Malen hade nu ätit på det röda täcke, som låg utbrett över hans vilorum, men ännu brunno i den alltid skumma gravkyrkan otaliga små lampor framför helgonens bilder. Det var ryska helgon med breda, svarta skägg. Lika skäggiga och vilda voro bönderna, som kröpo dit in på sina knän och kysste griftstenar och bilder. Människor växte som gräs och vissnade och dogo som gräs i det ändlösa riket, och ingen kunde räkna deras mängd. Ända uppe vid Ishavet och långt ute i snöstormen på de öde sibiriska tundrorna reste sig deras kojor. Insvepta i fårskinnspälsar, sovo de där sin långa vintersömn på ugnsmuren. I tusental vandrade vallfarare till det vördade, gamla Moskva, som var så olikt allt annat på hela jorden. Kupolerna blänkte klargröna eller nattligt djupblå med gyllene stjärnor, och storögda, jättelika Kristusansikten betäckte invändigt hela valven. Korskranken voro sållade med ädla stenar, och allt skimrade av en ålderdomligt vild och svårmodig skönhet. Det var ett slutet rike för sig, och när tsarerna så ville, bjödo de all utländsk postgång att höra upp, så att var god ryss kunde spotta i ugnselden och säga »Där Ryssland slutar, där slutar världen.»
En gång vandrade en ung tsar genom den dystra gravkyrkan. Han var så lång och smal, att bredvid honom sågo alla de knäböjande vallfararna ut som kringkastade knyten. »Vad förmår jag med mina barbarer», sade han, »om jag inte först klipper skägget av dem och gör dem till västerlänningar. Men rätta början den är ändå, att jag allra först lär mig själv, vad en västerlänning bör veta.»
Med den föresatsen och med en glimt i blicken begav sig den djärva och snillrika mannen ut i världen som lärling. Noga besåg han allt, som kunde vara honom till nytta. Som timmerman stod han med sin yxa på skeppsvarvet i Holland och övade sig att bygga fartyg. Om kvällarna doppade han pennan och fortsatte att på avstånd styra sitt rike. Där blev det till sist utspritt, att han var död, men då skyndade han sig hem och gav lögnarna en blodig avstraffning.
Sachsen och Polen styrdes vid den tiden av August den starke, en gladlynt och lättsinnig furste, som besatt sådan kroppsstyrka, att han utan svårighet böjde upp en hästsko. I hans slösaktigt praktfulla salar gnistrade ljuskronor och speglar. Lätta, gyllne blomsterrankor klättrade utefter de vita väggarna, och vackra fruntimmer tittade över solfjädern från var soffa. För att göra sig ännu mer intagande med sitt vitpudrade hår och sin målade blekhet brukade de fästa små svarta sidenlappar eller muscher ovanför läppen eller vid ögat. Tsar Peter var själv en lika levnadsmunter herre som August, och vid ett bullrande dryckesgille kastade de sig i varandras armar. Först bytte de värjor med varandra, sedan kläder. Och så omfamnades de på nytt. Kyssarna smällde utan uppehåll på pannan, på kinden, på hakan och slutligen mitt på munnen. Vinet rann över axlarna ur glasen, som de ännu höllo i händerna. Högt och dyrt lovade de varandra en evig vänskap, och att de skulle vrida nacken av de svenska rovfåglarna.
»Danska kungen behöver vår hjälp mot de övermäktiga svenskarna», sade August. »Men innan vi alla tre gå till anfall, var och en från sitt håll, få vi bevara vår hemlighet och inbilla svenskarna, att vi bara tänka på fred. Ditåt, ditåt mot Östersjön går din väg, tsar, om du vill bygga dig hamnar och skepp!»
»Broder, broder!» utropade tsar Peter och lyfte sin vän högt upp från golvet, ty också han var kämpastark. »Mina bästa kanoner har jag köpt från Sverige. Jag sade, att jag behövde dem mot kristendomens fiender, turkarna. Svenskarna skola stupa för blixten från sin egen malm. Får jag mig bara en gång ett par vagnslaster svenska krigsfångar, skall jag plantera ut dem, som man sätter ut rovor. De skola visa mina fårskinnsherdar, hur man putsar näsan. De skola lära mina moskoviter att tvätta sig och läsa innantill. I alla sådana konststycken äro svenskarna fullkomliga mästare. De äro varken rädda för böcker eller såpa. En simpel kapten kan där stå och tvätta sig mitt i veckan och sedan sätta sig och skriva ett långt brev, som om det vore det enklaste på jorden. Jag drömmer mig redan slutet på visan, ryssar! Svenskarna skola bli våra lärare, och vi skola taga deras land.»
Hemma på Kungsör strövade under tiden Karl den tolvte sorglös genom skogarna. Han föraktade att jaga björn med musköt. Att stöta en trägaffel om halsen på vildmarkens grinande kung och sedan hålla honom upprätt, ända till dess att de andra hunno att kasta en snara om baktassarna - det först kallade han ärlig jakt. Också hände det, att Nalle med sin labb till svar slog av honom lockperuken.
En dag hördes ett förfärligt brummande och oväsen mellan granarna. Företrädd av musikanter, som blåste segermusik, framkörde en lång släde. Den var fullastad med levande och bundna björnar, som Karl och hans jaktkamrater först hade dövat med sina knölpåkar och sedan gjort till fångar. Då framsteg till honom, mitt under den glada ynglingaleken, en varm och upprörd herre och berättade, att Sverige hade fått krig.
Den adertonåriga jägaren knöt handen och blossade upp. Ingenting tycktes honom så lumpet som att bryta ett givet löfte. När han var barn, hände det en gång, att modern kom in i rummet för att taga honom med sig till predikan. Till hennes förundran kunde gossen varken med goda eller hårda ord förmås att låta lyfta sig ur pinnstolen, där han satt inlåst bakom en liten fällbom. Ingen kunde förstå skälet. Slutligen blev det utrönt, att han hade lovat den utgångna vårdarinnan att sitta kvar i stolen, så länge hon var borta. Och där satt han också lika envist med tårar i ögonen, ända till dess hon återkom. En annan gång råkade han att dricka för mycket vin, och i yran uppförde han sig oskickligt inför sin ärevördiga farmor. När han småningom blev klar i huvudet, blygdes han. Han fyllde då ett glas med vin, gick in till den gamla, tömde det i ett tag till botten och lovade att aldrig mer smaka en droppe vin eller öl i hela sitt liv. Det löftet höll han också sedan till sin död. En mugg svagdricka brukade sättas fram på hans tarvliga bord, där smörgås och stekt fläsk var hans älsklingsspis, men vad det led, behagade honom ingen annan dryck än friskt vatten. Ordhållighet var för honom det första och det sista. Men även honom hade August den starke lovat vänskap. Trotsat och utmanat hade Karl redan förut, och nu från den stunden, då ordet bröts, var han oförsonligt besluten att lära sina fiender bättre mannadygder.
När han hade rustat sina karoliner, gick han en afton in till sin farmor och sina systrar och sade dem, att han för några dagar skulle vila ut vid Kungsör. De låtsades tro honom, men så snart det hade mörknat på de tysta gatorna, steg han till häst och galopperade i stället bort på den väg, som ledde söderut till hans väntande krigare. I det vårliga halvdunklet skymtade en sista gång det nedbrunna fäderneslottets stenhögar och de broar och torg, över vilka han först skulle bäras hem efter aderton år, grånad, ärrig, sönderskjuten och död. Den stora ofreden var kommen.
Först styrde Karl med sin flotta mot Själlands strand, och en sommarafton flög vid dånande skott en röd flagga i toppen på amiralsskeppets stormast. Det var tecknet till landstigning. Folket skyndade till sluparna, men det var långgrunt, och både officerare och soldater hoppade ur båtarna och vadade framåt i vattnet. Där i vågskvalpet började de en blodig lek med de danska ryttarna, och vattnet steg Karl ända upp under armarna. Det var första gången han hörde kulorna pipa. Våt och drypande, sprang han upp bland strandtuvorna och röjde sig väg med svärdet ända in i fiendens förskansningar. Därefter föll han blygt på knä med hela sin skara och höll tacksägelse.
Knappt hade han likväl gjort upp med danskarna, innan han fick veta, att hans andra och farligaste fiende, tsar Peter hade ryckt mot Narva.
Karl utvalde de tappraste och duktigaste i hären till sina drabanter. Det var en livvakt, där manskapet bestod av fänrikar och löjtnanter, och där ingen fick blekna eller darra för kulor och hugg. Själv red han nästan var dag fem eller sex svenska mil, och mitt under susande trav kunde han upptaga en handske från marken. Drabanterna höllo det för en glad plikt att vara hans jämlikar i vighet och djärvhet. Förestod en ansträngande dag, då steg han upp på en stark bondhäst, som hans fader hade brukat rida vid eldsvådor och som därför kallades Brandklipparen. När soldaterna kände igen Brandklipparens breda bringa, då visste de, att det blev många steg att gå. Ordhållighet och en fläckfri vandel krävde Karl av var man, men också hurtighet, och alla tävlade om att likna honom själv. Oövervinnelig kände sig hären, då den samlades omkring en sådan anförare och stämde i med sin krigssång: »Friskt, bussar, gån på uti Herrans namn!»
När han var rustad, förde han sina krigare ombord på skeppen, och ankaret lyftes. Havet skummade isgrönt för höststormarna, och de högmastade fartygen gungade och stampade, så att många av hästarna i förvirringen trampade ned varandra och måste kastas över bord. Småningom uppdök den östra kusten, där de svenska undersåtarna ångestfullt spejade från fästen och stadsmurar efter tsarens oöverskådliga skaror. All onödig packning blev lämnad, och nu började karolinerna sin första äventyrliga vandring. Om nätterna måste de sova i snöyran på vägarna, och i de förhärjade bygderna fanns det knappt en hötapp åt hästarna, än mindre en ordentlig kaka bröd. Förhungrade och frusna, upptäckte de slutligen Narvas avlägsna tornspiror. Strax sköto de svensk lösen, för att både deras landsmän i staden och de belägrande moskoviterna skulle veta, vilka gäster som hade kommit.
Det fanns intet annat val än att antingen svälta eller också redan nästan morgon gå mot fienden. Dagen grydde, och ännu en gång dundrade svensk lösen liksom en inbjudning till ryssarna att stiga fram ur sina skansar. Men därtill kände de ingen lust, fast de voro så många, att de kunde ställa sju mot en. Och var i helgonens namn befann sig deras tsar, den stridslystna Peter? Några hade hört verop och gråt från hans tält, och visst var, att han hade stigit i sadeln och flytt inåt Ryssland, så fort hästen kunde springa. Många av ryssarna hade inga andra vapen än båge och pil. I krigets konst voro de ännu föga bevandrade, men en vetskap ägde de alla, och det var, att svenskarna voro fruktansvärda soldater. En sky av miljoner virvlande snöflingor rullade mot dem över fältet och kastades av blåsten i deras ansikte, så att de hade svårt att se.
Dold av snöyran, skyndade Karl framåt med sina välövade män. Mycket farlig såg han inte ut, där han smal och spenslig satt på den tunga hästen. Den löjliga och varma lockperuken hade han länge sedan kastat bort, besluten att aldrig mer bära en sådan narrhuva. Den väldiga huggpampen, de hornaktigt styva älgskinnshandskarna och de tjockbottnade, grova stövlarna tycktes alldeles för stora till hans unga kropp. Skörten, uppvikna och fodrade med gult ylle, gjorde honom ännu smalare om den långa midjan, och ansiktet var en rosig gosses. Endast glansen i hans ögon varslade om, vem han var, och tusen äventyr lekte i hans håg. Snabbsynt och rådigt förde han sin lilla skara, och då solen nu plötsligt delade snömolnet och blänkte i klingorna, var han redan fienden inpå livet.
Moskoviterna kastade förfärade sina bågar. I flykten och villervallan vände de sablarna mot sina egna utländska anförare, som tsaren hade givit dem till uppfostrare. De hungriga svenska soldaterna sprungo tvärs igenom deras tält, så att de dukade borden föllo över ända, men de tänkte varken på mat eller dryck, utan endast på att följa sin segrande hjälte. I ett moras sjönk hans häst ända till halsen i vattnet. Två finnar ilade fram och drogo upp honom, men värjan och ena kragstöveln stannade kvar i gyttjan. Han ryckte till sig den ena finnens pamp, och en av hans följeslagare räckte honom sina stövlar, som han drog på de bara och sönderrivna benen. Genomvåt och utan strumpor, fortsatte han sedan i den bitande kölden hela kvällen sin vilda jakt. När det slutligen blev så mörkt, att de flyende inte längre kunde förföljas, gick han i de våta kläderna till en lägereld och lade sig helt lugnt att sova med huvudet i en kämpes knä. Då krigaren därvid hjälpte honom att lösa upp halsduken, föll en tillplattad kula ned i snön.
Runt om halvlågo drabanterna med dragna svärd, och guldbanden blänkte på deras trekantiga hattar. Om en stund kommo några moskoviter för att underhandla om nåd och fritt avtåg.
Karl steg upp och såg sig ordvill omkring med förlägen blyghet. Så glimtade det till i ynglingasinnet, och han sträckte ut handen. »Fort, tag hit min häst», sade han, »så att jag ser så ståtlig ut som möjligt!» När han hade stigit i sadeln, framfördes moskoviterna, som ödmjukt avtogo de två fot höga skinnmössorna, knäföllo och kastade sina sablar framför hästfötterna.
För att svenskarna inte skulle visa, hur fåtaliga de i verkligheten voro, uppställdes de nästa dag i ett långt led. Och nu fick tsarens här vandra förbi till avtåg med blottade huvud. Framför konungen nedlade de slagna pikar och bågar, musköter, trummor och fanor, så att slutligen reste sig en hel kulle av troféer.
Nu kom turen till August den starke, den tredje fiendens som hade börjat att belägra Riga. Där gick med sina sjuttiofem år på nacken den gamla Dahlberg ungdomligt omkring på vallarna och såg efter, att var man stod på sin post. Så snart Karl hade hunnit fram med sina krigare, lät Dahlberg på Dynafloden släpa ut pråmar med brinnande gödsel och halm. Röken tätnade snart till ett grått förhänge och dolde en stund den långa rad av båtar, som med en mängd lyfta muskötmynningar närmade sig fienden. Karl red upp bland buskarna, och drabanterna följde honom i vild kamp på liv och död. Fast Arvid Horn, deras anförare, fick en kula i knävecket, satt han ändå lika rak kvar i sadeln, ända till dess fienden var förjagad. Då först lyfte stridsbröderna ned honom från hästen.
Nedåt mot Polen fortsatte nu karolinerna sitt tåg, ovissa om de någonsin mer skulle återse hemmet. När kölden blev hård, eldades konungens tält med glödgade kanonkulor, och med hunden Pompe till sängkamrat sov han där förnöjdare än i det största slott. Lyckades någon av herrarna att få kvarter i en stuga, smög han sig skälmaktigt dit om natten och slog in fönsterrutorna. Slutligen ville han inte längre höra talas om, att soldaterna skulle uppkasta skyddande jordvallar omkring lägerställena, utan kulorna flögo tvärs igenom hans tält. I smyg lät statssekreteraren Piper därför en gång välta upp några höstackar bakom kungstältet till skydd mot de natt och dag visslande skotten. Karl märkte tilltaget och lät de stackar ligga kvar, som tryggade de andras tält, men allt hö framför hans eget måste soldaterna genast riva ned. »Jag är som kungen i schack», sade han ibland leende. »Kunna polackerna skjuta mig, är det slut på hela spelet.»
Fick han en skråma, så att blod droppade över handsken, var det knappt han gav någon lov att förbinda såret. »Prat, lappri!» sade han, »rid bara på!» När hären stod stilla, förkortades tiden med vågsamma vapenlekar. Eller också tog han med sig några få ryttare, ungefär som till en jakt, och red bort från de oroliga generalerna för dagar och veckor. När han, fullstänkt med lera, kom tillbaka utan att ha varit ur kläderna, berättade han lugnt och enkelt, hur han för ro skull hade varit ute och klappat om polackerna och tagit ett par fästen. »Har jag blott med mig nio drabanter», sade han, »skall ingen hindra mig att rida fram, var jag vill.»
En rund av mäktiga gestalter slöt sig omkring elden, när han då om aftonen satte sig och språkade, medan han tinade isen ur kläderna. »Måns Lurifax, vad nytt?» brukade han fråga och lade sin hand på Stenbocks axel. Då började de skugglika skepnaderna att röra på sina kappor och skratta, ty fast Stenbock var kort i rocken, så att han stod där som en liten enbuske mellan tallar, var han aldrig den, som behövde leta efter ett roligt svar. Han drog upp verser, som han hade skrivit, eller visade fram ett troll, som han nyss hade täljt med sin fällkniv. Och lika mångkunnigt skötte han krigsförrådet eller anförde en trupp. Lång och grann gjorde Rehnsköld en ridderlig bugning, men tyst och mer för sig själv, nästan en smula misstroget, stod några steg längre bort en krigare med stor, krokig näsa och snusade flitigt. Det var Lewenhaupt. Han fjäskade aldrig. Kom fienden, tog han sig en pris och kommenderade sedan helt lugnt: marsch! Mången het dust hade börjats med ett slag på den dosan. Värre var det för excellensen Piper, statssekreteraren, som här mitt i fält kom springande i nattrock och stor peruk med briljantring på fingret. Han skulle tala slug statskonst med en konung, som inga ränker tålde, utan bara drömde om krig och soldater.
Skickligt fick hans excellens knyta sina nät för att inte genast få dem rivna i trasor. »Fred», utropade nittonåringen och rynkade mulet pannan. »Fred med en trolös furste, som flux återigen skulle falla mig i ryggen! Nej, excellens. Först skola polackerna tvingas att spänna hästarna för Augusts resvagn och välja sig en annan konung.»
Det fanns då för tiden en mycket omtalad grevinna, som hade varit Augusts käresta och hette Aurora Königsmark. »Min skönhet skall den envetna ynglingen ändå inte kunna motstå», tänkte hon, »ifall jag ödmjukar mig och tigger honom om fred.» En dag höll hon med sin vagn på vägen, just då Karl kom ridande. När hon såg, att han närmade sig, steg hon ur, grep på båda sidor i silverkjorteln och neg och neg allt djupare i lorten. Aurora betyder morgonrodnad, och vacker var hon som en morgonrodnad med sitt svarta hår och sitt röda smink på kinderna. Men konungen lyfte artigt bugande på hatten, gav hästen sporrarna och lät den förgrymmade sköna förargad stå kvar.
Framåt förde han sina tappra genom djupa skogar, där dråpare lurade i var buske. Soldaterna började tro, att kulorna vände åt sidan i luften ett stycke framför hans panna, eftersom de aldrig blevo hans bane. För honom var det blott en stunds vapenlek att erövra städer och borgar. När han kom till Krakov, fann han Stenbock utanför den stängda stadsporten. Ytterdörren var av trä och den inre av järn. »Ären I ej inne ännu?» frågade han otålmodigt. Stenbock höll just på att underhandla med borghövdingen, som stod ovanför porten och slog ihop händerna och livligt bedyrade, att nycklarna hade blivit borttappade. »Öppna, era hundsvottar!» ropade Karl på bred svenska, men det var hebreiska för polackerna. Borghövdingen hade emellertid nyss låtit leda fram en skön häst åt den, som ville lägga ett gott ord för honom hos den svenska konungen. Karl tog hästen med sig fram till porten, bankade på och befallde vakterna på fransyska att tvärt öppna för borghövdingens häst. Nyfikna gläntade de på porten, men vad de fingo se för sina ögon, det var solar och stjärnor, ty svenskarna slogo dem över ansiktet och stötte i en handvändning upp porten. De voro bara några hundra man, och Karl hade strängeligen förbjudit dem att lossa ett enda skott, så att inte de andra i staden allt för snart skulle ana oråd. De lurade polackerna visade också själva genaste vägen upp i fästningen genom att taga till fötterna inåt gatorna, och hack i häl sprungo svenskarna efter och klappade dem om öronen, ända till dess de hade erövrat hela Krakov med ingenting annat än sina bösskolvar och käppar.
Åren började att gå, och det var ärriga och frostbitna knektar, som slutligen en dag ställdes upp utanför kyrkporten i Varschava. Inne i kyrkan var ett läktarfönster, och där ställde sig Karl, men hans gång var haltande, ty under en ritt hade han brutit sitt ben. Det uppstrukna håret hade glesnat, men dragen hårdnat, och kuvade sågo de församlade polackerna tyst upp till fönstret. Hans stora segerstund var kommen, då de måste lyda honom och kröna sig en ny konung i den avsatta Augusts ställe. Ung och godsint skred StanisIav Leszczynski, den nyvalda monarken, fram mellan pelarna. och böjde sitt huvud för det uppslagna fönstret. Där såg han den, som hade skänkt honom allt, inte bara kungamakten utan till och med guldkronan på huvudet, spiran i handen och manteln på skuldrorna.
Hundratals mil därifrån åkte under tiden tsar Peter rastlöst genom sitt rike, byggde, förbättrade och övade sina soldater. Karolinerna voro långt borta, och västerut vid havet satte sig hans moskoviter som hövdingar i svenskarnas provinser. På deras forna betesmarker vid Neva reste sig småningom bakom murställningarna en ny gravkyrka åt nya tsarer och det stora Petersburg. När Peter fick höra om den polska kröningen, skrattade han föraktfullt. Under dryckjom och musik lät han så föra omkring sin hovnarr och krönte honom på spe till kung över Sverige. Det var den minsta kung, som Sverige någonsin haft utanför barnkammaren, och säkert den supigaste och mest pratsamma, men, så fick han också stanna, där han var.
»När rätt dag kommer, skall jag nog ännu en gång lära de ryska grönrockarna att löpa», tänkte Karl och förde sin här allt längre bort genom vildmarker, där älgar och uroxar fingo släppa till sitt kött. Soldaterna gingo och stötte ner värjan i marken för att leta ut, var bönderna hade grävt ned sina matförråd. När det var kallt, märkte de, att rimfrosten först smälte på myllan över sådana gömställen. Ibland voro de så hungriga, att de stodo och betade kvistar på träden som hästar. I många bygder hade folket aldrig förr sett en krigshär, utan väcktes med häpnad ur sin oskyldiga frid.
Snart hörde August i sitt eget arvland, Sachsen, de svenska trummornas muller och måste omsider skriva under, att han för alltid avsade sig den polska kronan.
Här lät Karl sina uttröttade och trasiga soldater ordentligt vila ut och skaffade dem nya och prydliga kläder. Oupphörligt samlades frivilliga hopar under fanorna för att följa honom i den slutliga striden mot moskoviterna. Nästan med övertro blickade de bort till den berömda hjälten, som blygsam och fåordig gick där i sin nedfläckade blå soldatrock mellan de silkesklädda och diamantprydda sändebuden och prinsarna. »Minns, jag kommer inte för att köpslå»> sade han och begärde heller ingen annan segerlön, än att några förtryckta luteraner åter skulle få sina kyrkor öppnade.
När hären drog bort, stod mången god sachsare med sin hustru i dörren och vinkade till den svenska knekt, som hade bott under deras låga tak, hjälpt dem att gräva i deras täppa och blivit deras vän.
De små frågade i sitt hjärta inte efter de storas strider. Och mången karolin gick i tysta tankar och längtade efter, att vägen en gång åter skulle kröka mot norr. I stället vek den bort mot allt obekantare nejder. Brandklipparen, som leddes bland hästarna, började att bli till åren och mindes väl knappt längre den ungdomstid, då han stod hemma i krubban och tuggade midsommarhö. Sju gånger hade det somrat sedan dess, men hur många mil han hade trampat framåt över vägarna, det kunde ingen räkna. Ingen tänkte heller längre på att räkna sina ärrade sår, och gåtfull och sluten red Karl framför sina drabanter.
Vid den lilla byn Holovsin kom det till drabbning. I plaskande slagregn vadade konungen genom det träskiga åvattnet, och tätt bakefter följde dalkarlarna, ty också masarna voro nu ute på vandring genom Europa. Det var annat än att sitta vid Siljan och spänta korvstickor och då och då slå till med ett litet uppror. Soldaterna höllo musköter och patronkök över huvudet, men ändå blev krutet vått. Då drog var man blankt på äkta karolinvis, och fullsmetade med lera ända upp till hakan, rusade så alla rakt i armarna på fienden. En brottades mot tio, och det var en underbar syn, när de tysta flockarna höggo sig fram mitt under kanonernas brak och tvungo de oöverskådliga skarorna att fly från sina skansar. Efteråt lät tsaren till en läxa för framtiden samla ihop alla ryssar som hade fått ett sår i ryggen, och skjuta var sjätte karl.
En morgon fylldes emellertid luften av gälla gnäggningar, och en vithårig och livlig gubbe kom svenskarna till mötes, följd av tusentals ryttare, som ledde sina ystra och halvvilda hästar. Det var Mazepa, hästfolkets, kosackernas hövding. Underdånigt sänkte han framför konungen sin stav, som var krönt med en yvig hästsvans.
»Här kommer jag med mina barn», sade han och pekade på sina solbrända ledsagare. »Intet vin smakar oss bättre än en skål varm stomjölk. Och ingenting är för oss fagrare än stäppens långa, vågiga kullar, som var vår översållas med otaliga blomster. Där vill jag tumla om med mitt hästfolk som en fri hövding. Men tsaren kallar sig min herre och skrattar åt oss och begabbar oss vid sina dryckesgillen. Här skakar jag nu min hövdingstav och svär honom hämnd!»
Karl lovade att hjälpa honom och följde honom på okända vägar inåt Ukrajna.
Länge hade han utmanat sitt öde, och lyckan begynte nu tröttna att le mot honom som förr. Kosacker, tatarer och turkar skulle nu bli de bundsförvanter, som följde mäster Olovs folk på långa omvägar mot Moskva. Men det gick illa med Mazepas uppror. De dräpta kosacker, som fastspikade på bräder flöto i strömmarna, visade, att tsar Peters soldater inte voro långt borta. Det var, som skulle snöflingor och oväder och allt ont plötsligt ha yrt fram ur det fladdrande hästhåret på Mazepas hövdingstav. Vinterstormarna begynte ryta, och fåglarna föllo döda neder på drivorna. På hundra år hade slik vinter inte hemsökt länderna. De ståtliga knektrockarna från Sachsen voro redan förslitna, och flera av manskapet måste kasta bort de söndergångna stövlarna och vira fötterna med fårskinn. För att få tak över huvudet rusade de framåt i vild flykt för kölden. När trossvagnarna körde ihop och fastnade i porten till den lilla stad, där de sökte skydd, kröpo de mellan hjulen in på gatan. Men tusentals kunde inte tränga sig fram, utan måste stanna utanför i snödrivorna hela den förfärliga natten. Det påstods, att när en av soldaterna uttröttad satte sig ned, brast ryggbastet med en smäll som från en pistol, och att han så blev stendöd. Äntligen uppskimrade återigen dagljusningen, men somliga stodo då ihjälfrusna mot trädstammarna med nedsjunkna huvud som insomnade skiltvakter. Överisade ryttare sutto alldeles orörliga på sina hästar utan att svara, då de anropades, ty de voro döda, och fingrarna måste skäras av för att skiljas från betslet. Att gräva i jorden var omöjligt, utan liken plockades ned i gropar och källare. De, som hade lyckats att slippa in i staden, funno där askhögar i stället för boningar, och i de få hus, som stodo kvar, blev det så trångt, att de sjuka knappt kunde ligga. Fältprästerna gingo omkring och gåvo nattvarden i brännvin, och jämmer och kvidan hördes från dörrarna, där fältskärerna kastade ut på gatan förfrusna händer och fötter, som hade blivit avsågade.
Julafton kom, men utan juleljus, och de olyckliga krymplingarna hade knappt en tapp halm under huvudet. Men ibland upptogo några röster en av de välbekanta, gamla svenska psalmerna. Då tystnade all klagan och byttes för en stund på nytt i oböjlig förtröstan.
Högt knotade ingen, men två och två stodo emellanåt generalerna och viskade. Hemlighetsfullare och tystare än någonsin, avvisade Karl deras råd. Sömnen svek honom, så att han under nätterna steg upp från bädden och satt och grubblade på att hitta någon lösning. Den oförskräckta ynglingaleken hade småningom fört mot svarta bråddjup. Hans hjässa hade blivit alldeles kaI, så att han måste bära en pälsmössa till värn mot kölden, och de sammanbitna läpparna mjuknade, först när han red fram till de sjuka för att trösta med några hurtiga ord. Och så bäddades nu de, som varken kunde rida eller gå, i vagnarna, trummorna virvlade, och framåt, bortåt gick åter vandringen ända till stäppens ökenrand, där tsar Peter väntade honom i sitt befästa läger vid Poltava. Där gällde det att segra eller förgås.
Med flit uppsökte konungen de ställen, där kulorna veno tätast och var stund hotade med döden. En av betjänterna märkte då en gång, att blod sipprade ur hans stövel. Karl ville inte låtsa därom, utan svarade lugnt: »Jag skall låta skära ut kulan, så det visslar.» Ännu en timme fortsatte han därefter att rida omkring på fältet. Där gingo svenskarna och plockade upp i påsar ryssarnas bortskjutna kulor, ty deras egna voro slut. Utanför tälten sutto officerarna vid små glödhögar och stöpte kulor av sina egna tenntallrikar, och deras uppsyn var dyster. Tålamodet hade svikit. De voro oeniga och retliga och kände inte längre samma lust som förr att till det yttersta göra sin plikt. Han själv var den enda, som visade sig trygg. När han kom hem till tältet, måste stöveln sprättas upp kring den svullnade foten. Fältskären, som såg, att kulan hade gått in vid hälen och borrat sig ända fram till tårna, stod med kniven och tvekade, då han skulle taga ut benskärvorna. »Skär på, skär på! Det skadar inte», uppmanade Karl och höll fram foten. När det sedan kom brand i såret, tog han själv saxen och klippte bort det svartnade köttet. Sommarhettan gassade nu genom de tunna tältvåderna, och för att få tiden att gå under plågorna satt hans taffeltäckare, den trogna Hultman, bredvid bädden och berättade kämpasagor.
Men slaktningen måste utkämpas. I mörkningen söndagen den 27 juni 1709 marscherade hären ut på fältet med hoprullade fanor och utan spel, och i en skogslund nedsattes konungens bår en stund framfor gardet. Från slätten hördes, hur fienden bultade och hamrade på sina palissader. De en gång så segerrika karolinernas skara hade nu så litet krut, att de endast kunde medföra fyra fältstycken i drabbningen. Då grepos många av de ärriga karolinerna av kroppslig ångest och bjödo förgäves en dukat för en klunk brännvin. Den mörka luften var kvalmig och tung. Hästarna stodo sadlade, och karlarna hade musköten och karbinen vid sidan. Generalerna lade sig en stund i sina kappor omkring båren, och Piper satt på en trumma med ryggen mot ett träd. Hatten låg i konungens knä, och täcket var svept om den sjuka och lindade foten. Vid skenet från en fyrsticka, som bars förbi, syntes det, att han sov, och det febertärda och avmagrade ansiktet hade blivit stelare och ännu mindre än förr.
Vilan blev kort, ty redan Iångt före ljusningen voro alla redan åter i rörelse, och Karl grep sin värja. Rehnsköld förde befälet i den sjuka konungens ställe, men det hördes på hans häftiga ord, att det var osämja bland generalerna. Framför hären låg fältet i soluppgången avbränt och svart som aska utan minsta blomma eller strå. En rödklädd ryttare galopperade ut från tsarens läger och avfyrade en pistol. Då läto ryssarna, som voro fyra gånger så många som svenskarna, röra alla sina trummor, och på jordvallarna syntes otaliga soldathopar, standar och kanoner. Genast svarade det svenska spelet utefter alla regementen.
Med vinande hugg stormade karolinerna framåt mot de första skansarna. Ryssarna började vika och fly, och inne i deras läger blev oron så stor, att kvinnorna spände hästarna för trossvagnarna. Men tsarinnan själv, en kvinna av folket med hög barm och vit panna, vandrade ännu omkring, nästan högmodigt lugn, med vattenflaskan ute bland de sårade. Hon hette Katarina, och det gick en sägen, att hon skulle ha varit en svensk dragons fattiga men vackra hustru, innan hon i Livland blev bortrövad vid en plundring och förd till tsaren. Ännu var hon vid gott hopp, och med hatten genomborrad av en kula ilade Peter pa en vit springare ut efter leden. Då iakttog han, att de förföljande svenskarna plötsligt stannade, trupp efter trupp. En av deras flockar hade blivit omringad, och i förvirringen flög det olycksbudet mellan de andra, att de skulle stanna och vänta. Tsaren förstod, vad det dröjsmålet, så ovant bland svenskar, var värt för honom, och som en stormflod framböljade genast ur lägret hela den moskovitiska hären.
Maktlös och bunden av sitt sår, låg Karl på båren. Den blev så sönderskjuten, att Hultman måste laga den med omvirade grimskaft. Båren hängde mellan två hästar på så sätt, att den ena gick framför och den andra bakom. Men de stupade. Gång på gång måste selarna spännas upp och läggas på nya hästar. Solen brände, och konungen drack litet kärrvatten, som Hultman silade i en bägare. Därefter satte han sig upp, höjde värjan och befallde Rehnsköld att skicka trupperna framåt.
FäIttecknet var halm i hatten, och genom bullret från skott och trummor ljöd fältropet: »Gud med oss! Gud med oss!» I trängseln möttes gamla krigskamrater eller nära anförvanter, som fordom därhemma lustigt suttit samman på bröllop och barnsöl, och tillropade varandra en sista hälsning. Där det var bredare rum, marscherade kaptener och löjtnanter och fänrikar framför bataljonerna, bleka som lik, i takt med spelet, som hade de tågat upp till en parad vid gamla Tre kronor, men soldaterna knöto handen över det tomma patronköket. Framför Nylands regemente stod löjtnant Gyllenbögel med skottsår i båda kinderna, så att man kunde se dagern tvärs igenom. I busksnåret bakom skånska dragonregementet vacklade kapten Horn, illa sargad i högra benet, och hans trofasta betjänt, Daniel Lidbom, höll honom om livet och torkade hans panna. Framför Kalmar regemente segnade översten, träffad i hjärtat, och runt om låg hälften av underbefälet och hälften av manskapet som hedersvakt. Jönköpings regemente bar sin sårade överste. Framför västgötarna stupade överste Ulvsparre med händerna tryckta mot hjärtat, och hans
den oförvägna Sven, tumlade baklänges för en muskötkula. Hela den fientliga armén gick över honom. Han hörde hästarna och kanonvagnarna. Han trampades och sparkades och ruliades i aska och smuts bland stelnade lik och kvidande sårade, ända till dess en blesserad dragon slutligen tog honom på sin häst och barmhärtigt förde honom till trossen.
Karolinernas här var uppriven och vigd åt död och fångenskap. De gamla sönderskjutna fanorna fladdrade ännu i mängd över människohavet, men de vaggade och vacklade, de trasades och knäcktes, och slutligen sjönko de och försvunno, en efter en. »Stå, gossar, stå!» ropade officerare och soldater och stupade över varandra, så att där av lik och klädtrasor och torvor och sand bildades små kullar, som tjänade de levande till bröstvärn. Visslande druvhagel, muskötkulor och brakande kartescher regnade över faktande och döda, och luften var nu så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd framåt.
Då begynte trupperna att vackla. Under de stigande rökskyarna sågo de konungen, som mellan fallna drabanter och tjänare låg på marken med den sjuka foten i höjden på bårkanten. »Svenskar, svenskar!» ropade han till de flyende soldaterna för att hejda dem. Han förmådde inte resa sig, men de lyfte honom på sina pikar. I början var det över tjugu bärare, men de föllo dödsskjutna, så att slutligen endast tre voro kvar. Då lyfte major WoIff upp honom på sin häst och stupade därefter själv under kosackernas vapen. Konungens fot, som var lagd över hästens hals, blödde häftigt, och bindan släpade i askan. En kanonkula fran skansarna avslog hästens ena ben, men drabanten Gierta lyfte konungen på sin springare, och själv blesserad, steg han upp på den trebenta hästen. Slutligen kom en stalldräng och hjälpte drabanten över på Brandklipparens breda rygg. Ryttarna bildade ring omkring konungen, men bakom på fältet framtågade tsarens här för att taga sin mark i besittning och över karolinernas lik inviga sitt välde åt kommande tider. Allt närmre och närmre hördes en hemsk och dov andlig hymn. Långsamt och steg för steg 5(.-In i ett begravningsföIje bars mellan svängande rökelsekar och högt över tusens och tusens huvud det jättestora standaret. På duken syntes tsarens stamträd, omgivet av helgon, och överst under treenigheten hans egen bild.
De svenska flyktingarna samlades vid trossen kring konungen, som satt i en vagn. Han frågade dalkarlarna efter deras överste, men han låg skjuten. Han såg sig om efter RehnsköId och Piper, men de voro fångna. Då lät han trotsigt höja fanorna och röra spelet och tågade så bort nedåt Dnjepr med de sista skugglika skarorna av sin förut obesegrade här.
Redan vid tvåtiden gingo de sista salvorna utanför Poltava. Sedan bredde sig stillhet över slagfältet, där Mazepas kosacker uppspikades vid pålar. Gårdarna och kvarnarna stodo brända, träden sönderskjutna, och de fallna hjältarna Iågo överyrda av aska och jord och alla med ögonen vidöppna, som hade de från en annan värld stirrat tillbaka på gångna år. Några tillfångatagna svenska fältpräster och soldater strövade kring och sökte efter landsmän. Ibland öppnade de en grund grav, över vilken jordfästningsorden på det avlägsna hemlandets språk framviskades i junikvällens skymning. Därefter igenskottades griften för att småningom överväxas av det starrgräs och den sträva tisteI, som sedan i århundraden rasslat för stäppvinden på de dystra kärrtrakter, som ryssarna gåvo namnet Svenskarnas kyrkogård.
Utmattad och tärd av plågor låg konungen i feberaktig halvslummer på den skakande vagnen. Först på andra dagen framglittrade Dnjepr i en vid båge, men inga träd skönjdes, som kunde fällas till flottar. Allt var bara lera och sand och brännande sol. Floden rann bred och strid och det fanns bara några få båtar och pråmar. Generalerna bönföllo honom att inte stanna och unna tsaren också den glädjen att få föra honom till Moskva som fånge. Länge nekade han att skiljas från sina soldater, men lämnade tyst slutligen fältkartan i Lewenhaupts händer. På två hopbundna båtar roddes hans bår sedan nattetid över strömmen. Luften var stjärnljus och stilla, och årslagen dogo bort på det blanka vattnet. Några av flyktingarna höllo sig fast i sina simmande hästars svansar eller manar, och Brandklipparen blev också förd över mot den andra stranden till att trampa på turkarnas gula mark. Somliga bröto sönder trossvagnar och lade sig över de flytande trästyckena. Så många som hittade något av trä att sticka under armarna, vadade ut i strömvirvlarna. Huvud vid huvud, hästars och människors, plöjde tyst i mörkret den vida flodytan - eller sjönko och försvunno.
Om morgonen upptäckte Lewenhaupt och de kvarlämnade, att de förföljande moskoviterna redan hade hunnit upp på kullarna bakom dem. Somliga gränslade två och
»Konungen har nått friheten», sade han svårmodigt, »och hellre äter jag utan ära fångenskapens hårda bröd, än jag på nytt leder mitt trötta och nedblodade folk till slaktbänken.» Det var en stor skara på fjorton tusen, de sista av karolinernas här, men var tredje man låg sjuk bland grästuvorna och liksom i dvala. Bredvid dem sutto de andra med sina uppslagna andaktsböcker, beredda att tålmodigt möta alla öden, men dragonerna ropade, att de ville försvara sig till sista blodsdroppen.
Då blåste trumpeterna med ens till samling, och barkbrun av solbränna framred den ryska generalen för att mottaga troféerna. Pukor, trummor, muskoter och fanor, allt, som hade varit krigarnas stolthet och följt dem i så många år, ströddes framför honom i sanden som en handfull vissnade löv. Buttra gamla underofficerare omfamnade varandra snyftande. Somliga sleto upp sina förband och läto blodet rinna, och två krigsbröder stötte ned varandra med värjan, hellre än att giva sig. Stumma och hotande framtågade krymplingarna. Där kommo ynglingar med frostskadade kinder och utan näsa och öron, så att de liknade dödmän. Där stapplade på kryckor den ännu inte fullvuxna fänrik Piper, som förlorat hälarna. Där gick hovmannen Giinterlelt, som mist båda händerna. I stället hade han i Frankrike fått två andra av trä, som blanka och svarta fingrade upp och ned på rocken. Där slamrade träben och käppar och sjukvagnar, och alla omringades av moskoviterna och fördes tillbaka mot norr. Hur hade soldaterna inte gått och längtat efter den stunden, då de slutligen skulle få vända ryggen åt den glödheta solen, men nu voro de stackars hjälplösa och fattiga fångar.
När konungen nått den andra stranden, spändes hästen för vagnen. I ett annat hjuldon åkte Mazepa, och hos sig, under vagnstäcket, gömde han vaksamt de två tunnor med guld, som nu voro den gamla hövdingens sista ägodel.
Hans kosacker visade vägen över de trädlösa stäpperna och slaktade då och då en häst för att inte svälta ihjäl. Men svenskarna ville inte röra vid hästkött. Träskvattnet, som Hultman emellanåt silade i silverbägaren åt konungen, var grumligt och orent, och det var en stor lisa, när soldaterna en dag kommo åt att rycka upp några små buskar med sura körsbär. På antänd hästspillning stektes några matbitar, men de räckte blott åt konungen och några få. Slutligen gjorde då de uthungrade soldaterna som kosackerna. De lade ett stycke hästkött under sadeln och redo så på framåt i flera timmar, ända till dess att det blev mörbultat. Då satte de sig att spisa med godan lust.
När de omsider äntligen hunno över den turkiska gränsfloden, hade så många stupat av sjukdom och mattighet eller under de förföljande moskoviternas sablar, att flocken endast bestod av några hundra man. Det var hela den livvakt, som konungen nu hade omkring sig där långt fjärran vid Svarta havets kuster. Mången överste ägde ingenting mer än sina kläder och sina dukater på fickan och den vagn, som han sov i. Svärmar av gräshoppor slogo ned på vagnstäcken och hästar, och dricksvattnet, som turkarna dyrt sålde åt dem, bars omkring i bockskinnssäckar och smakade beskt och kvalmigt. Det var knappt, att det ens stillade den värsta törsten. Alla blevo därför glada, när den gamla paschan i Bender, som alltid med beundran hade lyssnat till sagorna om den nordiska kämpakungen, vänligt bjöd dem välkomna till sin stad. Där fingo de trötta krigarna vila sig på sina vedermödor och sträcka ut sig bland blommorna i en skuggig lund vid floden.
Mången officer bodde alltjämt på sin kärra som en bekymmerslös zigenare, men till vintern lät konungen uppföra hyddor och jordkulor, och av sultanen erhöll han dagligen i gåva fullt upp med penningar och livsförnödenheter. Det gick lustigt till i lägret, där trumpeter och trummor kallade till måltider och gudstjänst. Paschan och hans janitscharer tävlade om att hylla den besegrade kämpen, som aldrig smakade vin och föraktade att bo i staden, och vars drabanter aldrig fingo äkta en kvinna. Till sist ledsnade dock sultanen att fylla gästernas händer med guld och deras krubbor med hö. Dukater blevo åter ett sällsynt skådebröd, och till och med den turkiska hedersvakt, som stått uppställd vid lägret, tågade bort.
Då steg konungen ur tältet, där det översvämmande flodvattnet redan nådde honom på halva stövelskaftet. Han fattade sin gunstling överste Grothusen vid armen. »Vi ha hälsat sultanen, att vi inte draga åter till kristenheten, så framt vi inte få femtio tusen turkar med oss mot tsaren. Därvid skall det förbli. Just efter man nekar oss penningar, skola vi trolla. Hovhållningen skall inrättas tredubbelt präktigare än tillförne, och utom kungstaffeln och hovmarskalkstaffeln skall här var dag dukas ett rikligt bord för främlingar.»
Därefter steg han fram och befallde soldaterna att på den höga stranden framför byn V~rnitsas halmtäckta hyddor uppbygga ett kungshus och O-, l'i el krigaFst,.:l.:-t tor och stenlagda gångbanor.
Den nya staden på sultanens mark erhöll namnet Carlopolis. Med hurtigt mod knöto de ärriga krigarna förskinnet om livet mitt för de gapande turkarna och begynte smida de konstigaste lås eller snickra de prydligaste dörrar och fönsterkarmar. Segervana generaler och överstar kommenderade i solhettan över timmermän, murmästare, gipsmakare, stenhuggare och glasmästare, och bland dem gick den haltande konungen med så molnfri panna, som hade alla Ukrajnas olyckor länge sedan slätats ur hans minne.
Slutligen stod kungshuset färdigt, och utanför sträckte sig gator mellan officerarnas och kanslisternas små putslustiga äventyrarslott. Många voro inte högre, än att ägaren kunde stå och vila sig med armbågen på taket. En skön träbro i regnbågens färger ledde ut över löpgraven, och runt hela det trotsiga lägret uppkastades vallar och förskansningar. Invånarna vaknade och gingo till sömns vid trumpetstötar, och tidigt var morgon rodde Hultman ut på strömmen och hämtade i en hög tennkanna det klaraste dricksvatten åt sin konungsliga herre.
Just där flyttfåglarnas långa sträck om hösten brukade draga bort, stod det dystert gulgrå fästet i Bender med sin fyrkant av spetsiga tornhuvar. Därifrån kommo turkarna dagligen i stor mängd och koxade nyfiket på stekpannorna i kökshuset och på Brandklipparens isgrå länd i stallets främsta spilta. Eller också satte de sig med korslagda ben utanför kungshuset, där KarIs musikanter spelade på altanen. Så snart musikanterna tystnade, uppstämde turkarna med mässingstallrikar, skalmejor och trummor.
Innanför kanslihusets öppna fönster sutto emellertid nästan beständigt två besynnerliga, ivrigt skrivande gestalter och lutade sig over bordet. Så snart de båda herrarna ville se varandra i ansiktet, måste de vända på hela kroppen, ty ingendera hade mer än ett öga. Den ena, som jämt stack fjäderpennan på tvären mellan läpparna, var den luddslitna hovkansleren von Müllern. Den andra däremot, som hade fickan full av »konfonium» och alltemellanåt lade en konfektbit på tungan, var överste Grothusen. Han satt omsvept i en karmosinfärgad nattrock av siden. Halsduken var av franska spetsar, och den korpsvarta lockperuken gungade och pöste. Men på fötterna hade han ett par tunga soldatstövlar, ty konungen hade en natt smugit sig in till honom genom fönstret och stoppat hans sammetstofflor i glödhögen. Ansiktet var gulare än en torkad citron, men det kvicka enda ögat glindrade och klippte, och så snart han öppnade munnen, begynte Müllern hoppa på stolen och skratta.
Snart skockades dock skyar över bergen, och på den frusna Dnjestrn åkte soldaterna slängkälke med turkarna, så att turbanerna rullade utefter isen. Fönstren stängdes, och en gråmulen morgon kastade Grothusen ifrån sig gåspennan med sådan fart, att hon i korsdraget från springorna blåstes över bordskivan och blev liggande på golvet.
»Müllern!» sade han. »Av brist på hö ha vi nu måst skjuta nitton vackra handhästar. Kan jag inte hastigt få låna ihop ännu tusen pungar, då äro vi bet! I hela Carlopolis finns snart inte så mycket som ett hästskosöm, som längre kan kallas vårt - hur än jag schackrar med både kristna och hedningar. Krediten är slut. Gott! Vi gingo inte heller åstad för att samla penningar, utan snarare för att avskaffa deras värde.»
Han avlyfte peruken och strök över sin heta hjässa, men Müllern svarade med klagande stämma: »Sanna mina ord! Slå du hurtigt ihop kassaboken, och häng nattrocken på spiken, och pådrag din gamla krigsrock, ty inom ett par dagar ha vi kravall. Redan i förrgår, när paschan från Bender kom ridandes och klöv luften med sabeln och i sultanens namn befallde oss att packa oss åstad hemåt, begrep jag, att hans majestät skulle fatta ett förfärligt beslut. Har du märkt, att värjan hans alldeles som fordom beständigt sitter tre tum ur skidan?»
»Nåja», utbrast Grothusen, så få vi klappa och slå bara det blir slut.»
I väntan på vad som skulle komma, fingo soldaterna under de följande dagarna uppkasta ett bröstvärn av tunnor, sängar och kärror och av de spadar jord, som kunde brytas ur den frusna marken. Konungen stod själv och inflätade vidjor och rep mellan stolsben och vagnshjul. Lantfolket begynte då att fly, men en här av turkar och tatarer uppställde sig omkring Carlopolis i en vid ring med sina mörsare och fältstycken.
I kungshuset fylldes fönstren till manshöjd med jordsäckar eller stängdes med pålverk, och Hultman och lakejerna inburo i matsalen den långa ekkistan med bordssilvret. Hela den lilla kungsstaden, hundratals mil från det egna landet, hade knappt så många mans besättning, som skulle tarvats för att uppsätta ett enda fulltaligt regemente. Själva den högtidliga hovmarskalken Diiben måste med svetten i pannan öva och exercera sina kökspojkar och bagardrängar, och mästerkocken fick kasta sleven på hyllan och pusta och stampa med huggvärjan vid armen. Barhuvad, rådvill, bekyttad, med blankslitna rocksömmar och bl'ck på fingrarna marscherade Müllern framför sina kanslister.
»Se på hans majestät!» viskade han till Diiben. »Äran har blivit honom så dyrbar, att får han bara behålla henne ofläckad, kan snart ingen olycka längre bekymra honom. Men det säger jag, att för min del sträcker jag pliten, så snart de bruna vildarna därute storma an. Är det förnuft, att fem hundra man skola slåss mot tio eller tolv tusen!»
När han fick syn på holsteinska sändebudet Fabrice, som en sista gång red ut från Bender till lägret för att beveka konungen till avtåg, lät han liksom av en händelse sin tropp marschera fram till holsteinaren. Genast skyndade då de svenska herrarna att lämna sändebudet tilI förvar sina plånböcker, snusskedar, fingerringar och penningpungar. När Fabrice slutligen red bort, hade han så fullt av dyrbarheter under rocken, att han inte kunde knäppa den. Då begynte också manskapet att gömma sina tillhörigheter. Den sista, i åratal burna dukaten uppsprättades ur västfodret, och tillhopa med ringen av silver eller tagel, som de hade fått av sin första käresta, blev den gömd i ett fikon, en trädstam eller i jorden.
Brännande i kinden som en femtonåring, satt konungen på sin häst vid den yttersta förskansningen, och kring honom samlades de förnämsta svenskarna. Gierta, som vid Poltava för honom vågat sitt liv, och Hård, drabanternas stridslystna hövding, stödde sig mot sina värjor, men general Daldorff slet upp skjortan över sitt sönderhuggna bröst och talade till konungen frimodighetens ord. »Här!» ropade han och pekade på sitt bröst, »se här bevisen, att vi alltid varit färdiga att offra sista blodsdroppen! Vi äro det också nu, men nedlägga vi ock alla härvarande turkar, få vi sedan snart hela sultanens makt över oss. Alla veta vi, att inte blott Turkiet utan också sjömakterna erbjudit sig att med största ärebetygelser föra vår konung till hans stater, och genom Tyskland står ännu vägen öppen. Turkarna ha överhopat oss med gåvor och vänskap, men till lön ha de fått öppet förakt.. .»
Konungen svarade: »Turkarna sälja sig åt den mestbjudande, och därför äro de förakt värda. Fordom haven I kämpat som tappra krigare, men nu talen I som pultroner. Lyden, det är er plikt, och visen er hädanefter sådana, som I hitintills varit!»
Därvid klappade han Daldorff på skuldran som en god kamrat utan all harm och red till kungshuset, medan fiendens fältstycken började dåna.
Genomträngande skrin fyllde nu hela den vackra ängden, och fienden stormade an, men Grothusen stod i sin galonerade paradhatt vid skansverket och hejdade janitscharerna med de vänligaste hälsningar och trotsigaste infall. På måfå grep han ur rocksäcken silverslantar och konfektbitar och strödde dem om vartannat åt alla sidor. När han pekade inåt lägret, sken över kungshuset en tredubbel regnbåge, och framför dörren i~:'-i~.t~t konungen i:tgn och omedgörlig på sin Fyb.arté[e J) `i.st.
»Nej, nej!» sorlade turkarna, svingade sablarna mot sitt eget befäl och tågade tillbaka inåt staden. Vi anfalla inte den järnskallen. Vi äro hans vänner. Låt honom få betänketid.»
Det blev söndag, och i krigshuset uppstämde svenskarna högmässans första psalm, som hade ingenting varit på färde. Jordsäckarna och de frusna vattentunnorna stängde fönstren, så att salen liknade en skum fästningsgång. Två vaxljus brunno på bordet, och predikanten böjde sig djupt ned över bibeln för att kunna läsa dagens text: » Och då han steg i skeppet, följde hans lärjungar honom. Och se, en stor storm uppkom på havet, så att skeppet översköljdes av vågorna; men han sov.»
Konungen stod närmast framför bordet med pälsmössan i handen. Hans beslut var fattat. Vid Poltava hade olyckan fallit över honom mitt under feberyrseln, och innan han förmådde resa sig från sjukbåren låg allt förhärjat. Nu var han åter sin egen överman.
År för år, dag för dag hade han sett maskorna brista i det nät som han försökt att knyta, men som endast kunde bindas med guldtråd. Han brann av iver att äntligen bli detta lumpna ränkspel kvitt och i dagens fulla ljus få vädja till huggvärjan. Riga, Pernau, Reval, Viborg, Keksholm, vart namn, som drog genom hans minne på förlorade städer och p ro kampabragdens ära evinnerlig.
Predikanten lutade sig åter över bibeln. »Och hans lärjungar gingo fram och väckte honom, sägande: Herre hjälp oss, vi förgås!»
En första kanonkula träffade nu kungshusets djupa mur, men blev sittande i det mjuka teglet, och predikanten fortsatte. »Och han sade till dem: I klentrogna, vi rädens I?»
En officer skyndade fram till konungen och viskade: »Ingen lärer för bullret längre kunna höra textens ord, och nu storma turkarna.»
Konungen svarade: »För kulornas skull få vi inte avbryta vår gudstjänst, men var och en bland oss tör behövas på sin post.»
På kungshusets altan upp spelade musikanterna med dundrande pukor dalpolskor och marscher. »Allah! Allah!» svarade turkar och tatarer, och de vita rockarna pöste.
I tusental stormade de in över förskansningarna och svängde kroksablar och spjut. Somliga stucko dock klingan under armen och räckte broderligt övertalande sin tobakspung åt svenska vänner och bekanta. När konungen med dragen värja red in i handgemänget, såg han man efter man av de sina sträcka vapen, och han rodnade. Han ropade på Grothusen och Daldorff, men ingen svarade honom. Då märkte han, att striden gällde honom själv allena. »De, som ännu ha mod och trohet i bröstet, må följa mig!» ropade han, sprang av hästen och rände huggvärjan genom de närmaste turkarna. En pistol riktades mot hans tinning, men liksom rörd av en osynlig hand, böjde han huvudet en fingersbredd åt sidan - och kulan snuddade endast över hans ansikte, men kastade Hård sårad till marken. Livdrabanten Roos grep då konungen om midjan och drog honom med sig in i huset, varefter porten bommades.
Det var inte så konungen önskade den svärdsleken. Med avsvedda ögonbryn och blödande på näsan och örat, mönstrade han sitt femtiotal av kämpar och nickade nöjd åt gamla Hultman, som med ett stort förband om hjässan och musköten på axeln stod i ledet. Så lyfte han den långa värjan och stormade framför sina män genom salar och rum, där turkarna redan hade trängt sig in. Roos sköt och fäktade vid hans hjärtsida. Den sotiga och tandlösa fänrik Åberg hukade sig under hans arm och riktade värjstötarna uppåt mot turkarnas magar eller grep man efter man vid skägget och vältrade dem ut genom fönstret. Han ryckte till sig vapnen och bröt sönder dem under foten och kastade sedan bitarna ut på gården. Det flämtade och frustade eld från fängkrut och pipor. Det sjöng i korsade klingor och susade som harpslag.
I storsalen, där de två halvbrända vaxljusen ännu skeno på den uppslagna bibeltexten, kunde svenskarna endast igenkänna varandra på sporrstövlarna under den täta röken. Plötsligt begynte turkarnas tofflor och vita rockar att klättra upp i själva röken som på trappsteg och försvinna. Fåfängt höggo och stungo svenskarna åt alla sidor utan att längre träffa annat än tomma luften.
»Det är trollfolk», mumlade Hultman och stannade bredvid bibeln, men konungen stötte en vattentunna ur fönstret, så att röken strömmade ut. Då hittades plundrarna uppklättrade på dörrar och lister, och på nytt dånade den yra lejonjakten genom kamrarna.
När äntligen alla fiender voro utdrivna, ställde konungen sina återstående trettiotvå stridskamrater i små flockar vid vart fönster och gick själv omkring bland de döda och tömde kulorna och krutet ur väskorna på deras bantlär. Varm och blödande räckte han sin sårade hand till Roos och lät honom förbinda den.
»Jag ser», sade han, »att Roos inte övergivit mig, men var äro månn alla de andra?»
»Största delen lärer vara död eller tillfångatagen.»
Konungens blick ljusnade därvid, och han tog Roos vid handen och ledde honom till stora salen, från vars fönster musköterna riktades mot den anryckande fienden. Djup skymning rådde därinne, ty det led redan mot mörkningen, men mellan tunnorna och jordsäckarna syntes den vida ringen av rustvagnar, dörrar och vinkar, bakom vilka turkarna närmade sig steg för steg, och hela gårdsplanen täcktes redan av stupade.
En kagge brännvin nedlyftes från vinden för att stilla den svåra törsten, och han, den tolvte Karl, som ingen sett smaka annat än vatten, gick från knekt till knekt med glaset, men uppmanade dem att inte taga mer än en klunk var. När slutligen inte heller den styrkedrycken längre ville läska, hämtades vin.
»Det är bättre», sade han efter ännu en stunds rasande strid, »att vi som tappert folk försvara oss till sista andedraget och så bli odödliga genom vårt mod, än att giva oss åt fienden för att få litet längre livstid.»
Vid gevärseldens ojämna smattrande regnade styckekulor och bomber över det ensamma huset, och pilar med långa svansar av brinnande blår beto sig fast i takets spånor. Under tiden spreds ett ögonblick genom röken en oväntad doft av hö. Några turkar hade lyckats att med höbuntar och ved på ryggen smyga sig fram under fönstren. När allt detta bränsle hade blivit upplagt på vindsidan om huset, kastade de däri ett bloss, och snart slog lågan över takstolarna.
Ännu kunde avlägsna svenska tillrop urskiljas från gårdsplanen. Där stodo på ismarken utplundrade generaler och överstar i blotta skjortan med bakbundna händer. Tatarer med galonerade drabanthattar på nacken och erövrade peruker fästa i gördeln kopplade med långa kedjor ihop sönerna av Sveriges äldsta släkter och gjorde dem till sina slavar. De bundo dem vid sina vagnar eller drevo dem framåt med piskslag. Gierta och Konrad Sparre bortleddes för att fjättras vid en brunn och vattna boskap. En turk gränslade på Brandklipparen och svängde i sin ludna hand den elvte Karls medförda värja. I sitt tält satte sig redan paschan Er..i~d o-r side ben på iiyn i i-n;~, för att invänta slutet på striden.
Från kullarna, från de avlägsnaste moskétornen och från flodstränderna stirrade tusentals häpna åskådare på det flammande bålet. De sågo hur konungen och drabanterna med rockarna över huvudet trängde sig upp på vinden för att stöta bort spåntaket, men åter måste vika för kulorna och röken. Från kammare till kammare drog sig skaran tillbaka under ramlande takbjälkar och stenar, beskjuten från alla fönster, med eld i kläderna och blödande från ansikten och skuldror. I de upphettade musköterna gingo skotten löst av sig själva. Turkarna ropade till varandra, att antingen var den svenska Karl en salamander, som kunde leva i eld, eller också ville han nu bränna sig inne med sina män.
Ursinniga störtade turkarna ännu en gång framåt mot fönstren, men sträcktes till marken, och den glödande trossbottnen upplyste alla rummen som vid ett gästabud.
»Den svenska Karl håller fest», sade paschan.
Då uppstöttes porten, och höljd av gnistor framträdde en krigare på trappan och skyldrade.
»Plats!» ropade han. »Hugg väg för konungen!»
I spetsen för sina män skyndade konungen rätt ut i handgemänget med värja och pistol. De, som inte kunde följa honom, försvarade sig med ryggen mot muren. Döende och döda föllo vid hans fötter, och över hans huvud möttes de fäktande huggvärjorna. Hans mål var att slå sig fram till en stenbyggnad i närheten, men då snavade han på sporren och övermannades, så att värjan äntligen kunde vridas ur hans hand.
»Annorlunda hade den dansen lyktat», sade han, »om alla stannat på sin post. Nu var det ingenting att tala om.»
Så snart han hade rest sig, slocknade den ljungande glansen i hans ögon, och han utdelade som belöning alla sina dukater åt de turkar, som att avväpna honom. Oigenkännlig, svärtad av röken, med ena skörtet bortslitet från den sönderhuggna rocken, steg han upp på en purpursadlad turkisk skimmel, och omsusad av jubel, som hade alla Mohammeds fanor nyss blivit lagda till matta under hans gångares hovar, red han mot Bender och fångenskapen.
Han vände sig inte ens för att se tillbaka mot den flammande eldsvådan. Hela natten bredde lågorna sitt ljus, och innan askhögarna hunno kallna, skyndade turkarna dit med sina spadar för att gräva efter skatter. Vid svenskbrunnen fingo sedan Varnitsas kvinnor fylla sina krukor med det kristallrena vatten, som de i kommande tider skulle bjuda främlingen, och som gjorde den drickande hård mot både kärlek och kulor. Runt om under mullbärsträd och växande vinstockar sovo de hemlösa krigarnas sista nedmyllade speciedukater med hjältekonungens bild i prägeln, och ännu långt efteråt, när herdarna och deras hustrur i stormiga höstdagar skördade av frukten, trodde de sig förnimma ur jorden ett muller av svärdsklang och kämpalek.
Några dagar efter kalabaliken stannade två vagnar på borggården i Bender. Från gemaken nedbars på en madrass en gestalt, som helt och hållet var omlindad i kappor, och bäddades i den första vagnen med en skylande kudde över ansiktet. De kringstående kunde ha trott, att det var någon stupad officer, om de inte förut hade vetat, att det var den svenska konungen. Som fånge ville han inte låta visa sig för nyfikna blickar, utan ställde sig därför sjuk och höljde ansiktet. Tystare och mer modstulen än annars, kröp Grothusen upp vid hans fötter. I den andra vagnen satte sig Müllern. Långsamt rullade vagnarna bort mot söder, och framför och bakom redo svenska fångar och turkiska soldater.
Nu var då Karl en maktlös fånge femhundra mil från sitt rike, och Sveriges fiender kunde i ro plocka för sig vid Östersjön. Det svenska storvä1det hade ramlat, och de andra konungarna kallade honom en ursinnig galenpanna, som det inte lönade att hjälpa. Länge hade August, hans gamla motståndare, ti~rat på att låta gripa honom, om han begav sig hemåt. De hemska turkarna, som mäster Olovs folk förr alltid hade talat om med harm, voro hans sista och enda vänner. Men för deras tålmodiga värdskap hade han så grundligt tackat med kulor och krut, att hela gårdsplanen utanför kungshuset blev översålMlad med döda. Utplundrade, trasiga och bedrövade, grubblade hans medbröder i fångenskapen på sina olycksöden, men helt annorlunda var det med honom själv. Lerkokorna stötte under hjulen, och regnskurarna stänkte, men när han för en stund ryckte kudden från ansiktet och reste sig upp, satt han lika okuvad och förtröstansfull i den turkiska vagnen, som om han ännu hade varit på väg mot segerdagen vid Narva. Inte moskoviterna, utan snödrivorna i Ukrajna hade varit hans verkliga besegrare, och ville turkarna blott svinga sina krokiga sablar och följa honom mot tsaren, litade han på sin lycka och skulle sedan slippa att vända hemåt till sitt land som en slagen flykting.
Men i stället satte de honom på ett litet slott utanför Adrianopel. För att slippa att behöva visa sig i sin torftighet fortsatte han att låtsas sjuk. Utanför på ängen uppslog sultanens storvisir sina praktfulla tält och inbjöd honom till besök, men han avslog det med stolthet och lade i stället två skarpladdade pistoler bredvid sig i sängen. Slottet hette Timurtasch. I trädgården plaskade springvatten, sångfåglar drillade i små förgyllda burar, som hängde under träden, och det fanns skuggiga gångar, men ingenting kunde locka den skolsjuka konungen ur bädden. Det gick dagar och veckor, och månader gingo, men lika envist låg han under sitt täcke. Vid sängkanten framdukades maten på simpla trätallrikar, och återigen fick Hultman förkorta de tröga timmarna med att berätta sagor. Framför dörren stod en skärm, och där fingo de häpna men beundrande turkarna smyga sig in och tyst betrakta den sängliggande hjälten genom ett hål. Hultman påstod, att han bakom skännen två gånger hade känt igeb själva sultanen, fast han kom förklädd.
När det led mot vintern, blev Karl nedburen på sin madrass i en vagn och förd ännu längre bort till Demotika. Här fanns varken sultanen eller hans storvisir, och nu äntligen kastade han undan täcket och steg upp efter att ha legat i elva månader. Lederna voro då så styva, att han den första dagen knappt kunde gå.
I bortåt fem långa år hade han och hans män nu levat bland turkarna. Det blev tröttsamt att äta nådebröd. En dag satt hovkanslern von Müllern på en träpall framför sin kammarspis och gräddade pannkakor. Han lyfte sitt ena luddslitna rockskört mot eldsljuset och synade det.
»Nog hänga galonerna ännu fast på syrtuten», sade han till överste Grothusen, som stod bredvid och värmde sig, »men skamligt svartnade äro de. Och det andra svenska följet börjar att se ut som ett riktigt zigenarpack. Jag säger som Fabrice: Jag kommer snart inte ihåg, hur penningar se ut, om de äro runda eller fyrkantiga.»
»De äro så runda, att de trilla som hjul», svarade Grothusen och gnuggade upprymt sina händer. »En kung, ett hov, en hel liten armé utan annat än litet vigilerat småmynt på fickan, och det i en turkisk skråköping, hundratals mil från det egna fosterlandet! När i tiden såg du turkar, som knäfalla i gathörnen och anropa Allah! Jooy du! Bara vi nu komma i väg! Vi måste draga åstad med pukslag och trumpetande, som det anstår svenskar, begriper du! Lyckligtvis ha vi kvar grannlåten sedan i somras, då jag var på avskedsambassad hos sultanen. Det finns visserligen varken stoppning eller foder i schabraken, men utanpå sitter det så mycket mer mässingstråd och tofsar, och det är huvudsaken. Och själv ser jag ut som en hel excellens. Vaba? Spetskrås, snussked av rent dukatguld. I skåpet en hederspäls, skänkt av sultanen, ett par nedkippade tofflor, en nattmössa och sidennattrock, som Duben skulle vara säll att få bära i själva högmässan. Men det är också det sista, och få se vad som blir kvar av hela saligbeten, innan vi komma hem!»
Ju längre Grothusen talade, dess muntrare blev han. Slutligen gick han till fönstret och slog upp det på vid gavel.
»Vad är det?» frågade Müllern och drog frusen igen rocken.
»Det är en hop turkar, som stå och vänta på att få se hans majestät rida ut. Det är störtregn, och då kunna de ju begripa, att han inte vill stanna inne.»
Grothusen grävde och letade i rockskörten, och då han hittade ett par tre stora silvermynt, kastade han dem genom fönstret och ropade: »Så här ser pengar ut! Leve de svenske och deras frikostiga stora mäktiga kung!»
maken! Gud förlåte mig, men är det inte en så kostlig syn, att det ingenting gör, om det ibland är tunt med sockret på pannkakan. Från sultanen få vi inte en enda pung längre. Fast jag knappast har tid att sova om natten, utan bara får syssla med att låna respengar från all världens schackrare, så förstår jag knappast, hur vi hederligen skola komma härifrån. Jag har sagt hans majestät, att vi få ta hela raden av fordringsägare med oss som eftertrupp ända hem till Sverige och inkvartera dem i Karlshamn, till dess de bli gäldade. Tänk dig lilla Karlshamn proppfullt av
Folket sorlade, men surmulet knorrande lyfte Müllern pannkakslaggen från elden.
»Du har ditt lätta sinne, du bror. Aldrig tilltrodde jag er ändå att bli så förnäma, att ni skulle få en friherre och hovkansler till livkock, men jag är glad, att mina pannkakor smaka herrarna. Vore vi bara väl därhemma igen!»
»Därhemma lär det gälla att stupa, och då skall du se, bror, att.gamla Grothusens svarta peruk inte står bakom ledet.»
Müllern reste sig från pallen, och de båda en~~p,1da herrarna stodo framför varandra.
»Gud i himmelen, tala inte så! Du brukar ju annars höra till dem, som inte förtvivla. D~~I:a i')'. (.~ fr(9'~T1.r'~'i nåe språk i din mun.»
»Sedan hans majestät fått full visshet om, att undersåtarna börjat utmana honom och trotsa, kommer han att rida hemåt med samma hetta som till en batalj. Vad skall man också tro efter de sista nyheterna? Landet är utan regering. Ämbetsverken stå stilla som kvarnhjul vid en utsinad bäck. Riksdagens och rådets herrar tala, om avsättning. Vi skulle få se brinnande uppror, vore inte de svenske ett så lagtroget folk, och så är det ju det, att försten är han! Kvid nu inte och jämra, kära Müllern, för allt detta är ju bara din egen gamla visa, och snålas inte så rasande med sockret, utan stjälp mans hela struten över pannkakan - och sätt näsan i vädret! Adjö!»
Nästa morgon uttågade svenskarna högtidligt från Demotika för att äntligen begynna hemfärden mot Östersjöns kust. Hundratals mil hade de att ströva framåt genom bergpass och skogar. Efter dem redo i en lång rad turkar, judar och armenier med sina säckar och knyten. Det var deras sjuttio enträgnaste fordringsägare. Konungen var glättig, och stadsborna och deras beslöjade kvinnor nedkallade Guds välsignelse över den bortdragande hjälten. Endast Grothusen blev efter, ty hans turkiska vänner höllo honom kvar i dörren. Den ena stack honom ett bläckhorn i handen, den andra satte honom en tobakspipa i munnen, och de svarta tjanarna drogo i hans rock. Hans stora näsborrar stodo rätt i vädret, och med magnificens tömde han sina rocksäckar över tjänarnas händer. Därefter slog han upp locket till sin klädkista.
»Käraste, käraste vän», sade han. »Denna utsökta nattmössa har jag enkom låtit förfärdiga för dig och själv nyttjat, för att den skulle bli dig ett verkIigt minne. Och du, min far! Dessa splitter nya tofflor. Du undrar på, att de äro så nedkippade. I egen person har jag flitigt gått ned dem för att känna efter, att de inte skulle vara för hårda åt din fot. Och du, tag denna sidennattrock!
Han sprang som en förföljd upp på sin vagn och befallde kusken att köra på.
När svenskarna om kvällen kommo till Timurtasch, överräckte emellertid en pascha till konungen som gåva från sultanen ett silkestält och en sabel med juvelbesatt handkavle.
»Nu går min sobelpäls», sade Grothusen halvhögt till konungen. »Någon annan gengåva står inte att uppdriva, och Ers Majestät själv har ju ingenting annat än en neddammad rock och ett halvt dussin grova soldatskjortor.»
»Låna mig också bläckhornet och pipan, som du nyss fick!» svarade konungen med skälmen i ögat. »Jag måste förära något även åt hövdingen för den turkiska hedersvakten.»
»Skänk hela gubben Grothusen till slav åt sultanen!» gycklade Grothusen, gnuggade händerna och blev allt yrare, ju tokigare det gick.
Redan vid tutiden på nätterna lät konungen blåsa till uppbrott och sprängde vid eldsbloss fram mellan klippvaggarna. När han i Pitest åter befann sig framför kristenhetens gränser, sade han till Grothusen: »Mitt passbrev är nu färdigt. Jag skall heta kapten Frisk, och med Rosen och Diiring rider jag i sporrsträck till Stralsund.»
Då avlyfte Grothusen sin galonerade hatt och sin peruk och lämnade dem till konungen.
»Tofflorna, nattmössan, hederspälsen, sidennattrocken e vardshus
Sök dem! Sök dem! Allt är borta. Nu gå peruken och hatten. Med den utklädseln och en snusbrun livrock blir Ers Majestät så oigenkännlig och tillstyrd, att hade inte alla Rosar tur hos fruntimret, skull lngen piga ens viIja bjuda herrarna ett glas vatten. Men för min del är jag tacksam att inte behöva offra hullet på den krigsritten tvärs igenom Europa.»
Själv satte sig dock Grothusen genast på resvagnen för att hinna först och kunna vara sin herre till mötes vid det svenska havet, utefter vars kuster fiender nu byggde sina fästningar och städer.
Dag och natt övade konungen under vilda ritter sina två utvalda ledsagare och de drabanter, som på ett dygns avstånd skulle följa efter honom. När äntligen den timme slog, då han fick påtaga förklädnaden och springa i sadeln, gav han med sådan häftighet sin valack sporren, att Diiring och Rosen nästan genast blevo ett par hästlängder efter.
Redan den första natten råkade de vilse, så att de måste stiga av och leda hästarna mellan träden. Vid en eld hittade konungen slutligen en sovande svinaherde, som han ruskade liv i. Herden steg upp och visade honom fram till den väg, som mellan bergsbranterna ledde över turkiska gränsen och upp mot Siebenbyrgen. Nu var det så, att Rosen med sitt uppkammade hår var mycket lik konungen, och inte hade han heller förklätt sig med någon peruk. För att blanda bort korten höll han sig därför alltid flera timmar bakefter. Karl hade följaktligen ingen annan vid sin sida än Diiring, men snart sveko krafterna honom, så att han störtade från hästen och måste bäras av en postknekt till en bäck.
Efter att ha räckt honom en del av reskassan sprängde konungen åter framåt, men råkade återigen in på villande stigar. När han väl kom fram till härbärget, där hästarna skulle bytas, mötte han vid dörren till sin förundran Diiring, som småningom hade repat sig och hittat en annan väg. Utvilad och rustad med en ny springare, skyndade sig nu During att följa honom på den makalösa ritten. Okända redo de genom Wien och genom Nyrnberg, där svenskarna i Gustaf Adolfs dagar hade haft så trogna vänner. Det var knappt, att de unnade sig några timmars sömn vid hästoinbytena. Nyfiket folk samlades ofta för att kasta en blick på något så märkvärdigt som två svenska krigare från det beryktade Bender. På värdshuset i Kassel infann sig till och med en svensk, som hette Kagg, och som var i lantgrevens tjänst. Lantgreven hade anat oråd och skickat honom dit med befallning att utspeja de båda främlingarna. Då slog Diiring konungen helt kamratlikt på axeln och kallade honom kapten Frisk. På samma gång fylldes han broderligt hans bägare med vin och blinkade åt honom, att han skulle dricka. Det visste ju hela världen, att Karl den tolvte bara smakade vatten. Kagg blev lurad och följde de båda kaptenerna till hästarna, men just då, när det var för sent att hejda dem, vände konungen sig leende i sadeln, gav hästen sporrarna och ropade: »Farväl, min kära Kagg. Hälsa lantgreven!»
Vid elvatiden en novembernatt bultade de båda ryttarna omsider på Stralsunds stadsport, och de svenska vaktsoldaterna måste öppna. Många år hade nu gått, sedan konungen vilade ut på egen mark. Både segrar och nederlag hade han prövat under de otroligaste äventyr. Ärr och skråmor och all smuts, som stänkt från vägen, gjorde honom i förstone nästan oigenkännlig, och nu, för en gång, sjönk till och med han, karolinernas hövding, trött ihop, när han räckte fram de uppsvullna fötterna och lät sprätta av stövlarna. Hans kläder voro så förstörda, att han inte kunde gå ut och visa sig bland sina undersåtar, förrän en ny dräkt i hast blev sömmad. Under fjorton dygn hade han då ridit bortåt tre hundra mil, och det har väl knappast någon gjort efter.
Trogen sin order, fast grå av damm och lera, anlände också Rosen redan nästa dag. I söndertrampade skodon och slitna kläder tågade de andra hemvandrande svenska krigarna från värdshus till värdshus. Beundrande skaror trängdes utmed vägarna för att få hedern att trycka deras hand eller röra vid deras svärd, och mellan de solbruna stallknektarna leddes ännu Brandklipparen, fast med stel gång och utan att längre bära någon segrande hjälte i sadeln.
Då hände det slutligen en dag, att Müllern, som sent omsider också hade anlänt till Stralsund, satt på gammalt vis med Grothusen och arbetade i konungens förmak. En lakej öppnade dörren och anmälde: »Herr baron Georg Heinroch von Görtz!»
Enögd, artig, med pärlemorfäste på kammarvärjan och ordnar på den dyrbara sammetsdräkten, steg Görtzen över tröskeln. Han var en holsteinare, som genom sitt goda huvud i hast hade blivit konungens allrådande gunstling. Älskvärt fattade han Grothusens och den konfysa Müllerns händer och lade dem på sitt bröst. På det sättet blevo de tre enögda herrarna stående framför varandra. »Det kranka och blödande lejonet från Ukrajna och Poltava har så länge vilat sina ramar», sade Görtz, »att klorna blivit vassare än någonsin. Tryck fast hatten på huvudet och knäpp rocken, go' herrar, och håll er redo! Höststormarna begynna.»
Han slöt därefter ögat, nickade och gick in till konungen.
En lätt skugga drog över Grothusens barkade panna, och han mumlade till Müllern: »Den lyckofriaren blir vårt fördärv. Han kommer att regera oss hårdhänt. Eftersom de riktiga pengarna äro slut, tänker han slå nödmynt. Ett litet mynttecken av simpel koppar skall föreställa en daler silver. Bror, akta dig att samla en skatt av sådana kopparbitar på kistbotten! Jag är rädd, att du med tiden då kan bli ännu magrare. Medan hans majestät nu förskriver sig till djävulen, tror jag, att jag går ned på torget och slår bort tankarna.»
Den fåtaliga besättningen i Stralsund hörde snart fiendens kanoner spela utanför murarna. Klämtslag kallade manskapet till vallarna eller till brinnande hus. Mot morgnarna lade sig konungen med hatten ö en stunds vila på stenläggningen i Frank stirrade han i den mörka hattkullen, men lyste på honom med handlyktan, skönjde en läpparna, över vilka småleendet ännu satt manbitet och kallt, som hade det endast ansiktsbildning. Då viskade de, att de ald modigare hjälte, men avsides i stjärnljus( höga officerare och talade om, att endast l rädda Sveriges rike.
Han visste, varom de talade, fast han in förmärka. Det folk, om vilket han drömt sii mar, väntade redan sin frälsning i hans dö( ödet förfärligare en konung! Hade han c född till att anföra de svenske i deras och sedan bortkastas som ett förslitet verl skiftade redan i silver, fast han bara vad år, men när han vaken såg upp i hattkt han för sig själv: »Det måste vara Guds Sedan reste han sig som en utvilad yngling kappa åt någon frusen gråhårsman - m hemlandet och de svenske, då plockade h parna och teg.
En dag exercerade Grothusen med st ligt sina soldater. »Minsann!» utbrast ha en av sina stridsbröder ett litet turkiskt han hittade kvarglömt i fickan. »Det är k skola vi ut till Rygen, där preussare o landstiga för att också instänga oss från s slanten till konungen, och bed honom att en erinran om de är, då Grothusen hade tjäna honom i avlägsna land. Måtte dei i fredliga år omstöpas i degeln till en på vilken de svenske åter kunna betrakta och sin konung! Säg allt detta i ödm]. husen!»
Höststormarna brusade med sin skymning över Rygen, och det kvidde och stönade i klyftor och kust. Svenskarna hade nu så ont om folk, att de som förposter läto utställa bundna hundar, och deras klagande tjut hördes genom suset från bränningen.
»Det bådar död, när hundarna kvida», sade soldaterna.
Lantfolket beväpnades med yxor och liar, men skyddade av regntjockan, närmade sig fienderna stranden och landsatte slutligen utanför den nästan obevakade byn Stresow mer än tio tusen man. Blåsten rev undan dimmorna, och månen rann klar upp över den ödsliga trakten.
»Åren ha lidit», sade konungen till livdrabanterna. »Vi ha haft det gott samman. Ho vet, när det bly sjuder i stöpsleven, som blir vår bane.» Med värjan dragen gick han framför sin skara. Han hade knappast tre tusen man. De skulle nu kämpa tre mot tio och överrumpla fienderna och jaga dem ned i havet.
Barhuvad högg han sig en vägg mellan klingor och kolvar. Han greps om livet av grova händer och brottades famn i famn med simpla, svärjande knektar. En dansk officer, som igenkände honom, fattade honom med ena handen i det glesa håret och sökte att vrida från honom värjan, men konungen ryckte pistolen ur bältet och sköt dansken genom livet, så att han föll död. Då framsprungo nya fiender och anföllo svenskarna från sidorna, så att de i den stormiga novembernatten omslötos med en ring av stingande värjor och flämtande åskor.
Generalmajor Strömfelt gav konungen sin häst, men djuret stupade och blev på marken liggande över konungen. När han prövade att göra sig fri, träffades han för bröstet av en förlupen styckekula, så att blod sprang fram på lapparna. Det svartnade for ögat, och han sjönk tillbaka, sanslös och halvt begravd i sanden, men med handen ännu knuten om värjan.
Genom slaktningens och stormens dån ljöd helt nära en bedjande stämma. Det var en fältpredikant, som bakom de fäktande böjde sig över sårade och döende. »Du härars och konungars konung! Ropa icke till oss som till barnen av Jerobeams hus: Den, som dör i staden, honom skola hundarna uppäta, och den, som dör på landsbygden, honom skola himmelens fåglar uppäta, ty så har Herren sagt! Varför nekar du oss tecknet, att du ännu är med oss? Varför unnar du mig icke att lysa segerns frid över de våra, som blöda, att den hårda bädden må bli dem mjuk?»
Daldorff, veteranen, som i så många strider mitt bland stupade drabanter blödande hade frälsat konungens liv, låg redan på sin utbredda kappa med likblek panna. Skotten kastade sitt plötsliga ljus över värjorna och de skugglika, kämpande soldaterna. Vid skenet från ett fältstycke igenkände drabantkorporalen Baumgarten slutligen konungen och lyfte honom på sin häst och omgav honom med de tillbakaslagna svenskarna.
Då trängde ett ihållande och häftigt trummande till konungens öra, och när han forskande vände sig åt sidan, urskilde han på avstånd i gryningens dager en trumslagaregosse, som med pinnarna i handen ännu stod kvar, vänd mot fienden. Bredvid honom låg en stupad officer på ryggen med båda armarna rakt utsträckta. Den stora, galonerade hatten satt nu ståtligt och förnämt på huvudet. Halsduken av fransyska spetsar pöste i blåsten rödfläckad, och runt det uppslitna rockskörtet blänkte om vartannat i den daggiga ljungen konfektbitar och silverslantar.
Det var Grothusen.
Nu fanns det ingen annan väg längre än hemåt över havet till det utarmade och olyckliga Sverige.
Stormen reste isflaken i höjden omkring skeppet, som slutligen förde konungen mot hans land. De sträckte sina vita halsar över relingen som vålnader av drunknade, och ju närmare han nalkades den skånska vallen, dess klarare tycktes det honom, att det gällde en landstigning bland fiender. Han ville inte återse Stockholm och där låta folket hälsa en väderdriven och skeppsbruten konung. Han tänkte inte på fred och försoning. För en krigare som han fanns det blott två vägar till försoning med Gud och människor, och det var segern eller banesåret.
När han i strömmande nattregn steg i land på den skånska vallen med Rosen och en annan följeslagare, knäböjde han inte och drog ingen suck av vemod eller lättnad. Brådskande och utan ett enda ord, gick han till en stor sten, som kallades Stavsten. Han, ryttaren från Demotika, soldaten, som obekymrat lagt sig till sömns på snödrivan, glömde sig i denna stund så helt, att han i lä bakom en stor sten sökte skydd mot några menlösa vattendroppar. Där blev han stående.
Det ringde inte i kyrkorna. Det fejades och eldades inte på kungsgårdarna. Svenskarna sovo i sina hem och anade inte, att deras konung efter femton år av sagolika segrar och namnlöst elände nu trampade sitt rikes jord, mottagen av ingen. Han såg inte längre tillbaka, endast framåt. Han ville ställa sig bland de dystra ansiktena. Lika lugnt som en herde bland skogens buskar ämnade han sova mitt bland de sammansvurna, om där funnos några, och ännu en gång tvinga dem att sänka fanorna och följa honom, dit han gick. Han ville besegra de svenska fienderna genom att visa dem, att de ännu voro honom trogna.
Dagen begynte gry, och några jordarbetare kommo på fältet; men alla färger lyste så hårda och starka. Allt tycktes så kallt och obekant.
Han lät en av jordarbetarna visa vägen fram till TreIleborg. l rikets nedersta hörn gingo de tre herrarna mellan småstadens plank och sovande kojor som skeppsbrutna äventyrare och främmande i eget land.
När då konungen skulle giva vägvisaren hans lön, märkte han, att alla dukaterna blivit bortskänkta under färden. Han hittade endast det turkiska mynt, som Grothusen hade skickat honom med en önskan, att det guldet en gång i fredliga år måtte smältas till en hederlig, svensk penning. Det var konungens sista mynt, och det var icke hans, ty det hade lånats av en turkisk jude.
Utan ett ord lade han det främmande myntet i den svenska bondesonens hand.
Landshövdingarna hopkallade nu befolkningen och uppräknade på bordet femtio daler åt var och en, som godvilligt blev ryttare, och hundrade åt var och en, som blev soldat till fots. Många tredskande avhöggo sina fingrar för att bli odugliga till krigstjänst, men de dömdes till femton par spö eller sattes till livstids straffarbete på Marstrand.
Uppe på skogarnas ödehemman tittade trasiga kringstrykare ur stugfönstren, och i städerna gingo vargarna in på gatorna. l herrskapsköken berättade tjänarna, hur husbondfolket nedgrävt sitt silver, ty Görtzen hade nu befallt, att icke blott alla äkta penningar utan också bohagsting av ädel metall skulle utlämnas mot nödmynt, så att konungen fick undersåtarnas hela egendom. inte ens hovet i Stockholm hade nog med silver för sin taffel, och konungen själv åt på järnbleck.
Var detta Sverige, det rike, som fädren hade byggt och vårdat som sin ögonsten? Det beslöts nu, att Norge skulle erövras som ersättning för allt, som hade förlorats på andra sidan Östersjön, och soldaterna tågade mot fjällen.
En novemberdag gjorde några truppavdelningar halt i ett bergpass, och fast klockan endast visade på tre, rådde skymning. Brunsvedd av stäppens sol och ännu med en turkisk tobakspung vid bröstet, betraktade mången åldrad officer undersamt det vinterrike, i vars skogiga obygder hären nu tågade in mot nya äventyr. Det snöade, och lågt nere från klyftan kastade solen ett gult sken över fjällväggens marskog och hängande klippstycken.
Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan.
De små västgötarna med vassa näsor och snurrande ögon viskade till varann: »Konungen tänker säga, att vilja vi inte svälta, så få vi gräva födan ur de norska bergen.»
»Så få vi väl gräva då», svarade smålänningarna långdraget och klagande.
Dalkarlar och bohuslänningar stödde sig mulna över muskötpiporna, men Södermanlands bataljoner begynte knota. Då höll överste Rutger Fuchs in sin häst och stannade framför fronten. Hans ena fot satt snett i stigbygeln, ty vid Gadebusch, där han bars från slagfältet, hade han fått benet krossat av en kula.
»Hut, sörmlänningar!» ropade han på sitt skånska mål. »Få ni inte sovel till kronans kaka, ni smörpiltar, genast börja ni knorra. Jag hör, att ni alla äro modstulna, men nu gäller det att tappert härda ut, ty det säger jag er, att aldrig mer i tiden få svenska män tjäna en sådan hjälte som vår konungsliga herre, och ljuvligt låter jag för honom mitt blod. Se på mig! Hur kallas jag? Nåå, fram med det!»
»Rika Fuchsen!» svarade alla soldaterna med en mun, och deras drag ljusnade.
»Det är riktigt. I all min dar har jag hetat rika Fuchsen. Nå ja, vari ligger Fuchsens rikedom,? Den, som kan stiga fram och svara, får två runstycken.»
Ingen vågade sig fram.
Då tog rika Fuchsen sin plånbok ur bröstet och slog och bläddrade i bladen och höll följande tal: »Vad vill det säga att vara rik? Det är en bokföringssak, gossar. Tro ni kanske, att all egendom är räntegivande? Jo, försök! Hör nu på, vad jag läser! Skulder: noll, noll. Det är första hälften av Fuchsens rikedom. Så ha vi salig Schlippenbachs nattrock.
Ha ni platt glömt Schlippenbach, er förra överste, som testamenterade mig både sin nattrock och sitt regemente, de två käraste ägodelar han hade i denna världen? Den nattrocken är mig så dyrbar, att inte skulle jag vilja sälja den för mindre än fem tusen riksdaler. Då är den också för mig värd just den summan. Alltså, hör nu på! Tillgångar: Salig Schlippenbachs nattrock, fem tusen riksdaler, Sörmlands' regemente, tio tusen riksdaler, min älskade hustru Greta där hemma, sjuttio tusen riksdaler, hundrackan från Holstein, tusen riksdaler, min konungsliga herres nåd, åttio tusen riksdaler, värdshuset Gullåsnan, två tusen riksdaler. Tag mig hin, är det inte allt lågt beräknat, men så är det också det enda jag har i livet. Nå, vad är värdshuset Gullåsnan för något?»
»Det är nådig överstens buldanstält!» sorlade alla soldaterna om varandra.
»Just det, ja! På det värdshuset får vem som helst frukosten gratis, för där finns inte ett grand att få. Låt oss nu räkna! Summa tillgångar: riksdaler etthundra sextioåtta tusen. Men var nu noll, noll skulder hälften av min rikedom, då måste ju hälften också vara värd lika mycket som den andra hälften eller etthundra sextioåtta tusen. Följaktligen och bevisligen har jag alltså sammanlagt trehundra trettiosex tusen riksdaler. Ser ni, pojkar, detta är, vad Görtzen kallar finanser, och sådant är nyttigt att kunna, begriper ni. Lär er ni bara att föra bok och sätta rätta värden på allting, så få ni nog se, att ni äro vackert rika och inte behöva hänga huvudet, om magen än skriker.»
»Vivat! Vivat, rika Fuchsen!» skallade det utefter leden, men i detsamma flögo alla värjorna ur skidorna. Musköterna skyldrade, och trummorna dundrade. l skenet på fjällväggen framskred den höga, förstorade skuggan av en haltande man med rund pälsmössa på huvudet och en knotig påk i handen.
Det var konungen.
Han kom mellan tallarna, följd av drabanter, som med dragna huggvärjor i lång rad ledde sina hästar. Själv gick han främst och trampade upp vägen i snön. Hans ärriga och sammanbitna ansikte hade av sol och frost med åren blivit mörkt till färgen, och mellan ögonbrynen låg ett djupt veck. När han stack pälsmössan under armen och åt alla sidor besvarade truppernas hälsning, föll snön över den kala hjässan. Generalerna samlades efterhand omkring honom, och drabanterna avhöggo med värjan några grankvistar och bredde dem på marken. Under hela tiden stod han barhuvad i snöyran, och de grånade och vid tinningen uppstrukna hårtestarna liknade till sist en krans av rimfrusna blad. Han befallde soldaterna att koppla musköterna och upptända risbål, men musikanterna blevo ställda vid fjällväggen med order att spela intill solb~i~rg- ningen.
»Norrbaggarna äro ett lustigt följe att stångas med» sade han.
Fältmarskalken Mörner svarade: »Vi ha just nyss infångat några norska snapphanar, som här legat gömda i buskarna för att skjuta Ers Majestät. Skola vi hänga upp dem?»
»Nej. Giv dem var sin dukat för bortspilld tid, och bed dem inte vidare fuska i knektars yrke!»
Mörner sänkte stämman.
»Det finns också andra, mer högtbetrodda buskekrypare. Jag har nyss fått ett angivelsebrev om hemliga sammansvärjningar mot krona och liv. Finge man tro brevet, skulle farliga fiender i detta nu stå här omkring på knappt fem armslängders avstånd.»
»Så må de stå, ifall de inte behaga sitta. I krigsdagar är inte tid att rannsaka.»
Mörner steg då konungen närmre och viskade bakom hatten: »Manskapet svälter.»
»Mätt soldat gör trögt sin tjänst.»
Med dessa ord påsatte konungen pälsmössan, slog upp kappkragen och lade sig så tryggt till sömns på grankvistarna, som hade ingen ovän funnits i världen.
Ovanför Fredrikshall låg Fredrikstens fästning och vaktade ingången till Norge som en stor björn. När konungen kom dit, lät han bygga sig en brädhydda vid löpgraven framför fästningen på bergåsen, och en säng, ett bord och en stol blevo ditflyttade. Stundvis betraktade han himmelen och uppletade de stjärnbilder, som han kände, men när dimman bredde sig och mörkret föll djupare, slöt han ibland ögonen och räknade på fingrarna: Trehundra - trehundraåttiofem - nittio - nittiofyra - fyrahundra tusen riksdaler! - Månn Görtzen verkligen skulle kunna driva upp så mycket till december? Hur skulle väl hären annars hållas i stånd? - Till det yttersta ville han hålla svenskarna samman, om än gård och grund skulle brinna. Stränghet hade han befallt, aldrig medveten orättrådighet. Nu gällde det att erövra fästningen, som med sina grå murar och vassa hörn stängde vägen uppåt Norge. Utanverket Gyldenlöve var redan taget med värjan i hand.
»Med värjan i hand?» - Han slöt ögonen, som han ofta brukade, då han var osedd, och upprepade sakta orden. »De mena, att jag frestar dig, evige, underlige Gud, helige ande, min fägnad, min glädje, min vederkvickelse. Alltid säga de: Stanna på halva vägen, där vi stanna, annars frestar du; sätt dig ned, där vi tröttna, annars kalla vi dig inte längre vår Gideon. - Inför dig ödmjukar jag mig i min nöd, jag förkrossade syndare. Du är skiljedomaren!»
Första söndagen i adventet steg han film hänt och red genom dimman ned till kvarnstugan i Tistedalen. Han var tung till sinnes, och för att övermanna sitt svårmod satte han sig på bänken vid spiselden och genomögnade sina papper.
»Svara mig uppriktigt!» sade han efter någon tystnad till fältmarskalken Mörner. »På hur många kan jag ännu lita, jag menar inte i en träffning, men om allt går oss emot?»
»Måste jag svara? Är det befallning?»
»Ja, på hur många kan jag ännu lita?»
»På inga!»
Trummorna mullrade utanför stugan, där tropparna uppmarscherade till gudstjänst, och Hultman inträdde, sägande: »Jag får ödmjukt anmäla, att högmässan nu skall begynna. Dagens text handlar om vår Herres Jesu Kristi inridande i Jerusalem.»
Konungen avtvättade nu allt sot från ansikte och händer, påtog alldeles nya kläder och nya gula älgskinnshandskar. Hultman pudrade hans hår, så att det blev alldeles vitt som en gubbes, och med blottat huvud steg han ut till trupperna.
Soldaterna, som vant sig att älska hans enpåk och fläckade dräkt, kände knappast igen honom.
Hela dagen stannade han i lägret, och först efter aftonsången, när dimman började sjunka, red han på sin häst, Engländaren, uppåt skogsåsen till brädhyddan vid löpgravarna.
Anförda av fransmannen Maigret, kröpo svenskarna framåt med sina spadar och rullade risknippen och skanskorgar framför sig till värn mot kulorna från fästningen. Genljudet av fiendens eld dundrade i fjället som slammer av riglar och bommar, som klubbslag på järnportar till underjordiska ~äkten och valv.
För att kunna rikta sina skott och skydda sig mot överrumpling utsatte besättningen långa stänger med brinnande beckkransar, och de kringslungade ljuskulorna kastade sitt sken över hällarna.
Steg närmade sig. Det var den gråhåriga Hultman, som i knäppskor och vita strumpor och med hatten vördnadsfullt stucken i armvecket kom över hällarna mitt bland de susande styckekulorna. Framför sig bar han den med en servett täckta bleckskål, som innehöll konungens kvällsvard. Så snart han kommit upp på vallen, bredde han servetten över hatten, ställde sedan skålen ovanpå och bjöd konungen, som spisade stående och allt emellanåt grep trotjänaren i rockknappen.
»Hultman begynner bli lika stel i gången som Brandklipparen var på sina sista dagar», sade han. »Men ingen har trofastare följt mig, vart det burit, och därför utnämner jag honom på stället till köksmästare. Det blir med åren allt färre kvar av de gamla från fordom.»
Hultman gick sin färde i kulregnet, och konungen lutade sig över vallen med kinden stödd mot vänstra handen. Månen, som stod i sitt fylle, höjde sig nu klar och stor ovan tallskogen.
Svenska, tyska, italienska och franska officerare samtalade i närheten på sina olika tungomål och rådslogo om, hur de skulle kunna locka konungen ned från hans blottställda plats. Maigret, som nu också kommit till, drog honom sakta i kappan och sade:
»Detta är inte ett ställe för Ers Majestät. Kartescher och muskötkulor ha inte mer aktning för en kung än för ringaste knekt.»
Det var vid niotiden om kvällen. Om en stund förmärkte officerarna, som stodo i löpgraven bakom konungen alldeles vid hans hälar, att hans huvud sjönk åt sidan i kappkragen. Förvirrade lyfte de ned honom och sträckte ut honom på ismarken. Omkring uppställdes några soldater i en rundel med brinnande bloss. Där låg nu karolinernas konung, orörlig och död, träffad i vänstra tinningen av en kula, Värjfästet bade han omfattat så häftigt, att klingan till hälften dragits ur skidan. Officerarna hade stor möda att bryta upp fingrarna och bemäktiga sig det svärd, som han så motsträvigt ville lämna.
För att hären inte genast skulle få kunskap om, vad som skett, höljde de in honom i två simpla soldatkappor och satte en peruk på hans huvud. Därefter tillkallade löjtnant Karlberg tolv soldater av gardet, som ännu ingenting visste. De lyfte honom på en bår, som alltid stod till reds för de fallna, och buro honom ned från berget.
Långa, sönderrivna moln ilade över månen, och backen var stenig och brant. »Vem är den stupade?» frågade soldaterna lågmält. »Det är en käck officer», svarade löjtnanten. Då råkade den ena av knektarna att snava, och hatten och peruken föllo av den döde, så att månljuset bredde sig över ansiktet med den genomskjutna tinningen. »Konungen! Vår store, älskade konung!» sorlade bärarna och ville sätta ned båren. Den fruktade, som nyss förut hade blivit tillviskad, att han på ingen längre kunde förlita, låg där avväpnad för deras ögon, och gamla krigsmän, nedsölade av ler och sot, vredo sina frostbitna, grova händer över hans lik och kvidde och stönade: »Vår store, vår älskade konung!»
Löjtnanten måste hota dem med hårt tilltal, för att de skulle tystna och inte genom sin jämmer förråda, vad som skett.
Tungt och långsamt fortsatte de framåt med sin börda. Midnatt var redan liden, när båren nedsattes på en öppen gräsplan mellan stugorna i Tistedalens öde by. Sedan bärarna fått tre nödmynt i drickspengar, avlägsnade de sig alla. Officeren blev ensam kvar och satte sig på hårskalmen i djupa tankar. Det svenska storväldet var fallet med sin sista konung.
Salvorna gingo ännu i fjärran på skogsåsen, men annars var allt tyst, och kvarnhjulet nere vid älven stod stilla. Alla rutor voro mörka, och samma fullmåne, som hade lyst den förklädda ryttaren genom Stralsunds stadsport och till det dystra handgemänget på Rygen, sken i natt över det gräs, där en ensam krigare vakade hos sin stupade hövding.
Timmarna blevo långa. Det led redan mot morgonen, när några efterskickade tjänare närmade sig och lyfte in den döde i en av stugorna. Generaler och många andra började småningom att samlas i dörren och förstuga.
»Han drog i dödsögonblicket till hälften sin värja», sade en krigsman med kvävd röst, »men mot vem? ... Kom någon krypande och lossade skottet? Vilken svensk man skulle låna sig till en sådan gärning? Mot vem drog han då klingan? spörjer jag. Nu vet jag det. Mot alla! Är inte det svaret oss nog? År det inte så en hjälte måste dö! Han trodde - han trodde på sitt värvs rättfärdighet. Sådana trotsare förlåter Gud, Herren. - Sådana trotsare förlåta till och med människorna!»
Trumpeternas klang hälsade den segrande tsaren, när han höll sitt intåg i Moskva efter slaget vid Poltava. Framför honom tågade i led vid led med urblekta och trasiga munderingar de avväpnade svenska krigsfångarna. På äreportarna av tegel sågo de målningar, där Österns vreda örn sönderrev det drunknande och av pilar genomskjutna svenska Iejonet. Främst gingo soldaterna. Där trampade de grå bataljonerna av magra och sega finnar, som så ofta, när någon kamrat vinkat dem till vakteldarna, skakat musköten över drivan, och envetet upprepat sitt obegripliga: »Seisomme tässä!» (Vi skola stå här.) Så kommo officerarna, och efter dem fördes pukorna och trummorna på långa slädar. Därefter närmade sig fanorna, men de buros omvända under vänstra armen och släpades i gatans modd. Snöbollar, stenar och sand regnade över de sönderskjutna dukarna, som ännu buro fläckar av sina försvarares blod, och moskoviterna ropade: »Smuts och skam över de hundarnas fanor!»
Då drogo de ryska soldaterna blankt, och nu syntes den svenska konungens handhästar och hans bäddade hår och tomma, blåklädda fältstol. Tätt bakom följde generalerna kring den nedböjda Lewenhaupt. Därefter kom fältmarskalken Rehnsköld, men närmast framför tsarens häst gick excellensen Piper, statsministern, han som i lyckans dagar hade stått med sina råd vid konungens sida.
Han tycktes ingenting höra och ingenting se. Han, som hade hetat Sveriges kvickaste huvud, hade i dag intet svar till de gapskratt och stickord, som hälsade honom från alla munnar. Det såg ut, som hade han gått i tankar på helt andra händelser och öden.
När han om aftonen blivit förd till sitt kvarter, och raketerna smattrade över den igenfrusna floden, satt han sovande i länstolen och vaknade inte ens, när betjänten påsatte nattmössan och svepte om honom täcket.
Åter blev det morgon, och dag följde dag, och år följde år, men alla blevo de lika tunga.
Fromma andaktsskrifter lågo på hans bord, och han blev en faderlig styresman för det krossade folk, som med honom levde i träldom. Förarmade svenska soldater mötte honom ofta i tidiga timmar, då han gick gatorna framåt, endast följd av en liten skällande hund. Så hände det oförmodat, att han blev bortförd ur sina rum, och i sjutton dygn fick han hungra på vatten och bröd. När han försökte att resa sig, skalv käppen i den hand, som fordom hade kyssts av Polens konung. Han såg andra, ringare fångar utväxlas och lasta sitt tiggarekram på pråmar för att segla hemåt, men han hade sin konungs onåd, därför att han frivilligt hade ridit in till Poltava och sträckt värjan. I Stockholm krossade stenar fönsterrutorna i hans hus. Långa stunder kunde han inbilla sig, att han själv satt där hemma i en kyrkbänk och hörde prästen nedkalla Guds straff över den av utlänningar mutade kungaförledaren Piper, som tillrått de sista krigen, och som av människoben byggt sig en väg över Ukrajnas snödrivor. Han ensam kände beskyllningarnas orimlighet, men han kunde inte blottställa sin herre, inte yppa statshemligheter. I det förfärliga fängelset Schlysselburg tvinade han bort och fick där dö, tigande, liksom han hade sett så mången namnlös knekt stupa i ledet. Bäddad på salt, blev Fh ~~rn~agrade kropp sedan hemförd till hans lart(l.
Också Lewenhaupt hade förlorat sin konungs gunst, därför att han gav sig utan strid vid Dnjepr. Med kristligt sinne sökte han att även i fångenskapen samla sina medbröder till ett folk, och luntor med räkenskaper fyllde hyllorna i hans lilla kammare. Var morgon, när det gula skenet på björkdungarna utanför Moskva bebådade gryningen, satt han över papperen vid fönstret som en gammal uv på sin gren i skogen Och så förblev det, ända till dess att döden skänkte honom en slutlig vila.
Långt därifrån, på kastellet i Köpenhamn, försmäktade vid samma tid hans gamla vapenhroder Magnus Stenbock, den yppersta av karolinernas generaler. Svarvhjulet dunkade och surrade i det halvmörka fängelset, och mellan järnstängerna i fönstergallret stodo de små dosor och bilder uppradade, som han hade förfärdigat för att få timmarna att gå. Ibland stannade han hjulet och knäppte tankfullt händerna över ögonen. »Minns du, frågade han betjänten, »minns du, när sorgebudet kom från Poltava, hur rappt jutarna fingo upp klutarna på sina galejor och styrde till Skåne?» Vemodigt gnolade han liksom för att trösta sig med sina minnen.
den sista i göje månad,
vid Hälsingborg, om man veta vill,
fick jutens hjärta en blånad.
Men Stenbock förde sina männer i fält.
Som bockar begynte de stånga.
De slogo tolvtusende jutar ihjäl
och fångade gruvliga många.»
Slå fienderna, det kunde Stenbock, och ändå hade han till sist fastnat i deras kIor. Betjänten var redan trött på att sitta och huttra innanför järndörren och svarade honom med snäsor och vanvördiga otidigheter. Stenbock suckade djupt och grep åter fatt i svarvjärnet. Några mil därifrån blånade den svenska kusten. Skulle han, som så rastlöst tjänat sitt folk, då aldrig mer få höra det omkring sig! Förtvivlad hade han flera gånger försökt att rymma och smusslat in små brevlappar i bakelser och snusfjärdingar, men ännu hårdare fängelse blev allt, som följde på det äventyret. Han visste, att svenskarna älskade honom och ville samla ihop penningar för att köpa honom fri. Men först måste de gälda kungsskulderna till turkarna, och Görtz var inte en man, som talade väl om honom.
Mellan golvplankorna uppsteg fukt från en unken vattenpöl, och väggarna möglade. Det gick utför med hans hälsa och nedåt mot graven med hans hopp. Småningom blev han så sjuk, att han stödde sig på kryckor och knappt förmådde gå. Likvagnen blev ännu en gång det fordon, som förde hem en tapper karolin, men åt Stenbocks stoft reddes slutligen en äreplats i Uppsala gamla domkyrka.
Köld och nöd hade karolinerna lärt sig att tåla, men nu i fångenskapen växte deras hemlängtan och släppte aldrig mer deras tankar. Bland fångarna uppe i Arkangel var en svensk officer, som hette Stobée. Hemma i Sverige hade han en vän, som skulle hjälpa hans hustru att sköta hans lilla egendom. Men slutligen märkte Stobée till sin oro, att han inte längre erhöll några svar på sina brev. l stället fick han veta, att vännen spred ut, att han länge sedan var död. Kamraterna uttänkte då en svåra djärv list för att hjälpa honom att fly.
Först lade han sig till sängs några dagar och lät flitigt röka i rummet med enris och ättika, som det var brukligt vid smittosam rötfeber. Guvernören, som annars själv brukade gå omkring och syna, att ingen gav sig undan, fruktade att själv bli anstucken av den låtsade sjukan och infann sig allt mer sällan. Men nu ville det sig inte bättre, än att han hade en björn, som var lika tam som en hund och gärna lät bjuda sig på svenskarnas öl.
En dag, när björnen kom infumlande och väntansfullt satte sig att brumma, trakterade de honom därför så rikligt med öl, blandat med brännvin, att Nalle blev alldeles rusig och föll i den härligaste sömn. När det var gjort, mördade de utan vidare på stället den besvärliga gästen. Därefter steg Stobée frisk upp och gömde sig, och i all tysthet lades björnen i hans säng, kläddes i hans skjorta och vändes mot väggen med nattmössan djupt neddragen över ögonen. Så långt gick allt efter bästa önskan. Guvernören, som saknade sin gunstling, trodde, att djuret bara hade lupit till skogs för några dagar och sedan nog skulle hitta tillbaka. På samma gång fick han bud, att den skickliga och värderade välborne herr Lorens Kristoffer Stobée bedrövligen hade avlidit.
Men nu kom där en ängslig stund. För att kasta en sista blick på den dödes kvarlevor och pliktskyldigt övertyga sig om, att han inte längre kunde räknas till de levandes antal, infunno sig guvernörens utskickade. Björnen hade redan börjat att ruttna och spred lyckligtvis en sådan stank i kammaren, att de betänksamt stannade vid dörren, togo sig om näsan och befallde, att liket för smittans skull genast skulle begravas. Svenskarna voro inte sena att efterkomma den tillsägelsen. Så fort som möjligt lyftes björnen i lakanet till den redan inburna kistan, som fort tillspikades.
Under stor högtidlighet fördes den sedan genom gatorna till graven. l sorgetåget vandrade inte blott de svenska fångarna, utan alla förnäma ryssar i staden. Ja, själva guvernören hedrade den allvarliga festen genom att gå med bakom kistan.
Då ståten nu som bäst pågick, smög sig den verkliga Stobée försiktigt bort, utklädd till kringstrykande lantkrämare. Ändlösa vägar slingrade sig framför honom genom ieneane, det vida fältet och ett stycke följde han ett resande herrskap, förklädd till amma. Efter de underbaraste äventyr och årslång färd på mer än tvåhundra mil kom han slutligen till svensk mark och hem till sin gård. Och det just lagom för att hindra den falska vännen, som hade gömt undan hans brev, att hålla bröllop med hans hustru.
En annan karolin, Anders Oxehuvud, fick i fångenskapen gå för plogen med sele över axlarna som ett ök. Till sist lyckades det honom att fly, och sent en afton hördes ett häftigt hundgläfs utanför hans gård Säby. Det var inte mindre än tolv hundar, som skällande sprungo upp på trappan. Mitt i flocken stod en besynnerlig främling med en sliten sele på armen. En bössa hade han också med sig, ty han var en väldig jägare. För att få reda på tiden drog han upp ett ovalt silverur med turkiska siffror och kulört blomverk på tavlan. Folket ville köra bort den obekanta vandringsmannen och sade honom vresigt, att gårdens ägare för ögonblicket inte var hemma. Till svar knuffade han undan tjänarna och steg på ända upp i salen, och där lade han sig på pinnsoffan och väntade.
Om en stund klampade tunga bondstövlar i trappan, och den förmenta gårdsherrn steg in. Han blev vit som krita och började darra på målet, ty i pinnsoffan igenkände han sin forna husbonde. Bonden hade förut varit hans rättare och lovat att redligen sköta gården åt honom, då han drog ut i kriget. Men under de år, då Oxehuvud som fånge svalt sig fram med att binda peruker och fisknät eller gick och släpade moskoviternas plogar, hade rättaren bedrägligt gjort hela gården till sin. Röd om pannan, befallde Oxehuvud honom att tvärt på fläcken göra räkenskap, och det berättas, att hela den natten brann det ljus i salen på Säby.
Lika väl gick det dock inte alltid de andra fångarna. Trenne år efter Stobées flykt fann guvernören i Arkangel på det orådet att låta öppna hans grav. Och när han med väckta misstankar skärskådade den långnosta skallen, gick det upp för honom, att de präktiga betarna ganska visst snarare påminde om hans försvunna bjorn än om en svensk officer. Till straff för sitt streck blevo då de medskyldiga svenskarna i staden förvisade ända bort till Tobolsk i Sibirien, och där träffade de en mängd av fångna landsmän. För att livnära sig stickade de strumpor och vantar, slöjdade och ställde sig att färga garn, som de hade sett mor göra. Eller också höllo de skola för barn, och oändligt mycket fingo ryssarna lära av sina arma fångar. På många ställen hade svenskarna bara en bibel tillsammans, men till den boken vände de sig i sin nöd »Var trofast intill döden», läste de i bibeln. »så skall jag giva dig livets krona.»
Nordan ven över den öde tundran, och sällan syntes någon vandrare. Bland drivorna på kyrkogården lyste den vita svenska skriften på rader av träkors. Under femton år hade svenska benknotor blivit kringströdda ända från Arkipelagen till ishavet, och dit ut till kyrkogården ställde allt emellanåt fångarna nu sina steg. »Hemma», sade de till varandra. »Inte sant, du har också grubblat på det ordet. Du har gått och upprepat det stilla för dig själv: hemma, hemma! Det börjar med, att barnet räknar kvisslorna och spikarna i golvet. Hemmet, ser du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land. Och utanför det landet förlora till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak. Kan du inte försäkra mig, att våra kamrater, som ligga här under oss i den främmande och steniga mullen, äro hemma?»
Först efter många år, då Karl den tolvte hade stupat, ropades de en morgon från sitt tysta arbete av en ryttare, som på torget svängde en vit fana, till tecken att freden äntligen var sluten. Under ett helt år ringde i tsarens rike kyrkklockorna var middagsstund över de fallna och över freden den välsignade, den goda freden, då rätt åter fick råda och mänskorna tvätta de skamliga blodfläckarna från sina händer och hö åter bärgas i ladorna.
Med knytet på ryggen begynte de frigivna fångarna sin sista långa vandring, men mycket hade den stora ofreden då förändrat där hernma. Åkern låg i vanhävd. Ulven gick i hagen. Och det lilla barn, som de hade lämnat i vaggan, kom nu på stugtröskeln som en tjugu års yngling med fjun på läppen. Kanske hände det också, att hustrun inne vid bordet hällde upp gröten åt en obekant man och förläget sänkte ögonen inför den, som hon trott död, och som nu stod i dörren och grät.
Giktbrutna och vitskäggiga, men allvarliga, förnöjsamma och vördade, sutto sedan de gamla karolinerna och knöto sina nät eller ögnade i sina dagböcker. Glatt ljusnade de upp, när de om söndagarna på kyrkvallen mötte forna kamrater och språkade med dem om forna bekymmer och kämpadater under fälttågen och den långa fångenskapen.
Så snart Karl den tolvte hade stupat, höllo herrarna rannsakning med Görtz och dömde honom till döden.
På galgbacken utanför Stockholm stannade då en gång i vinterskymningen en man utanför bödelns stuga och knackade på fönstret. När ingen svarade, vände han sig om och lyddes inåt staden med handen vid örat. Därefter gick han ett stycke framåt mot skogsbrynet, där Gört lyfte locket från kistan. Där låg på ännu grönskande granris ett lik i svart sammetskl,'t(1 ~;"1 med det avhuggna huvudet mellan fötterna.
Duval skakade den knutna handen mot staden och mumlade mellan tänderna »Ni hämndgiriga svenskar! Så är då detta de jordiska lämningarna av den stolta baron Görtz, vår nådiga husbonde! Men minns, minns, som en filosof och riddersman gick han till stupstocken och ryckte på axlarna åt er blodsdom! "Verktyget slogo ni sönder, men konungen, som höll det i sin hand, honom föra ni i detta nu under sammetshimmel till det sista vilorummet. Mena ni, att hans sömn blir lugn?»
»Nu börjar begravningsringningen», sade betjänterna och hotade med spadarna mot staden, där lyseldarnas sken redan färgade natthimmelen. »Hör, hur fåfängt klockorna nedkalla frid!»
Duval svarade: »Frid kunna de icke nedkalla över en grav, där människorna ännu strida. l går afton förklädde jag mig till dräng och gick in på en krog och sade till folket: Kasta i morgon sten på bårtäcket! Stå icke era bIodiga sår ännu vidöppna? Förde han icke värjan mot sina egna undersåtar? Ropa över liksläden den folkförtryckarens rätta namn: Kung Hjärtlös, Kung Gudsfrestare, Kung Dåre
»Och vad svar fick köksmästarn
»Hatar du då honom? svarade männen. Vad skulle jag väl därtill säga, jag utländare?» zens utländska betjänter stodo och väntade med sina spadar.
»God afton, kamrater!» sade han.
»Det är bara Duval, köksmästarn. Tag fram lyktan utan fruktan. Mästerman är borta. Alla människor äro nu församlade inne i Stockholm för att beskåda hans majestäts liktåg.»
Den ena av betjänterna tog fram en tänd lykta under kappan, och det hemlighetsfulla arbetet begynte. Spadarna rasslade i den sandiga myllan. Med raska tag öppnade sin husbondes grav i galgbackens föraktade jord och
Är det icke undret med den fursten, att ingen kan hata honom? Två förbittrade människor kunna icke mötas och tadla honom, utan att de begynna tvivla på sina egna ord, när de åtskiljas, och nästa gång de träffas, tala de om honom med blottade huvud. Aro då vi själva dårarna? Tusentals människor stå i afton tysta utefter gatorna, men där finns icke en, som hatar honom. Vid första hotande ord skulle de samla sig om liksläden och försvara den utan att själva rätt kunna säga varfor. Ser ni, kamrater, ibland lägga vi en människa på den ena vågskålen och all vår `dokunskap på den andra, mcn ändå märka vi, att vågen står lik stilla,. Vet fri, vad det betyder? Det betyder, att hos den människan finns en droppe av den eviga rättfärdigheten, ty den droppen är tyngre än guld och bly, och vi ha inte vikten att väga den med. Må vi till järnlod omstöpa allt, vad vi mena, allt den människan förbrutit, klar ligger dock den droppen på hennes panna och vågen rör sig icke. Jag i~'[ad~' om bårtäcket. Skulle jag väl själv nännas att kasta en sten på det bårtäcket? Vad jag hatar, det är ödets f.årlh mot min egen stackars husbonde.»
Betjänterna avlyfte nu hattarna och började snyfta.
»Vår stackars olyckliga husbonde! Vem skall väl ringa i en klocka för hans själ?»
»Go' bröder, det är ett ömkligt skådespel, när skepparen dör, och alla råttorna springa fram och gnaga på ljusan dag. Vi skola nu gömma vår husbondes jordiska lämningar i en kappsäck och på så sätt lönnligt föra dem med oss ur landet. I nödfall få vi skära av benen vid knät. Sedan begrava vi honom i hans fäders grift och tvätta hans ansikte och lägga ordnarna på bröstet. Då skall det också fInnas någon barmhärtig hand, som honom ringer i de arma syndarnas klocka.»
Medan Görtzens betjänter på galgbacken gräto vid sina spadar, låg den stupade konungen mellan vaxljusen på Karlbergs kungsgård. Alldeles som den ringaste bland knektar låg han i en snygg vit skjorta av grövre slissing, men om hjässan och det grå håret satt en lagerkrans. Leendet hade ännu i döden stelnat på hans mun, så att tänderna voro något synliga.
Ett hyende med kryddor lades över ansiktet, och när kistan blivit tillsluten, bars hon av tolv väderbitna överstar utför trappan och sattes på den svartklädda släden under en himmel av kronsammet. Till höger vid huvudet gick GIerta, och trettio mörka och allvarliga drabanter omgavo släden med dragna bardisaner. Tätt bredvid bland hovtjänarnas svarta långkappor ledsagade ännu den gamla Hultmark sin herre, såsom han följt honom över Ukrajnas snö och Poltavas askfält. Det syntes honom, att allt, som i världen var heligt och stort, hade fått sin bane, och när nattblåsten brusade i de avlövade lindarna, mindes han stunder, då han utanför den stängda kammardörren hade hört konungen läsa sin aftonbön som barn. Det skymde för hans blick, men överst på bårtäcket igenkände han den riksens krona, som han förr alltid bland de av ler och blod fläckade soldatrockarna tyckte svävade i luften över konungens huvud.
När liktåget gick genom Karlbergsgrinden, hade redan alla lyseldarna utefter Drottninggatan och broarna ända fram till Riddarholmen blivit tända, men februarinatten ruvade stjärnlös och molnig över staden. En av drabanterna hade den föregående dagen spisat hos riksrådet Tessin och hört många missnöjda viskningar. Oroligt spejade han över åskådarna.
»De stå tysta», tänkte han. »Det måste så vara. Det är en olycklig vi föra till graven, en av Gud och människor övergiven ensling - en hjälte!»
Eldskenet lyste på människorna i fönstren och på kyrktornen, där ringarna böjde sig fram ur de öppna luckorna. Steg för steg rörde sig tåget framåt vid pukornas och de förstämda trummornas muller, och liksläden vaggade i snön. Under norrbro skummade Strömmens svarta vatten, där gyttjan täckte sjunkna ökstockar och koggar. På Riddarholmens kyrkogård, där landets hövitsmän i de gamla dagar betalat femtio lödiga mark för att få sin gravstad under hällarna, paraderade det nyuppsatta livgardet. Mellan var sjunde man var ett mörkt tomrum med en lyseld, liksom hade där brunnit ett ljus för de stupade och försvunna. Folket viskade därom, men ödmjukt och sakta. Ingen grät, och ingen hotade. Alla de svenske anade, att årtusen skulle stirra tillbaka på den aftonen. De kände, att de nu gravsatte hälften av sitt eget väsen.
Den underliga kyrkan, kring vilken var tid byggt sina olika tempel åt avsomnade stormän, lyste som frid julotta, och från tornet ljöd den malm, som tillförene svävat ovan den översta skyttegången i slottstornet Tre kronor.
Det tycktes icke längre drabanten, att han följde en övergiven ensling till graven. Han skönjde, att när hjälten låg fallen, och tvekampen var ändad, då lyfte honom de på sina armar, som hårdast lidit under hans ståndktighet.
När han steg in genom kyrkporten, bländades han av de fem hundra vaxljus, som, burna av förgyllda bilder, brunno i pyramid i högkoret. Han mindes icke längre, att det var en begravningshögtid. Han menade, att musiken spelade juIsången, att det var julotta, att det var midvintermorgonens fest för hemmet, för landet, för de döda eller frånvarande anförvanterna. Han tänkte på de stupade, på de i $ibirien fångna och på allt det, som varit.
På en svart tavla till höger beskrevos i guldbokstäver de nio år, då lyckan beledsagade de svenske, men på tavlan till vänster lästes om de nio år, då lyckan beständigt vek undan.
Där församIades nu de sista efterlevande krigarna.
Hovmännen ordnade sig vid de vårdar bakom ljus. templet, där Magnus Ladulås och Karl Knutsson orörliga lågo med sina stenspiror. Hör slamret av riddarkedjor och muntert tornej, hör, vassens sorgsna sus vid Fågelvik!
Den tappra Axel Roos och hans van Aberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!
Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låga. På den sidan koret, där den stormäktiga Bo Jonsson Grip i det grå fordom hade nedhuggit en riddare vid själva altaret, stod baneret, men kronan nedsattes pa andra sidan, där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de kardsIr.'a urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och rollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!
Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas hillebarder mot det golv, under vilket sankta Birgittas fromma biktfader sov sö;mnen. Hell himladrottningen! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i skyn!
Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den häll, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står kung Erik, dåren, vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar.
Vaxljusens vita sken lyste över de mörknade, de nästan svarta krigaransiktena, och ovan i valvet varslades i det brustna murbruket röda streck som av gisselslag på människohud. Det var en gammal munkskrift, en självhotelse, en dom, inärrad på de svenskes panna: Sex hava orsakerna varit, äro och bliva till Sveriges olyckor: egennytta, lömskt hat, förakt för lagarna, liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt benägenhet för främlingar, envis avund mot landsmän. De sIsta orden lyste blod röda, endast orden om föraktet för lagarna hade bleknat och voro nära nog utplånade. Vad, skulle månne en dag alla orden stå utslätade?
Mellan de svarta sorgtapeterna banade sig ljusskenet in till de uppsatta fanorna och släktvapnen, till Oxenstiernska sköldens eldröda horn och Lewenhauptarnas blå lejon. Då lyddes de döda till flöjterna och pukslagen. Torstensson mindes, när han med fältkartan satt på sin hår, och Banér när han red utefter fronten med sin brud, ett barn, som inför så många mäns blickar skrämt såg ned på sadelknappen.
Och höljd i det svept av guldtyg, som kvinnohänder, våta av otröstliga tårar, sista gången lagt till rätta, låg deras konung med slutna ögon, och i psalmerna hörde han milda sommarvindars sus över lagerskogar. Alla förstodo de, att i natt ~eJs~ Eeg åt~~r <`~I'1, ~v'~r.~'sk förste till deras boningar.
l mörkret utanför kyrkan, där bland det tysta folket räntmästare Råfelt kringkastade de med nöd åstadkomna minnespengarna, dundrade Cronstedts fältstycken, och krutröken inträngde genom fönstren.
Så var då nu den karolinska hjältesagan lyk~d, och vart sinne kände en tomhet, som intet mäktade fylla. Utanför dörrarna tände redan betjänterna sina facklor för att lysa hovet hem till kungshuset.
Nu tystnade orgeln och flöjterna och pukorna. Det blev så tyst, att minsta rassel av ett vapen förnams. Med sträva och kvävda röster uppstämde krigarna den sista dödspsalmen, och långsamt och tungt och steg för steg buro riksråden kistan ned i valvet.
Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elvte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! Vart veko de väl hän, de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?
l skuggor ur det längst förflutna, det i jorden nedstigna, det i stjärnljus sovande! I ekon av en sjungen saga! Hören I? Hören l, vem som nu i natten bultar på era boningar? Det är en konung, det anen I, men märkten l den trängtan, med vilken han länge klappat? Sagan, henne älskade han, det under stora stjärnor sovande. Han längtade att bli ekot av en sjungen saga.
Två hällar framlyftes i sina järnringar, och graven blev tillsluten.