en knyck av nån upplent, lömsk liten sten,
och tre ton timmer sprutade ut skaren kring Stjärnas ben,
och rann på tvären och malde till krafs kälkarnas stålade don
och åkte i stupet en efter en som skjuten ur en kanon. -
Dagar när västan gick len och varm och skogen stod lungande blöt -
åh, Stjärna och jag vi slogs natt och dag mot nöden och föret som tröt.
När lasset sög fast i barbacksgrus när det sista av mars var förbi,
jag behövde knappt ta åt tömmen en gång - djävlar va Stjärna tog i.
Dagar när skaren gick upp i skog och svallisen vändes i sjö,
och hundraårsgranarna brakade av under ton av drypande snö,
nätter, när smältande modden blev sten i de månvita timmarnas dis,
dagar, när solen stack hål på hål i tjärnarnas gryniga is.
Nätter i hästtäckets trasslitna skydd, svarta av kolhusens damm,
när hon drog mig i kolskrindans skyddande bur genom ösande yrväder fram.
Vägen månljus i rasande storm, som kvävde mitt manande tal
och bara en makning på tömmen ibland var liksom en vänlig signal,
ett tecken emellan oss frysande två, att du gav din yttersta nerv,
och ett tack ifrån mej att du offra dej åt din mödas och fattigdoms värv.

Genvägen snett över Bastmyrens hals och ett bösshåll från Lammaloms Nor,
sen det frusit på kvällen och träcken bar tog jag Gud i hågen och for.
Du gick som på vingar, så snuddande lätt du klarade farliga kast.
Ett ryck, och du liksom suckade till ett tag, när svartgula isen brast.
Det var gjort på ett nafs och jag kom till din hjälp med ett enda väldigt hopp,
och morakniven skar och skar av varje rem om din kämpande kropp.
På mitt nödrop svarade ingen: en mil var det till närmaste byn,
och jag såg dina framfötter piska till skum den lösa och skvalpande dyn.
jag kan inte minnas, jag vet ingen tid och hur långt om striden gick,
innan huvudet sjönk och den stänktes av träck, din sista irrande blick.
Jag såg - dina bakben nådde ej botten - förlorad men levde ändå.
Du rörde dig än, jag stod och såg på en timme, ja kanske två.
Du höjde på nytt dina öron ur dyn - skulle kampen räcka tills dag?
Och jag skalv och bet tänderna hop och gick tillbaka till släden ett tag.

Där låg min rostiga yxa, som huggit så mången hindrande rot
och som knackat så många klutar av is ur Stjärnas linkande fot.
Och jag tog den och hasade sakta fram och jag blundade när jag slog,
och med stirrande ögon såg jag på hur Stjärna sjönk och dog,
hur det virvlade brunt, när det bubblade upp små blåsor i vattnet och dyn,
just som solen steg upp och det lågade rött bakom Rikkikabergens bryn."

Han tystnade. Myren stod halvvåt och ljum med ångor kring back och bro.
Och jag hörde mitt hjärta slå lugnt som ett ur, så fridfull var vildmarkens ro.

Kung Brännvin

Jag smädar dig ej som du smädas av dem, som predika om plikt och moral,
fast du kom mig att vackla på himmelens väg, som går uppåt, backig och smal.
jag älskar dig ej fast du frälst min själ från att vändas i vanvett kring -
åh - det klara förnuftets öga ser för skarpt på förfärliga ting.

Jag har hatat dig hett när en fattig och arm du knuffat i smutsen omkull,
men älskat dig högt för din konungslighet och din ungdoms och härlighets skull.
Hos mig stal du synen och känseln en natt och lät mig få drömma en stund
och skänkte ett dödens gudbarn en tung och välsignad blund.

Två ansikten hade du, konung, ett i kärlek mot himmelen vänt,
och ett som var upplöst av gråt och av världens smärta förbränt.
Åt andens stackare gav du ett yxhugg i ryggen blott,
och ett stänk av den eviga glädjen åt den som mycket förstått.

Jag smädar dig högt för de mjuka och små du kysste och slog ihjäl,
för det du var bordsgäst hos röda och dästa - för de många utan själ.
Och nu är du beredd att gå ut från vårt land och de feta ropar dig kvar,
för deras räkning jag skrattar högt om du ock till helvete far.

Väl ofta du skänkte ett knippe av liv åt den som var femfalt död,
och ofta du slog en fattig man och stal den bekymrades bröd,
Åt den, som var mera en själ än en kropp gav du rosor och glädjens gråt -
och slog honom hårt, men hans arv ifrån Gud, hans dröm kom du aldrig åt.

Ty den som satt fast i all jordens träck du tryckte blott hårdare ner,
men den som fått längtans visdom i arv du vände blott uppåt mer.
Om du blodat din kåpa med oskyldigt blod må du smädas av ovän och vän,
men klippte du av en förklarads liv - o konung han uppstår igen!

Jan från Tuna

Klädd som till vinter i stickande sol och med rosor i knapphål och hatt
går tiggaren Jan från Tuna sin väg genom dag och rolös natt,
sjunger om himlens härlighet och saligas lysande skrud,
knäböjer ofta bland nässlor och ljung och ber till sin barndoms Gud.

Galen och vild med rullande ögon, väser, viskar och ler,
kallar oss alla för syndens barn, dårar och ingenting mer
Visar sin blygd för ett tolvskillingsmynt åt begabbande gossars spe -
gnäller var kväll om sitt syndiga kött för flickan på Liljas kafé.

Sjunger bestraffande sånger om Adams förbannade säd,
om Lazari grav, om Sakkeus, som lopp till ett mullbärsträd.
Och sången om liten Sakkeus jag hörde när kvällningen brann:
"O, liten till växten var han, de föraktades yppersta man

men han ville dock se den mästaren, vars hjärta var kärlek och lag,
och mästaren sade: stig snarliga ned, i ditt hus vill jag gästa i dag!"
Och följd som profeten av hånande rop, går Jan från Tuna bort
att vrida de smutsiga händer och be att all vredenes dag må bli kort.

Hest harklas sången som kråkors krax ur tomt och ihåligt bröst -
men drängarna skratta; vilt faller hans hår, mognat till dödens höst.
Du kan skratta som drängarna skratta, men om nåd till att fatta du får,
skall den galne och natten och sången ge ditt hjärta oläkliga sår.

Per Ols Per Erik

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tårar, tårar runno på hans bleka kind,
och månen sken så blank på himlarunden
och blana dallrade i östanvind.

Per Ols Per Erik satte sej på hällen
och hörde uppå skogens sorgesus,
och det var höst, och det var sent på kvällen
och vänligt lyste alla stjärnors ljus.

Han bar en sorgesorg i tankar sina,
han skulle dränka sej i Vaina sjö,
för dä va slut mä han och Mattssons Mina
så nu var bäst att bikta sej och dö.

Per Ols Per Erik geck till Vainastranden
me fickan full av spik å skrot å sten,
och säv och näckros gungade kring landen
i vågor, vita uti månens sken.

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen,
så vattnet sprutade i selverglans
och skånkarna stog rakt mot himlapellen
å vassen vaggade i böljedans.

Per Ols Per Erik han flöt opp ve näset,
när höstens snö i svarta vatten smalt,
då låg han nöjd å gungade i gräset
och låtsade ej om att det ble kallt.

Men de va längesen då detta hände,
och nu ä Mina gift å stinn å röd.
Per Ols Per Erik nog i graven vände,
om han feck skåda den, som vart hans död

Och han har bäst i alla fall i mullen,
så tänker Mina och så tycker jag.
Han sover sorglös under ogräskullen,
och han står opp på domens stora dag.

Per Ols Per Erik: II

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tårar runno på hans bleka kind.
Och stjärnan brann så klart på himlarunden
och bladen dallrade i nattens vind.

Per Ols Per Erik satte säj på hällen
och lyssnade på skogens tunga sus.
Och det var höst, och det var sent på kvällen
och vänligt blänkte månans klara ljus.

Han bar en dödsens sorg i tankar sina,
han ville dränka sej i svartan sjö.
Han fick ej gifta säj med Mattssons Mina
och nu var bäst att tänka på att dö.

Per Ols Per Erik gick till sjöastranden
med fickan full av skrot och spik och sten.
Han höll sitt påbrödskort i högra handen,
och tog farväl av det i kvällen, sen.

Per Ols Per Erik tog ett hopp - i kvällen,
så vattnet sprutade i silverglans
och påbrödskortet flög mot himlapellen
och sockerkortet smalt i böljans dans.

Per Ols Per Erik han flöt opp vid näset,
när höstens snö i svarta vatten smalt,
då låg han lugn och vaggade bland gräset,
och slapp att äta kommissionens palt.

Men det var längesen, sen detta hände,
och Mina magrat utav brist på brö.
Per Ols Per Erik nog i grava vände,
om han fick se sin forna hulda mö.

Han har det bäst i alla fall i mullen,
så tycker Mina och så tänker jag.
Han sorglös vilar under ogräskullen,
och han står opp på domens stora dag.

En svart ballad

Han hittades halvdöd på ängen vid ån
av Kärr-Mor på heden och vart hennes son
och åt hennes fattiga bröd,
och växte upp till en träl och dräng,
och ängen kallades Hittebarnsäng
och Kärr-Mor blev trött och blev död.

Han släpade tungt som en livegen träl
sitt arbetes ok, och till kropp och själ
ännu ung blev han gammal och slö.
I hans öga jag såg en glimt en gång
av den hjälplöses längtan ur jordens tvång
och en törst att få tröttna och dö.

Han talade sällan och skrattade ej,
och som fallande sten var hans ja eller nej
till svar på människors tal.
Han grävde jord och bar sand och sten
och vilade aldrig värkande ben
förrän kvällen kom sollös och sval.

Då kröp han ihop på sin trasiga bädd
och gömde sig liksom för mörkret rädd
i ett kvävande ångestbad.
Han vaknade ofta i pärlande svett
och skalv för något han ensam sett
som de unga asparnas blad.

Så dag efter dag och år efter år
så blodlös, så kall utan fröjd eller tår
jag såg honom leva sitt liv.
Och tänkte han något, vet ingen därom,
ty nära hans hjärta ingen kom
med böner, list eller kniv.

Så föll en dag en kvällning sen
på hans huvud från berget en liten sten
och gjorde all kvällen till natt.
Och sen dess var hans öga virrigt och rött,
och hans gång så släpigt och mördande trött
och hans tal befängt och besatt.

Ej längre bland kärror och jord han slet
men gick på vägar som ingen vet
natt och dag i skugga och ljus.
Och en kväll under regntung och svartnande sky
jag hört hur han kom till sin barndoms by
och sökte sin mors tomma hus.

Och han fann det - men tomt och öde och stängt,
och med trasor och bräder för fönstret hängt
och gården ogräsvild.
Och han rev alla bräder och hinder i kras
och stirrade vilt in i rutornas glas
och såg sin egen bild.

"Är det mor!" -Lilla mor, jag vill in till mor!
Såg du blixten, som norr över himmelen for?
Det blir slagregn - och åskan går.
Är det inte du? -Var är du i dag?
Det är inte mor - åh, detta är jag -
mor är sjuk, mor är gammal och svag!

Hon kan inte gå - hon är gammal och blind,
kanske ligger hon ensam på kulen vind -
nu - Kärr-Jon, slå fönstret i kras!
Och med blodiga händer han rutorna slog,
och en ruskig fläkt genom rummet drog
över bitar av krossat glas.

Han stormade trappan till stugans vind
med rodnad av feber och blod på kind
och letade ivrigt omkring.
Men intet han fann, blott papper och lump
och hörde blott västvindens buller och dump
bland bräder och murknande ting.
Och han störtade ner under rop och gråt
och i spiseln låg askan, gammal och våt
och av stormen piskad kring.

Genom gapande glugg drev slagregn in
och han grät: "Varför gick du från stugan din?
Gick du vilse på Hittebarnsäng?
Min far är väl Herren - du mor är jord,
och din son till kung med blod är smord
vid din gapande, tomma säng."

Hans hjärna gick virrigt kring och kring
med spöken och troll i vinande ring,
tills han domnade, sjuk och trött.
Tills han kröp ihop i en trashöljd vrå
och tog över sig säckar, och mumlade så:
"Nu mor må vi sova sött!"

Och borta vid träkyrkan: långt härifrån
en fattiggrav gravdes åt Kärr-Mors son
och vildvide växer invid.
Där djupt under gräsen han stillsamt bor,
där har han det gott hos jorden och mor
i en ljuslös och ändlös frid.

Den röda rosen

Du är röd som blodet röda, när det drivs av ärtan unga,
röd som sanden, där miljonerna ha låtit sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.

Du är röd som vallmor röda, du är varm som trogna händer,
som pioners glans är glansen av de unga mörka blad.
Väx till jätte, lys och låga, du har fötts fast lik och bränder
hölja marken och fast ångesten är gäst i varje stad.

Du är röd som elden röda och fast brännhett kronan glimmar
är du fredens ört till läkedom i mörkrets tunga år.
Du är lampan, som oss lyser under smärtans bittra timmar,
när ett hela jordens jämmerrop mot höga himlen går.

Och du lyser som av glädje mitt i tårarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grå.
Du har glansen av en gudom, som kan frälsa ifrån döden
framför hårt förtryckta skall du lik ett segertecken gå.

Se, en morgonglans skall skina över fällda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den växt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall världen vandra sjungande, att Döden själv är död.

Krigssång

Nu storm kring svarta dalarna
de bleka löven strö -
och det är svart natt och vi ha intet ljus -
i stjärnlöst själamörker
vi döda och vi dö
och spilla våra vänners blod på våra kullars grus.

I sena tiders skymning
vi hitta icke mer -
ty det är djup natt och vi ha intet ljus -
vår mördarblick ser stirrande mot jorden ner,
vi döda våra vänners barn och bränna andras hus.

För oss finns ingen stjärna
och ingen himmel blå -
och allt är mörk natt och vi ha intet ljus -
och blodets röda rosor
de växa var vi gå
och dödens ångest flämtar
i tunga skogars sus:

"Vart mänskor gå - och varför -
kan aldrig redas ut,
ty det är nattens gåta,
och den har intet ljus.
I mörker födas, döda de, och dödas där till slut,
och det står skrivet klibbigt rött
på alla vägars grus."

Torpedsången

Vår vandrings väg var grön av skum,
vi gått den år och år.
Tills havs vi voro i isig höst,
till havs i den sjungande vår.
Vid eldstadsluckan stekte vi
vår hud så svart som sot,
och blinda av ånga och brända av eld
vi trotsade dödens hot.

Vår väg var lång och stormigt svår,
och den klipptes av en dag.
Och vid den leken en blev kvar,
och denne ende var jag.
Så ung jag var men så nära att dö
och bäddas i bröders grav,
sen jag kämpat hårt för min kära och mig
på nattligt och svallande hav.

Vi fruktade aldrig för rev och skär,
vi trotsade snö och orkan,
på Ishavens vidder, i bränningars skum,
på sydlig och ljum ocean.
I pannrummets hetta och brännande kvalm
vi stridde vår tysta strid
mot havets och himmelens vredes skål
i töcknets och ångestens tid.

Om stäv och bog är ett fartygs bröst
som vände mot storm som går,
så är väl maskinen dess hjärta ändå,
som troget slår och slår.
Mot detta hjärta smög en gång
när störtsjön vräkte vred
i svarta vågors vita brott
en tyst och lömsk torped.

En visa hög blir stormens gång,
som sjunges än hård, än mjuk,
men fruktansvärd är torpedens sång
när den skär ett fartygs buk,
när den river upp en sida av järn
som ett djur av vildens spjut
och slungar slavarna utan värn
i det dansande havet ut.

Kamrater som dör, jag sörjer er än,
där ni sväljdes av brottsjön ner,
det var bröder som byggde er egen båt
och bröder som dödade er.
Det var bröder och bödlar på samma gång,
de som laddat den tysta torped,
och de som ni ha kanske sänkts
bland tång och koraller ned.

Kamrater - mitt öga såg dem ej mer,
när det salta vattnet bröt
över smällande pannor och brytande spant
och den lössläppta ångan tjöt.
I dödens armar krävdes de
och gingo till sitt rum,
och stormen flög över öde hav
med vingen våt av skum.

Som liten...

Som liten drömde jag ordlöst ve
om namnlösa ting, såg det onda ske,
det som icke har slut eller hopp.
Det skälvde, borrade, slipade ben
och vältrade berg av formlös sten
över skälvande gossekropp.

I skräckfyllda rum flöt natten hän,
fast min aftonbön på böjda knän
jag bedit i skymningens stund,
i en ändlös pinande evighetsring
förblindad jag slungades kring och kring
och stryptes för var sekund.

Det har inget språk: det var ingen tid,
intet rum, icke ljus, endast formlös strid -
det var helvetets hemlighet.
Vid min skälvande kropp satt min gamle far,
och när matt jag sporde vad drömmen var,
så sade han: ingen vet.

Milrök I

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.

Milrök II

En gång i ändlösa skogar där urbergen stupande stå,
bortom svindlande, vida myrar, där timmarna dödstysta gå,
där välvde i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn,
där tumlade väldig och vitgrå den fräna röken mot skyn
Där kring gick en sotig mänska med ögon som matt porslin
och svettas hett under sotet i de vassaste vindarnas vin.
Hans själ kunde brinna som andras, hans bröst hade hat och tro
och hans längtan steg med röken ur skogarnas eviga ro.
Han sjöng och hans sång blev röken från ett bål som helt brann ner,
det är vitt och svart och försvinner, det är milrök och ingenting mer.

Buddha

Den heta dagens röda sol har sjunkit stilla ner
i bergens svala skuggors famn och lyser Dig ej mer.
I natt på stjärnomtindrat berg inunder Sala-trän
Din själ skall bo i helig ro, när skaran vandrar hän.

Du hoppas ej och beder ej, var gudom du försmått,
en stund Din själ en stjärna är och sedan mörker blott
Ty för en åtrådd infartsport till Fredens tomma hus
Du offrar glatt för intets natt allt Brahmas klara ljus.

Välsignad vare Du, o son, som vägen stakat ut,
och åt Sansaras heta sorl har gett ett ljuvligt slut.
Om i Vibharas håla än jag stundom ligger gömd
den hemlighet av Dig jag vet skall aldrig bliva glömd.

Arjunas hästar Krishna styr i stridens heta larm,
och slätten dricker ännu blod ur mänskosläktets barm
Men allt som skapas skall förgås på Lagens stränga bud
och Lagen själv skall ock förgås, och varje mäktig Gud.

Din väg är röjd och ligger rak, det finns ej sten däri,
och ropar Dig en gud i natt Ð o son, Du går förbi:
Du går att frälsas utan tro och salighetsbegär,
Du tager slut, Du vandrar ut till det, som icke är.

Åska

I

Jag hörde hur ljungelden samlade hop
till strid i de väldiga valv
och såg hur all rymden blev till en blick,
ett flammande öga som skalv,
som skalv över jorden, där människobarn
hade tvättat varandra i blod
och bland slättens ruiner och vallmo
det snyftade: mänskan är god!
Jag såg hur åskans ögonbryn
begrundande drogs till hot,
och en glimt av Guds öga föll ned bakom
som ett sprakande, glödhett klot.

Är du släkt med guden som lär oss
slå städer och byar i brand,
du som samlar och kastar allt himmelens ljus
som en sten ur din väldiga hand?
Har du kommit likt Herren till Mamres att se
vad ryktet om Sodom sport,
och om i Gomorra så illa som sagts
emot dina barn man gjort?

II

Men slagregnen strömma och örterna grönska
där ängarna vattnats av blod,
och barn ser jag leka och kinder och ögon
viska att mänskan är god.

III

Men ofta jag önskat att träffas av dig
och falla till jord av ett väldigt slag
av den näve, vars kraft i världarnas morgon
blev fader till natt och dag,
vinranka och vallmo som lyste rött
i solen, där nyss vita ljungelden slog -
och evig tystnad, när solen på nytt
mot mitt brustna öga log.

Ty vad är väl all oro i människans blick
om ej släkt med blixt som slår,
och allt mummel, som stiger ur trotsiga bröst
om ej barn av åskan som går?
Ty allt är ett, så att om jag dör
i en ljungelds sekundlånga brand,
när jag själv var en del av den elden
jag dör för min egen hand.

IV

Varför tala om död när vi leva ännu? Det är gott, att ännu vi se
än med barnets tacksamma ögon och än med hjärtan som ej kunna le
mot remnande moln då åskan går, mot stjärnor och roso och sol
och än vilja häda och än böja knä vid Den Okändes konungastol.

V

Ty en hemlighet är allt vårt liv,
sol lyser där natten gått,
och barn växa upp över multnade ben,
där fädernas slaktning stått.
Mina ögon ha fröjdats åt solen
och min mun har mot våren lett,
men mitt hjärta längtar mot ängder
dem intet öga sett.

VI

Hur kan jag då vandra härnere,
när rymden av stjärnljus är full,
i städer bland stinkande gränder,
när himlen har gator av gull.

O ängel med vilande vingar,
med en panna som Beatrice,
fly ut över muren av jaspis,
och bär mig till paradis!

Hades

I

Jag var son till Kronos, men oändlig smärta led jag
i dagar bullrande av glädje, nätter röda av mitt hjärtas dom.
Hårt beprövad, stundom drucken fram i barns och narrars sällskap skred jag
tyst där dödens öga lyser mellan vårens blad och blom.

Och min broder är densamma konung över salta vatten vida,
stormens unga gud med gråa vingar och det stjärnehöljda hår.
Och jag dväljes bäst bland dem, som av evig längtan lida,
och på taket av min konungsborg orkanen evigt rår.

Ännu är jag samme Hades, som bar in all dödens börda
och som hällt var själ som vatten dit, där solen aldrig ler
Ännu hör jag liksom ovanfrån var Jason plöja, så och skörda
för att själ på själ som dagg må droppa i mitt rike ner.

II

Jag är samme gud som fordom, kring mig heta stormar jaga,
skakande som multna löven kransar från var ny och jordröd grav.
Ännu går jag liksom fordom att inför min fader klaga,
dock ej mer för dem som dödats men att liv han en gång gav.

Jag är människa ändå och fylld av hetta, skratt och plågor,
och förgängliga småting av jorden fyllde ofta min håg.
De ledsagade mitt hjärta men de slocknade som lågor -
flammor voro de från djupen där mitt dystra rike låg.

Jag skall vänta här i djupen tills jag hör hur gudar kalla.
Du må ingå i vår glädje och bli klädd i ljusets skrud!
Jag skall bida tyst och länge, höra änglars röst befalla:
Låt ditt hjärta vara stilla inför Gud!

Å, broder nu...

Å, broder, nu ha vi sett det allt,
de som dö, de som ännu leva och de,
som kämpa i mörkret för en timma av liv
för ännu en smärtfylld, bitter minut -
och vi själva? Vi gå här ännu kvar,
fast långt på väg in i skuggornas skogar.
Du hostar så styggt - hur är det med bröstet?
Lika gott - alla bröst skola brinna och brännas.
Men själen, broder, du själv - det är värre!
Du har ingen frid - du har ingen glädje,
och det liv du har kvar är det enda du har,
du värnar det noga - å, jag gör så med,
men - det tjänar till intet, det slocknar ändå -
och vart ska vi ta vägen, vi arma två,
vårt dagsverk är slut och allt vad vi gjort
var själviskhet bara, när det var som bäst,
och vi liksom skämmas för livet, vi levat,
så smutsigt, så vidrigt, så dumt!
En hel hög med lögner och all slags synd,
och det lider mot kväll - ha vi nattkvarter än?

Din gud var det goda, som du skulle göra,
och min var det stora, som jag skulle skapa,
och vi voro lystna på ära och billigt beröm -
Kanske inte - ibland liksom tvivlade vi på oss själva
och kanske på det vi tänkte att göra
men trodde igen, och så blevo vi vackert
bedragna på allt det heliga
och sitta nu tröstlöst och stirra på solen,
som sjunker och sjunker och snart är försvunnen.

- - -

Ge upp dina gudar! Jag kvittar med mina,
nu är det vi ensamma bara som finns,
och allt det vi tänkt och allt det vi gjort
var bara vatten vi togo för vin. -
Ge upp dina gudar - de äro som spöken
och min har förvandlats till bara ett grin!
Ibland till en sköka och alltid ett svin,
blott sällan en blomma...
Nu be vi ej mer, tro ej mer på det gamla,
låt allt du höll heligt multna och ramla,
nu söka vi annat, som håller att ta i,
som inte blir luft fast vi sluta att andas
med slemfyllda lungor...

- - -

Å, broder, kom hit, hit i vrån helt sakta -
vill du inte vi bedja en bön för oss själva?
Varför vilja vi längre så envist bli kvar
i det murkna, som gungar för blödande fötter?
Vad binder oss mer? Var det vänner? Kärlek?
Bah! - De kunna ej följa oss längre - för övrigt
så hava vi inga, ty var och en trodde sig själv
och hade så nog ---
Vår kärlek? Bah! Har du glömt att din ungmö
som blomster blir gammal, skall skrumpna och falna?
Din egendom? Dåre! Det skräpet var bara
små leksaker åt dig! Din heder? Låt vara,
det är gott, att den räckt ända hit, som vi levat!
Här är platsen och tiden att bedja till Herran.
Du tror ej på honom? Välan, bed ändå!
Om han inte finns, så förlorar du intet!

- - -

Nu smeker natten med mörker och stillhet,
nu lyfta vi händer med ögonen slutna. -
Du darrar? Var stilla, han hör oss, han hör oss,
jag känner hans frid som en vinge av vithet
i mörkret. - Böj huvudet, tag, när han giver:
För den, som bor högre än stjärnorna blänka
två syndare säga sin synd och sitt liv
och stillheten svara...
Och nu är det över - det kanske var svårt,
du darrar ännu - men det är ej av fruktan,
du dör, men du dör ej förbannad och hopplös.
Å, broder, vi dö framför porten till livet!

Pessimism

Jag har drömt om döden, när pulsarna bränt
och när blodet har jämrat och gråtit -
hur skönt är att dö - en uttråkad man,
som har lidit och slutat att tro
och vars vänner och gudar i jorden bo -
det är jag.

Den som hatat som jag må gärna dö,
det är vila att sluta förnimma. -
Ett ögonlöst djur i en ljuslös sjö
under heliga stjärnor som glimma
är jag lik. -

Frestaren

"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill,
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

*

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.

Nyår

Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö -
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå -
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!

Den dömde

Inför eder, mänskor alla, vill jag stillsamt falla ned,
här där dödens vindar mumla över hård och öde hed.
Ej för Gud men inför Eder kläds min kind i skammens snö
och jag tackar er av hjärtat om I dömen mig att dö.

Svagt i kärlek var mitt hjärta inför mina likars kval,
mina brott mot Eder, bröder, är som stjärnors tal.
Själviskhetens ande bar mig i min ungdoms stolta vår,
mina bröder jag förrådde under mödans mörka år.

Jag förtalade och sålde dem för ära och för bröd,
för att själv stå upp och lysa skänkte jag dem mörkrets död.
Och det stora onda högmod, det som ej av gränser vet
bar jag fram för er förborgat i en blick av ödmjukhet.

Jag var feg och tordes sällan i en broders öga se,
och jag skalv av ångest när jag sågs mot själva döden le
Nu min bikt är klar och kort, ty: bröder, jag är sak till allt!
Och jag går mot döden gärna, när min broder så befallt

Binden därför med en trasa mina skygga ögon om -
bly som viner - jag dig lockar - nickelmantlad bödel - kom!
Dock ett ord, ett enda litet, återstår att säga än,
Hören, hören min predikan högt ur skymningen: "I män

skolen, när jag tyst har störtat mot den kära jorden ned,
alla mig med frid förlåta, ingen lämna kroppen vred.
Eljest skall jag själv befriad upp från gräset stilla stå,
medan I med röda synder dömda, oförlåtna gå!"

Margit

I

Hon föddes om våren när tranorna drogo
mot norr över skogarnas grönskande krön
och isarna vindvakar nattetid slogo
och solen gick hårt åt den svartnande snön.
Det var plåga och mörker i kojan den natten
och knappast en stjärna i grånande sky,
till sjukkost fanns kornbröd och salt och vatten
och tre mil var vägen till närmaste by.

Och dagern som lyste i Margits öga
blev porten till natten och vilan för mor -
men hunger och trasor betyda så föga,
när livet vill starkast. - Margit vart stor.
Åt storbonden Matti hon vallade fåren
och redde hans hampa och spann hans ull,
och sjöng sina vallande visor om våren,
när jorden av nyfödda blommor var full.

Tre mil över bergen hon vandrade trägen
till kyrkan och livets förlossande ord,
och ej må den människa klaga på vägen,
som vandrar till Herrans välsignade bord.
Och ofta hon knäböjde andfådd i gläntan,
där skogen slöt kyrkan i pingstny skrud -
hon var som en blomknopp som sprängs av förväntan
på lusten i livet och undret i Gud.

II

Men då Margits ungdom rädd och blid
gick över i yra och skälvande år,
då försvann som den borde den vårliga frid,
och hon gick den väg som var kvinna går
och som varje visa sen Skriftens tid
besjungit som farlig och svekfull och kär
och fast tadlad ibland den helgedom når,
som står Herrans härlighet när.

En visa i ensamhet

Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,
som leva med ro intill döden,
jag sjunger som den, vilken ej haft ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.

Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort
eller tigger om vänners välmening,
helt ensam, o Gud, jag står vid den port,
där man väntar på dom, eld och rening.

Jag sökte en kulle att vila uppå
och i drömmar och stjärnkvällen somna,
men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,
tills de värkande lederna bortdomna.

För mig ingen tystnad i midnatten fanns,
och väl aldrig jag sovit som andra,
och de fåglar som jublat i morgonens glans
ha blott väckt mig på nytt till att vandra.

Men jag vet, att Herren av Ande och Lag
min kamp och min strävan känner,
förgäves jag icke har levat en dag,
fast jag dör utan hus eller vänner.

Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,
en god natt jag önskar er alla,
och jag viker från vägen, när solen går ner,
för trött av att uppstå och falla.

Jag har mött min huldra...

Jag har mött min huldra i öknen en gång,
och skall minnas dess röst tills jag dör,
och eländigt jag nynnar min stammande sång
i all skapelsens gränslösa kör.

Strid och vår

Det finns ej ord för sången
om dem som levat glömda,
men tysta gjort sin gärning,
för smickrets visor gömda
i härens djupa led,
för dem som tåligt burit
det ingen ville bära,
för dem vars namn ha saknats
där hjältar skördat ära
och stormän glömt sin ed.

Krig

Det sitter en gud i det blåaste höga
och blickar neråt jorden på djurens besvär:
'Nej titta, mina maskar, de krälande tröga,
de har skaffat sig kanoner, de döda med gevär.
De ha ändrats mycket redan,
de ha titlar och namn -
det är tider sen de avlades i ursprungets famn.

Det är tider sen jag skapte dem att älska och äta,
sen jag gjorde dem av stoft efter belätet mitt -
Nu tävla de med djävlarna i konsten att träta,
nu bråka de om honorna, om mitt och om ditt.
Dett bullrar, det flammar,
det är byar i brand,
det luktar blod, det jämrar sig från svartbrända land

Det är tid att bli kräldjur igen och börja krypa -
det var underligt att ont skulle komma av gott.
Deras lek är att bränna, deras lust är att strypa -
det är bättre, att jag dödar dem och skapar något smått.
Det klotet må jag slunga
in i solarnas glöd,
här blir aldrig någon trevnad, förrän jorden är död'

Postvagnen

Den kom i storm och senhöstfrost -
ur dimmor dök den fram
med brev från mor, med brev till mor,
med bitter sorg, med kärlekspost,
med allvarsord och barnaglam
från världen, ond och stor.

Den väntades vid knut och vret
till hundra ögons tröst,
den kom med brev, med bud till den,
som bar en kärlig hemlighet
i varmt och hoppfullt bröst.

Den kom med brev om sorg och död
och skumma ögons gråt,
och hälsades av tusen ljus
i tusen hem, av fröjd och nöd
vid höglandsvägens grus.

Nu kommer den ur töcknig skog
på våta ängar fram,
i midnattsregn, i midnattsfrost,
med stormens gång i myr och skog
går nattens jättepost.

Den går med eld och går ej trött
och går till tusen hem
i yra, snabb som vindens sus,
i brokig glans av grönt och rött,
en virvelvind av ljus.

Och bakom rutors gula glas
stå nattens vakna män
och de ha brev till far och mor
och de ha brev från hamn och skans
från hela världen ond och stor
med bud från vän till vän.

Natt

Jag vill ut till att vandra i vildmark om natten,
till att leta mig vägar där ingen har gått.
Jag vill stanna på Matalams stenfrusna vatten
för att hölja mitt vemod i skymmande grått.

Jag vill hälsa dig, hemland av sånger och saga
och av snö kring Ajatteles klippor och snår;
mitt frostiga arvland där rävarna jaga,
medan midnattens hunger kring skogarna går.

Mina marväxta tallar ha torkat med åren,
och se storfuran lutar sig trött för att dö. -
Det är grått, det går krypande skymning i snåren
och i topparna visslar en västan om tö.

Och ur skuggornas djup klinga urgamla låtar,
där är vallhornets lockton med vemod uti,
där gå viddernas visor kring vindfällda bråtar,
och den själ som de fångat vill aldrig bli fri.

Så jag hälsar dig, gran, som min ensamma like
och jag räcker dig, ungbjörk, min trofasta hand,
och jag kallar mig fri fastän här i mitt rike
jag har fångats och snärjts av det namnlösas band.

Spelmans mor

Jon Spelmans mor är gammal och grå,
men ögonen drömma så unga
av gammal eld som i hjärtat bor,
och som förr brukat brinna och sjunga,
men tvungits att tiga av år som gått -
en underlig kvinna är Spelmans mor!

Små sagor i sol över ängarnas gräs
i frostvita höstnätter brukar hon drömma.
Om majvarm luft över daggvåt slog,
där savfyllda ådror brista och tömma
i stjärnglans sitt vin över grenar och stam
i minnenas vårgröna sägenskog.

Och ibland kan hon drömma om dystra ting,
om kistornas svartglans och ljus som skiner,
om silkessvart - sorgklätt och florbehängt kor,
och skurade salsgolv och tunga gardiner,
och storstugsstök på en söckendag,
och gästrumsbäddning där ingen bor.

Då tror hon att sorgen går kring i byn,
och att någon skall dö i släkten,
och när rävarna skälla i lenvädersvind
och uvarna ropa i täkten,
då väntar hon sorg till sitt eget bo,
och granris till egen grind.

Då tänker Jon att det kanske blir han,
som skall sluta sitt vildmarksöde,
eller sierskan själv, som år efter år
har grubblat och drömt om de döde,
som sitter som portvakt vid skymningens dörr
och ser huru tiden går.

En gammal kolare

Min lyktas ljus går flämtande
för min tunga, klumpiga fot -
jag är en förlupen människa,
som lever bland jord och sot.
Jag är gammal - jag fyllde sjuttio
en mödans rökiga natt,
när i ångande dunst över skogarna
fullmånen gulröd satt.

Min väg går ensam och trevande
över Rammbergets nattmörka mur
medan stjärnorna lysa flämtande
all markens hungriga djur.
Jag är bunden fast vid det sotiga
av svältens och trasornas lag,
och mil och mil bort i skogarna
hundrade vandra som jag.

Det är som ett ändlöst vandrande
på en fattig och frusen hed -
vi skaptes nog en av tiderna
när Herren var trött och vred.
Tills vi dö gå vi alla undrande
över kölden i liv och död -
om det gives en himlens salighet
bortom livets salt och bröd...

Branden

Se, våren går ung och grön
över ängen vid Norrbysjön,
över rosor och gräs står natten
tyst som en vaksam mor.
Men vid skummaste timmens slut
flyga lekande lågor ur
och slicka på taket av näver,
där spelman i Norrby bor.

Och spelman spelar i By
och ser flammor mot grånad sky,
och han flyr med dödens oro
som en gam till hotat bo.
'Åh - nu brinner ditt torra bröd,
och den gråa, gamla är död!',
sjunger västan, 'den vita handen
är svart som en kråkas klo.'

Där står tätt som en mur av bly
allt folket från dansen i By,
och på knä står spelman i gräset,
vit som ett kallnat lik.
'Åh, Gud, har du frälst min mor?
Hjälp min otro, Herre, jag tror -.
Då steg mot purprad himmel
ett dämpat dödens skrik.

'Hennes täcke var vitt som snö,
hennes blommor svartna och dö -
allt är mitt i natt', sade stormen.
'Jag är stark och gammal och van,
åh - den röde och jag ha gått,
som en pest har bröllopet stått,
sedan dagningen for över bergen,
vit som en nyfödd svan.'

Men som en som ej ber om mer
sjönk spelman till jorden ner
och lågorna smekte hans huvud
mitt i rosornas döende hop.
Som den dödande rödes vän
högg stormen tag igenâ
som ett hav av brandgula liljor
stod himlen och såg på hans dop.

'Kom den gamla inte ut?
Har hon nått sina visors slut?' -
'Det var sista gången', sjöng ängen,
'och sedan är ej mer.'
Och en lysten fläkt rörde om
mitt i apelns kolnade blom
när den sista vita tulpanen
föll död i elden ner.

Men en spröd och drucken klang,
likt en vitbränd sträng, som sprang,
hördes snyfta borta i gräset
där en tungsint vallmo dog.
Det var spelmans svarta fiol
som sjöng slut i morgonsol,
när dagen på dimmiga vingar
över våta ängar drog.

En ungdomlig visa

Vi ä' bara fattiga pojkar och flickor
som dansa i solen och bada i snön.
Dä' vi som skratta så västvinden stannar
och dansar en hambo på sjön.

På vägen gå pälsklädda gubbar och gummor
och nicka i vinden och hälsa åt oss.
Vi simma i drivor och tumla i klunga
och hoppa och rasa och slåss.

När solen går röd bakom Älgbergets granar
och snön går i blåaste blått,
då bygga vi borgar av storstugans stolar
och sova i sovande slott.

Med segel av siden vi segla till månen
och lägga i land vid den silverne ön.
Vi skratta som förr och vi rasa och hurra,
och hälsa till gubben från jorden och snön.

Då bo vi i städer med blodröda vallar,
och titta på jorden från pärlblåa torn,
och då ska vi slå på bleckkastruller,
och då ska vi blåsa i horn.

Handling

Jag ger allt förnuftigt skräp för en dåres bleka mod,
för en hopplös blick av is framför fängelse och död,
vart ljumt och stillsamt ja för en sång till vin och blod,
en visa och ett skratt framför fängelse och nöd.

Jag vill sälja min förhoppning för ett skratt bakom den port,
där den dömde aldrig drömmer och aldrig mera tror,
för en hjärna som blir kall tills sitt sista värv den gjort,
och en blick som ser mot döden som mot en gammal mor.

Jag vill se en man som tröttnat att vara röd och vred,
som har dödens vita kyla i sitt hjärtas vida valv -
som hög och tyst och blek ser sin sista sol gå ned,
och som aldrig här på jorden för ett domaröga skalv.

Och drömmer jag väl bara eller välver ej en vind
över fälten, genom gränderna, ett rus av eld och gift?
Och skrives ej i harm något rött på varje kind,
någon tjusande och farlig och blodig gammal skrift?

Men bort med varje rodnad, kom med grus och is och snö!
Låt oss tänka kalla tankar och bida vår stund.
Låt oss sjunga höga sånger, ty se, vi gå att dö,
gå att sova ut för evigt sen vi handlat en sekund!

Till dem som tände tanken om borgargardet

Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott!
Och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.

Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckas förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och W.C. på Östermalm.

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin barockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.

Visa om förr och nu

(Diktad på kafé Verdandi en skön afton)

Du är ej mera vad du var, ditt tak är rökt och frätt,
på dina plåtbord stirrar stumt ditt Wieselgrensporträtt
Och tidens arga, vassa tand har ritat streck däri
av undran vart den for iväg, all hopplös poesi.

Du ungmö bakom rämnad disk, du är för ung ändå,
att riktigt skarpt bohemers gamla håla rätt förstå.
För här gick skalden Höglund och Eck och målar Häll,
och det var här artisten H. fick stryk av X. en kväll.

Och nu, en gammal varg som jag, jag går ej mera hit,
där bakom gul gardin jag mött bohemens bleka svit.
Och du som läser visan min, stryk bort den stolta tår,
och följ mig till ett nytt kafé där gamla stimmet går.

Kom, visa mäj en flock av män som ha artisters skick,
bekymmer aldrig för en stund, men evig eld i blick.
Och säj mäj, nu för tiden dricker dom ej kaffe mer? -
Då gå vi med där glada män sin porter hälla ner.

Så vandrom vi, så tågom vi med visor, larm och skratt
där arm bohemen sväljer ömt sitt vin i bitter natt.
Så drickom vi, så drickom vi tills dagen ståndar klar,
tills den av oss som prövats mäst sin sista resa far.

En dåres syn

Jag såg hur Otterhällan laddades av välment dynamit,
så att en katta jamade av fruktan, o och ack!
Jag lockade och berget sade jam och springde dit,
och dynamiten smällade sitt paff när kattan sprack.

Då skällde gällt en surbent orm som krälade på magen
och sillkatt satt och slukade en hjulbent megafon.
Där pep en plåtskodd stare åt den nya maltdryckslagen
när månen stoppade ner solen i den vänstra skon.

Jag satte mig på torget att all världens ve begapa,
och såg hur dagens glans försvann i nattens sol.
På Skansen Kronan satt en utspädd apa,
och tvättade sin svans med luden lazarol.

Nyår

Det gamla året talar hårt med bröstet tungt av ve:
'Det är mörkt för mina ögon och för blod kan jag ej se.
Och du som kommer efter i en dimmig ström av kval,
får väl räkna mina dödens brott och mina synders tal.'

'Farväl och tack, du mörkrets vakt, som ond vid rodret stod,
det var ej gott hålla skutan flott i en storm av eld och blod.'
'Jag lotsat kring med brutna bord i salta tårars hav,
och en bränning förut sjunger högt om en hela världens grav.'

'Farväl, du år som grånat går till sängs med hår av snö!'
'Blodmättad går jag tungt till sömn i kväll vid glömskans ö,
och hälsar dig med frid och hopp, du nya, unga år,
fast du som jag har stänk av blod kring ljusa gossehår.

All jordens dröm, allt kärlek gjort jag skövlat och förbränt,
grymt har jag millioner liv till dödens portar sänt.
Allt vett stod fåfängt mig emot och kärleken stod tyst,
när skräckomhöljda land och hav min mörka ande kysst.

Häran, kom upp, du nya år, fast svagt du varslar dag!
Om ont du blir, om fyllt av nöd, bliv bättre dock än jag!
Väl skall trots allt en morgon gry på natt av storm och mord,
ifall du fått en smula blott av kärlek med ombord.'

Maskinrummets män

Du slumrar mätt och tungt i natt, min bror, i bäddad säng,
dröm om oss, där i stjärnlös natt tornadon dånar sträng!
Du bjöds ej ut till spis, som vi, åt havens gröna gap -
vi drack vårt öl i Windy-Town och svettades vid Kap.

Vi eldare, vi mödans män, vi hava ock en sång,
hårt gnisslad fram i ångans kvalm till skälvande pistong
Fast ofta komna nordanfrån från is och norrskensbrand,
tvärs genom sotet sågo vi allt söderns jungfruland.

Tungt steg vår fot bland rost och sot i undre världens kvalm
ur eldens rike kommo vi till land av frukt och palm.
Kring alla hav som dansat hän vår kamp stod het och svår,
i ångans dunk i nordsjöskum och där passaden rår.

Om lugna hem, om barnaglam och ljus vi drömde nog,
fast våra drömmar ofta dränkts på dunkel slaskig krog.
Vi drömde om vår älskade i fasans mörka natt,
när högt från bryggan ropet steg att revet fått vår ratt.

När däcket ljöd av tunga tramp och vilt var havets svall,
vi stodo troget på vår post bland stål och het metall.
Vi voro sist på däck den natt när minan hälsat på,
i dödens käft vi sågo sist excenterskivan gå.

Vi kommo sist, vi underst från, med ögat skumt av sot,
och hörde havets tunga gång och tyfons hårda hot.
Vårt liv var vigt åt kol och eld, begravna utan värn,
när grym torped gav oss en grav bland slagg och krossat järn.

Vi eldare, vi hettans män, vi hava ock en sång,
hårt gnisslad fram i ångans kvalm vid slående pistong.
En sång väl hård av tunga år i pannrum och maskin,
och farans gud har skänkt oss rikt sitt mareldsgröna vin.

Och du på första klassens däck som njöt av haven blå,
vårt liv är satt i pant för ditt där ångans floder gå.
Tänk på oss, djupens vakter, du, i hård och stjärnlös kväll,
när havet går i grön galopp mot hemöns hala häll!

Briggen San Antonius

År 1886 på vintern förliste briggen San Antonius från Rotterdam på Yarmouths redd. Briggen bar som gallionsbild S:t Antonius, snidad i trä. Denne var det kristna eremitväsendets fader, vilken, försakande världen, valde till bostad en gravhåla i en av Egyptens öknar, under bön och fasta, i kamp mot tusen frestelser, eftersträvande ett rent liv och ett saligt slut.

Jag heter San Antonio, jag kom från Rotterdam -
i vind och vilda vågor red jag högt på havet fram.
Rorskettingar och nakterhus de skeno liksom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.

Så god gallionsbild har jag att på haven bära fram,
och snidad fromt av bönens män i glada Rotterdam.
Antonius visar mig min väg och leder all min lek,
med händer knäppta som till bön - Antonius av ek.

Hans kåpa lyser gul och grå med rep mot vridet knä,
min heliga Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skramlar mot min stäv, hans blick är hård av år,
men fastän frestad, liksom förr, mot himmelen han går.

Min mesanmast har djupa ärr, bom, jib tog havet allt,
ty brassa fullt i dödsens storm skepparen befallt.
Åkallan hörde jag på däck och bön på isig back -
jag låg så hårt för sjön att skyn fick se Antonius klack.

Antonius du rider än så stolt som aldrig förr,
på redlöst vrak du lät dem be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag aldrig mer som hör min sista bön -
han höll mitt roder avgrundsfast och följde det i sjön.

O, jungfru dig förbarma i hög och stjärnlös natt,
när onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min heliga Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå och väckas blott av Gud

Så gunga vi i tysta djup och vaggas ljuvt till ro,
i gröna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I mörka sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä -
med längtans blick mot grånad sky - Antonius av trä.

Och djupt inunder remnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga vita mina män i ro i sandig grav.
Och ömt jag min Antonius för till bädd på bankars grus
hans brustna ögon tigga skyn om stjärnor och om ljus.

Dryckesvisa med kristidsrefräng

Melodi: Sjömans-chantyn 'Å, hej, å hå, Viktoria!'

Nu låtom oss sjunga om hänsvunna tider,
när skåpen stod fulla av mat och av dryck,
när björkved låg sprucken och torr i vart lider,
och ingen fått ana allt kristidens tryck.
När metervis medvurst i magen man krängde,
med smör för var munsbit och Lyckholm och mat,
och brunrökta skinkan på bodväggen hängde
och sken som en måne på bukiga fat.
Men hurra och bravo! Viktoria!
Och hurra för öl utan malt!
Nu sjungom om simpel cikoria
och livsmedelsnämndernas palt!

Nu minnoms när ångande gryngröten pöste,
och sötmjölken rann som en Kanaans sjö,
när morsan var freda ur ärtgrytan öste,
och sockret på plättarna lyste som snö.
Vi minnas med tårar buljongen med ägg i -
o sällhet, o matparadis utan namn!
Och vienerkorvar och mörkbrun Carnegie,
havana-segarer och ljusgul Karlshamn!
Men hurra och bravo! Viktoria!
Vi le som vi kunna det bäst,
Det här blev en annan historia,
en svångrems-åtdragningens fäst.

Nu minnoms väl garvlädershudarnas dagar,
och sullädrets trygga, välsignade tid.
Nu skommis för sju kronor sulorna lagar,
och gnäller att intet han tjänar därvid.
Nu strumplösa utan galoscher på skorna
vi larva som kattor i rägnvär kring stan,
där drivor sig höga och väldiga torna -
ty gummit har knyckts av gulaschen och fan.

Nu minnoms hur härliga lampor oss lyste,
med äkta Astral uti aftonens frid,
då icke vi huttrande sutto och fryste,
och mumlade böner om ettrig karbid.
Nu gatorna ligga här mörka och våta
och gillas blott skarpt utav älskande par,
ej mera vi husnumren ens kunde läsa,
och längta till solens och sommarens dar.
Men hurra och bravo! Viktoria!
Vårt av kristiden grånade hår
står vitt kring vår skult som en gloria,
och lyser oss varthän vi går!

En skön sång om potatis

Så bittert kall sveper nordanvinden
kring stuguknuten i sena kväll.
Vid kålrotsfatet, så blek om kinden
du blickar längtande mot himlens pell.
Den bleka hyn och de tärda dragen
om hunger tala, om tobaksnöd,
på ingen krog kan du mer bli 'dragen'
om intet kort finns för krögarns bröd.

Säg, broder, minns du, när potatistunnan
stod rund och pösig i källaren?
I kalla vintern du ej behövde
på rötter gnaga - men snälla vän!
Lyft upp din hjässa, var icke vreder,
vi vilja hoppfullt mot himlen se!
Kanske potatis kan trilla neder
från kvällens stjärnor, som mot dig le.

När icke jordbären fylla magen,
och ingen halva gör kvällen glad,
vad glädje har du av sill vid Skagen,
och djupa Rännan och Ridderstad?
Snart levnadstrött i din grav du tumle
kringsvept av billigt - tyll-surrogat!
Med näsan svartbränd av unken humle
och magen full av förfalskad mat!

Men då, min broder, när döden knäckt dig
och tyst du går till de frommas ort,
när kroppen kallnat och ängeln käckt dig
bär in igenom den pärleport,
när du på harpan med nypan pillar
så stolt med krona och palm och stav,
en stor potatis från himlen trillar
och dimper ner i din kristids-grav!

Andens skara

År efter år Göteborg har vuxit och frodats som andra
städer, där hugnad och ro och köpmäns nitiska iver,
arbetsslavarnas här och läroverkshästarnas hjärnor
samarbetat för lycka och välstånd. Stundom dock agget
stigit och stormat mot himlen och ställt till kravaller,
städse till slut dock följda av lugnet och friden.
Dock för själarnas vård, på det fanen icke må nypa
borgarnas skinn och dem till rödaste helvetet draga
har det blott föga sörjts. Lokaler och bostäder saknats för
rationell och med själarnas nöd förenlig och lämplig
skolning och tuktning och vilda lustarnas stävjan.
Därför i thy och emedan, o manhaftige Nordblom,
kyrkorådets bas och de hungrande andarnas talman,
varmt förordade du huset vid Sprängkullsgatan,
detta fast Ebeling, mannen som något av byggnad begriper,
mälda besiktigat och till bedrövelse därvid befunnits,
att emot lagen stridande kök lära finnas på vinden,
och att om Israels herdar där skola bli boende,
de vid behov må på gården nedgå att lätta lekamen,
ty något WC finns icke i huset att tillgå och nyttja.
Allt detta ger jag dock djävulen i och talar
hellre om dig, o Storm, som mycket i världen bevittnat,
sist dock bevittnade namn som Elisabet tvungits att skriva.
Ty det är hon som icke vill maka sin magra lekamen -
kanske ej mager hon är, men smällfet? Vad vet jag om detta?
Föga jag umgås med kvinnor. Vad var det jag nu skulle säja?
Jo, att Elisabet icke vill offra sin kammar åt Herran.
Allt detta känna vi till. Låt oss nu ägna en rad åt
kyrkorådets agent och Skandias stolta förhoppning
samt åt den skrivelseläsande Trana, behaglig att skåda.
Vare och nämnd desslikes kyrkherren Filip den tredje,
prisad ock vare Larsén, den i Ido gruvligt förfarne!
Alla i strid om var Herran skall bo och hans tjänare alla.
Och när jag nämnt era namn och ägnat min sång eder skara,
tar jag farväl och lyfter min hatt och går min färde.
Ty vad rör mig själarnas vård? Själv jag sköter min egen,
ansatt hårt dock stundom av kristidens djävlar.
Tagen ej illa upp att jag brådskande skaldar, och illa!
Klassisk är icke min vers, surrogat, hexameter endast.
Spaltutrymmet är knappt. Redaktören vredgas och väser
över att redan på er jag så många rader ha slösat.

Kväde

till hela Sveriges hjälte n:r 2, generalkonsul Axel A:son Johnson, det argentinska vetets skeppare och svenska arbetarklassens skyddshelgon.
Förlåt en ynglings stapplande terziner!
Du bliver väl ej vred, ehur jag skäller?
Fast Daniel och Metcalfe göra sura miner
när du din gråblå flotta vänligt ställer
till vetefrakt där salta vinden viner?

Att folkets brödsäd var på väg att sina
du såg med köpmäns oförställda iver
och tänkte: här ska fraktas, död och pina!
Ty Kristus sade: 'Salig den där giver - - -'
utan att ta igen med vänstra näven
vad högra givit - och mojänger, fina
att frakta med jag har, fast Daniel, räven
och hela svenska folket våldsamt grina.

O, Johnson, över all din storhet gläd dig!
Ditt namn flög före vetet över haven
och det i själva himlen blir anammat
blott för så vitt - på allvar nu bered dig! -
blott för så vitt ifrån ditt hjärta stammat
det ordet av blott arbetsbröders lycka
var villkor nummer ett, som du för tjänsten satte.

Men var det blott en skaldisk liten lyra
som där bröt fram att sirligt dikten smycka,
var det blott det, din hjärna fyndigt smälte,
då syns det mig blott likasom du tänkte:
när havets skum kring vårat vete stänkte
att du var bliven hela Sveriges hjälte!

Kålrotens förmaningstal

till undertecknad en söndag
med anledning av att han som fordom Israels barn
högljutt knorrat framför kålrotsfatet.

Detta är kålrotens tal, den från danernas örike komna,
förrn hon försvann i min buk, hon talade visdomens ord:
'Banna mig ej för min smak, min fulhet och vattenhalten,
vet att jag kom som av Herran och damp på ditt tomma bord.

Ty när på Sundet jag färdats och hamnat hos dig i din koja,
och du med slidkniven fjällat mitt sega och spruckna skinn,
innan i grytan jag går, skuren i hundrade bitar,
tala jag vill och lätta, broder ditt sorgtyngda sinn!

Håna mig icke, jag arma, danska och knöliga kålrot,
icke ens på din faders tid såg man en sådan frukt.
Hälsa mig välkommen dock och fråga, nej fråga mig intet,
varför jag har en bondaktig, föga poetisk lukt!

Vet, att den doft som jag bringar är icke av kummin, persilja
icke som kostelig krydda från Dekans och Maltabars kust.
Tjock och grov är min hud och lös gör jag människans mage.
Vad än i världen jag är, någon härlighet är jag ej just.

Men jag kom som en räddande, fast något kullrig ängel,
annars dig svälten anammat, ändat din jordetid.
Därför banna mig icke, men håll din kniv i beredskap,
skala mig tacksamt och noga och ät mig i djupaste frid!'

Kväde (till livsmedelsnämnden)

till livsmedelsnämnden i undertecknads socken men ock till varje nämnd som icke tillhandahållit den sättpotatis, som är nödvändig för att det skall vara någon mening med att 'fatta spadarna'.

Säg mig du marskalla vind som dansar på spe över fälten,
säg mig, du livsmedelsnämnd, i ditt dammiga sockenkontor,
säg mig icke din släkt, dina spädbarn och hemliga synder,
säg mig blott ärligt och öppet vart sättpotatisen for.

Tänk om du, mån om din mage, girigt har knaprat den i dig,
tänk, om du stekt den i flott och ätit mitt fläskben därtill?
Men vad vet jag, som är dödlig - har du förskingrat den: tvi dig!
Misstänksamt orolig blir jag av rötter och halvrutten sill.

Grymma livsmedelsnämnd: ro fram med stackars potatis.
Fåran står myllig och gapar i åkern och väntar ge frukt!
Sol och luft och min möda har jorden med glädje fått gratis,
väntar blott på kommissionens potatis och himmelens fukt.

Herre i höjden, giv rägn att den ökas med hast, ransonen,
giv oss varma och fuktiga nätter och ymnigt svällande korn!
Håll ett öga dock var dag på den där kommissionen,
att den ej styres på avväg av herrn med klövar och horn!

Kväde

tillägnat all den bränslekommissionens ved som fattigdomens tid till spott och spe blivit kvarliggande på alla lastkajer och upplagsplatser i riket.
Säg, varför ligger du här i solen och torkar och spricker?
Allt medan vitsippor lysa och vårsolen vänligt ler.
Ingen vill stjäla dig nu, här ligger du bara i vägen,
kådig och flisig och torr - ingen nänns se åt dig mer.
Förr vart du såld för en hederlig, rundligt tilltagen penning,
och när så bonden satt in sina skatter på banken, han kvad:
'Nu om jag blott passar på kan jag själv sälja ved till behovet.
Mycket lång näsa då får kommissionen uti Stockholms stad'.
Emellertid gick vintern. Där rullade vilt miljoner
kronor i bondens skrin. Medan spannmål gömdes å vinden
fraktades du, o ved, ut till broar och kajer.
Bonden körde dig dit och trettio kronor om dagen
tjänade han på det skräp kommissionen gallrat ur skogen.
Och nu ligger du här i höga kasar och stavrom,
torkar och ramlar mitt i min väg och doftar av kåda,
så att när jag och min fästmö ha bråttom till järnvägsstationen
hindrar du vår trafik. Allt medan bonden som sålt dig
skrattar och slår på sitt förskinn och vägrar att sälja potatis.
Ve dig, o hånfulla barrved, trefalt och tiefalt tvi dig!
Men blir du kvar i min väg till höstens stormar gå hårda,
då skall jag stjäla dig bort, i mörka och regniga nätter,
glatt skall min skottkärra gnissla, lastad med dig, o ved!

Kväde (till högtärade herr läroverksadjunkten)

till högtärade herr läroverksadjunkten Nils Wapner i Skara, vilken fått upp ögonen för general Booths rödgardister och icke har annat att taga sig till än att utrota Frälsningsarmén.
Gläd dig, Skara, du är icke minst bland blomstrande städer!
Hell dig, ädle herr Nils och välsignas din kamp mot de röda!
Stor är du bliven i truten när fram du som krigare träder
måtte det unnas dig leva till dess du har lärt dig att blöda.
Ja, du är bra. Men hur ser du egentligen ut? Får man
veta om du har bockskägg och blommiga kinder ell' kanske en måne?
Hör du till Faraos pinade magra eller de skinande feta nöten?
Och är du av ålderdom svag, ell' av födslen fåne?

Säg vad är esoterisk kabbalistik hos de mest merkantila?
(Hav fördrag med min vers. Jag kostar ej på dig så många!)
Störes det äktsvenska sinnet till andakt och ro och vila
endast hon _en_ adjunkt i din hemstad eller hos många?

Stackars Nils Wapner! Hur gammal, min vän, kan du vara,
som till ett sådant värv dig beger fast du har verksamhet annan?
Ack, är du bara en vattning och vresig adjunkt ifrån Skara?
Icke den fattiga munken - av skuldkänsla brännhet om panna!
Akta dig då att ej vårskarpen tar dig och du dig förkyler!
Skaffa dig lakrits i tid och lägg ylle närmast magen!
Tusende fattiga bröder och systrar på hem och asyler
gapa väl käften ur led åt Skara på yttersta dagen!

Kväde

till redaktören och poeten Torsten Fogelqvist i Afton-Tidningen.
Si, dagarna gå och dagarna gå,
och åren tar oss poeter också,
och ställer oss bundna i nyttiga bås,
och hänger för själen små skräckkällarlås.

Nu vattnas kameler vid Kaons strand
och fjärran, fjärran är Ariels land!
På vaxtavlans skrev du - nu fäktar du vred
på vägen som drar till förtappelsen ned.

Gå iskall i striden, lik Sandels i frid,
och se på ditt fickur och bida din tid!
Var knivig och klok och i illfund stark:
klå Engberg, men hugg ej för jävligt åt Marx!

Nån gång efter inpass och stötar och färs
skriv ock någon blåvingad, enstaka värs!

Du har väl i prässhetsens hönshus ändå
nån högre pinne att gala på?

Att agnarna bränna, grip kraftigt din kvast,
och ränsa din loge med gamman och hast,
och tänk ej, likt mig, mitt i dagens besvär:
O satan, prend pitié de ma longue misre!

Kväde

till den svenska diversehandlaren Noaksson och hans bröder och ämbetsbröder i allt Sveriges land.
Stor och stursk har du blivit bakom din disk, den höga,
ingenting mer än salt och ovett har du åt kunden mer,
och att krusa dig och din dräng lönar numera föga,
bara allt värre blir du, mer surt du på människan ser.

Säg, var kom du ifrån, Noaksson med humöret,
du som vrålar ditt nej åt var blygsam fråga om mat?
Annorlunda du var förrän det blev ont om smöret,
nöden som gjort oss mjuka, har gjort dig morsk och kavat.

Icke jag räkna dig vill ibland förtryckarnas skara,
högfärdig dock du har blivit, det säger och står jag för,
sträv har din stämma blivit när du nödd skall förklara
att både med och utan smörkort fås intet smör.

Säg mig, har du gjort goda affärer, har du satt pängar på banken?
Tänker du låta pojken studera till doktor eller till präst?
Sparkad i ändan av kristidsturen tror du väl snart för fanken
att en monark du kan bli på salt och surkål och jäst.

Kväde

till historiefilosofen och filosofiske historikern hr Arthur Engberg i riksdagen, utgörande författarens filosofiska trosbekännelse.
Ursäkta att jag stör oss så här mellan kaffet och maten,
klockan är bara åtta, vi hinner prata en del!
Ack, den realiserade friheten är ju staten,
tänk om vi skulle citera Genberg och Hegel en del?

Tar jag _Varat_ och detta 'av tanken jagas till _Intet_',
då har jag vunnit vad Hegel kallar _Förgås_.
Tar jag _Förgås_ och detta av tanken 'jagas till _Varat_',
så har jag _Vardandet_ hittat - av barn kan sådant förstås.

Tar jag så en kålrot och delar den med mig åt andra,
nöjd för min del med maskros- och sågspånssnus.
Ljuvt är att så emot höjderna fastän oförstådd vandra,
sättande själv kring mitt änne en krans av kärlekens ljus.

Följer jag _Uppkommets_ gång en realitet jag vinner,
följer jag - hm! - _Förgåsets_ gång en negation jag har.
Den, som sådant begriper, han nyckeln till Hegel finner,
närd av filosofi-surrogat han där till himmelen far.

Kväde (diktat och sjunget på farstubron)

diktat och sjunget på farstubron en sval kväll av hemmansägare Efraim Kalson u p a.
Väl mager havren blir i år
och frosten vit kring åkern går.
Förstörd min sista kaffestrut -
och kriget, det tar aldrig slut.

Snart stundar kanske domens dag
då trög och lömhörd svarar jag
för all den säd jag listigt gömt
och all deklaration, jag glömt.

Nu är jag riker, må ni tro:
ett tusen fem för varje ko,
två tusen tretti för en stut -
för kriget, det tar aldrig slut.

För gris och kalv och sköna ägg
och spannmål bakom grånad vägg
ej mer vi bönder skällas ut -
för kriget, det tar aldrig slut.

Nog är väl torkan jäkligt svår,
och värre varje dag som går,
jag ser dem magras, kvinna, man,
men fronten, han är likadan.

Och bondtjyv hette vi förr, förstås,
av dem som sen har tiggt av oss.
Nu hungern lärt dem veta hut,
och kriget, det tar aldrig slut.

Det är slut på socker, sill och palt,
och slut på sirap, öl och malt
för dem - vi bönder har som förut,
och kriget det tar aldrig slut.

Min käring gnäller natt och dag,
fast vi har mat av alla slag,
för kaffe har vi ej ändå -
och kriget bara håller på.

Nu kryper folk för oss - och ber
och får och går och vill ha mer:
Men bara kriget väl tar slut,
då får vi skällning som förut.

Nu sitter vi som kungar här,
och säljer här och smugglar där,
och grånas, åldras, bäst vi kan
och fronten han är likadan.

En morgondröm

(Fritt efter vem som hälst)

Jag sov och jag drömde om tobakens land,
där en gudom planterat med givmild hand
cigarillos som växte som morötters like
i matjord av snus i ett pipoljerike.
Där vart, fram på kvällen i en rökig ängd,
monopoltobaksdjävulen hängd och sprängd,
där ock under jättetobaksträn
vi andades luft som var stark och frän
och av Kuba-Habana-D'Espagnola var mängd

Men jag vaknade upp. Vi skaldar jag mer?
Min dag mot förgängelsen fort stupar ner.
Min pipa har slocknat, förtorkat mitt snus,
min sista cigarr blivit aska och grus.
Med glansiga ögon och värkande tänder
jag sitter och vrider matt mina händer.
Vad fröjd är med kaffe? Vad glädje med mat,
när tobak är sällsynt som satan - kamrat,
kom med mig och lägg dig som jag i ide
tills fram emot nästa månad vi skride!

Likpredikan

vid tjärbrännar Hackras kista i Finnmarken en blåsig majmorgon

'Det förefaller underligt att ingen av de unga poeterna mäkta hålla sig inom kulturens råmärken. De behöva nödvändigt ett Klondyke.'

(Ur en nutida bokrecension.)

Här vilar du med ett sista smil, gamle tjärbrännar Hackra, på bår!
Ditt liv var väl mest en långsam höst, du slutade när det blev vår.
Du sover ej mer i din koja av jord, du vilar din linkande fot.
Sen du grånat i svett och lagt upp till tork din sista torrvedrot.
Innan fyra bönder bär ut din kropp över rosor och vindfällt ris,
må Klockar-Karl-Samuel sjunga skönt vid din kista om paradis.

Dina barn kring världen som spritade dun ha blåsts av ödets fläkt!
Du levat ensamt och heligt och dog som ett barn i Harja täkt.

Ack, utan att rädas du somnat, så brun som den tjära du bränt,
Sen det sista av oförståendets sting och all levernets plåga du känt.
Du vart tvättad av Bastu-Amanda och svept på en nertagen port,
och du doftar i döden av kådigt trä - du ruttnar nog inte så fort.

Det var inte det jag tänkte på - du vart läsare, har jag hört,
Sen din ungdom och mandom och mera till du i villande synd förstört.
Och Andens och offrandets väg du gick, åt din släkt till spott och spe,
Sen du lärt att tvärs genom människors kött i ett saligt fjärran se.
Din högtidsdräkt var ditt sotiga skinn och beckig din botgörarskrud.
Men skrattet, ämnat åt Hackra i bön, var närmast ett skratt åt Gud.

O, Hackra, om din dom med dig själv blivit hörd bakom klostrets mur,
Där krossad av synd du ditt radband kysst - då kanske det kallats kultur?
O, Hackra, jag vill vid din sida i tändande majmorgon stå
Och detta vill jag predika, förr'n det bågnande locket läggs på:

Att sparsamt de håvor av klokhet och vett äro strödda kring jordens ring
Och att sålunda Herran dem delat och gett att en del har fått ingenting.
Och en del har fått mer av Guds heliga eld, fast usla, föraktade, små,
Fått nåd att dolda för världen på profeternas vägar gå -

När en lärd man rusig fallit på knä, det sägs att ett under skett,
Och samma kamp, o Hackra, hos dig vart skylld på ditt ringa vett.
Men tack, farväl, må man mylla dig djupt och din sömn bli tung och hård,
Må majvindens svalka stå full och ljum över gravarnas liljegård.
Och sjöng jag ditt hjärtas saga skulle ingen i byn förstå -
Vi kanske stå upp på en stjärna igen och sjunga klarare då.

En vårvisa

Kom, sol, som en gud över åker och slog,
lys hjärtan som längta till ljus!
Blås, vind, och fall rägn i den spirande skog,
väx, gräs, över viddernas grus!

Väx, spirande säd, i den mörka mull,
skjut ax och gulna till bröd!
Av hunger och jämmer all världen är full,
som, sommar, att frälsa från nöd!

Kom, sommar, med bröd, tiofalt, om du vill,
nu blive din räddande gärd.
Dig sol, dig jord, vi bedja till,
och till plogar i stället för svärd.

En sommarpsalm i skördetid

Skin, sol, med makt och, himmel, giv gott mod
åt dina barn som hungrat hårt, åt folk och fä!
Lys, gamla jord, av fallen frukt, bliv såsom ung fast dränkt i blod!
Blås, sommarvind, en solig fläkt kring gård och äppelträ!

Nu är en ljuv, behaglig tid, fast mitt i dödens år,
när svärd och liar gå i kapp till tveggehanda skörd.
Det blåser väl till sist en vind som bär på livets vår,
det stiger väl ur hopen upp en bön som bliver hörd.

Jag gläds, trots allt, åt solens tid, åt jordens skördeskrud,
jag, ringa stoft, i vördnad vill min väg mot döden gå.
Jag ropar ej och beder ej, och trotsar ej min gud,
men böjer mig för Livets lag, stum som ett åkerns strå.

Och därför tack! du stora Liv, i lust, i smärtans nöd.
Stor tack för att du gav och tog, men mest för sol och bröd!

Jag är...

Jag är ett djur och en vinter har jag sovit
så stilla som en stock, som en klump av järn,
och mitt hjärta slog i dvala så sakta
som vågorna i Himmelmora tjärn.
Hur min vila kändes eggande mot våren,
om solen sina strålar i klyftgapen tömt,
om jag brottades med stelhet, om jag ristade mitt huvud,
om jag fnyst mot solen, har jag glömt.
Jag vill stanna här i solen, jag vill dansa och ryta,
jag vill dricka som vatten allt dalarnas ljus,
och bada där vårgröna isflakar flyta
och rulla och skrubba mig mot gnisslande grus
och rista mina tänder i stammarnas bark -
jag skall böka under tuvor och rötter
och fnysa mot halvtinad mark!

Jag är en man, jag har förfört en liten kvinna
en skymningskväll i blomdoft och sus -
det är ljuvligt att retas upp och brinna
när hela våren är ett eggande rus.
Hur hon kämpade mot yran, hur hon skälvde,
hur de majnätter sövt oss som har gått;
det är kvar som ett bleknande minne,
det är ärr efter sår som jag har fått.
Ty jag var fattig och hemlös och ensam
och min glädje åt min kvinna var så stor,
att jag glädes att jag redan då ej visste
att min kärlek blev begråten av en mor.

Jag är en moder och mitt barn har jag vaggat
till sömns medan kvällen fallit på,
och mitt hjärta är ensamt och längtar
att för någon som är starkare få slå.
Hur jag kämpade mot döden när han svek mig,
hur jag hånades och visades med skam,
hur jag kvävdes av att bära ut i ljuset
mitt barn som var min synd och min glädje
och hur jag darrade när sanningen kom fram!
Jag vill gråta här i mörkret, jag vill vrida mina händer,
jag vill döda oss och vila ifrån allt,
jag vill bränna mina minnen till bränder
och glömma hur jag bannades och svalt.

Sång till våren

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.

Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!
Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från,
som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.

En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.

Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,
och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.
Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens ro
du låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.

Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus.
Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.

Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,
där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.
Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, och
spela, vind, på harpan din min gård av toner full!

Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.

Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,
och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!
Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!

Vårvisa Till min broder Joachim i Göteborg

Se tidigt om våren skall din skapare du prisa,
broder Joakim, och taga ditt glas uti din hand.
Och spela på psalmodikon och sjunga denna visa,
när som aftonstormen dansar över skärgård och land.

Du skall sitta på din farstukvist och glömma all din möda,
du skall säga: tack, o Herre, för vårens glada dar!
Upp bittert slutna läppar, låt lovsånger flöda,
när salta vinden dånar dig en stormande fanfar!

Du skall drömma att du mönstrar på ett skepp som skall fara,
som skall fara till Hongkong och Kanton och Bombay!
Där mörka unga mör för ditt gamla hjärta lägga snara,
där blomsters vita drivor under gummiträden le.

En enda fläkt av trötthet till ditt hjärta ej tränge,
hell, liv och land och kärlek och det dansande hav!
En gång får du lägga dig att sova ganska länge,
och leendet du log skall hålla vakt kring din grav.

Canadaminnen

I

Så hastigt de vandra mot land utan sol
mina dagars rasslande ked!
Likt vrakade garn ifrån vävarens stol
mot jorden de tyst falla ned.
En del for bort mdd den varmaste vind,
där rödskinnen smögo vid natthöljda sjöar,
där rådjuret sårat mot stränderna sam,
och röken steg högt ifrån dimvita öar,
där sköldpaddan trummade, myskråttan sam och en gud gick i böljor och snår
med nybyggarrök och med rödaste körsbär och skogsängens blom i sitt hår.

II

Jag hörde ett litet barns gråt i skogen,
i skogen som kantar Step Prairi där de stora bokarna susa.
Det smög en snyftning mellan ekarna och almarna,
och jag skalv mitt i det hett strömmande solskenet
och ropade men fick blott till svar mitt eget hemlösa hjärtas bultningar,
och förnam att det var min längtan som ville spränga sina band.

III

Men långt bortom sockerlönn och rodnande vildvin
där redes det till dans i den mörknande dal.
Och tjärblossen lysa på mognande meloner
och månen tändes stilla i Gud faders stora sal.

Där dansa starka ljusa män och skyggaste halvblod,
där stampa gråa rubbers till Karl Swanssons klaver.
Och kärleksfyllda vindar gå från sjön vid To Toma
med orsapolskans toner till M'Garvis homestead ner.

Vid fårfållan sitter jag med mörk liten ungmö
mitt hjärta var en konungs och slog som aldrig förr
Och hade jag, jag gåve diamanter och rubiner
att säll såsom då få träda inom kärlekens dörr.

IV

Grå ekorren hoppar och spillkråkan ropar,
i bäverdammen spegla sig balsam och hassel.
Och morgon kommer stigande kring nybyggets backar,
det viskar oss till avsked bland popplarnas prassel.

Jag skall lämna min älskade och fara över havet,
över havet upp till kådfyllda finnmarkens vår,
fast jag vet att mitt hjärta för länge är begravet
i dalen vid To Toma bland törnblomsvita snår.

V

Ljuvt var att stilla älska där inunder trädens hägn
och väckas av fasaners lock och sommarljumma regn,
som föllo tyst och svalkande på heta blad och barr,
på jättegräsen spelande sin dämpade gitarr.
Men ljuvast var den älskade, som jag ej hittar mer -
vi ses väl åter, jungfruland - farväl, farväl med er!
Den solrosgula slättens land mot horisontens bryn och
hundra änder plaskande i lagunerna och dyn!
Jag kan ej, kan ej stanna mer, en annan kärlek tar
mig fatt och hjärtat sällsamt emot isens länder drar.
Great Northern, konungsväg av stål på tusen öde mil,
giv mig en häst av Pittsburghs järn, snabb som ett rödskinns pil.
Och för mig fort till havets strand, dit tunga skeppen gå,
och vända åter österut, på hemväg, vid och blå!