IX.
DEN HUNDRAÅRIGA FREDEN.

DEN STORA REVOLUTIONEN.

»Bernadotte, min gosse, du borde bli skjutskarl», brummade postiljonerna, och ställde ifrån sig piskorna. »Snart kan du köra ett istadigt föl lika bra som någon av oss. Se så, spänn nu ifrån! Och tvätta dig så en smula, innan du går hem! Du är ju svart som en tattare.»

Postiljonerna torkade sig om pannan, ty det var i den soliga staden Pau i södra Frankrike, och luften glödde. För att muntra sig en smula vissIade de en stump, stoppade sin kritpipa med frän tobak och blåste en rökstråle över gossen, som hoppade ned från kärran och tvärsäkert kastade tömmarna. De hade ingenting emot, att han ibland på odygd hjälpte dem att skjutsa. Fast han var en vildbasare, som ingen rådde på, och redan hade lyckats att få ett ärr i pannan under det krusiga och yviga håret, tyckte de om hans glada humör och vackra utseende. Näsan sköt fram, skarp och krokig, och de mörka ögonen skimrade av eld. Flickorna, som stodo i porten och tittade voro smått förtjusta i honom nästan allihop.

»Både min far och farfar voro postiIjoner», fortsatte en av kuskarna sin betraktelse. »Son skall ärva far sins yrke. Det är bruk så. Min fina herre, det blir nog ändå ingenting för honom att sitta och smälla med piskan. Utan tvätta sig nu han, säger jag, och gå så hem! Men raka vägen. Hans far är advokat, och det blir allt med åren att sätta på sig advokatkappan.»

Det var också föräldrarnas önskan, och modern, som var en allvarlig och rättskaffens kvinna, sparade inte på förmaningar. Men Bernadotte skakade missbelåtet sina svarta lockar.

Hur skulle han någonsin kunna förvärva det lugn, som tarvades för att sitta och plita och skriva och läsa i lagböcker? Då gick han hellre till närmsta danstillställning eller tog ett nappatag med några jämnåriga. »Jag tror, att jag är född till krigsman», brukade han säga en smula storordigt, och när fadern dog, tog han värvning som simpel soldat.

Förnöjd stoppade han värvningspengarna i fickan och drog så åstad till regementet. Som det hövdes en karsk soldat, stod han var morgon och borstade sina stövlar och fejade sina kläder. Om sitt yttre skick var han mån. Det uteslöt ingalunda, att han med förträfflig matlust satte pris på en bit pastej eller stekt kapun hos sin vän kocken i guvernörens kök. En gång, då han var nära att överraskas i köken av guvernören, satte kocken i hast på honom en av sina vita mössor och ett förkläde och ställde honom bland kökspojkarna med en panna vid spisen.

Litet ombyte kunde han minsann ibland också behöva i sin magra vardagskost. Ännu som sergeant hade han knappt femtio öre i sold om dagen. Stolt som en lyckans gunstling kände han sig dock över var liten befordran, och bistra grenadjärer, som prövat många skiften, värderade honom för hans behagliga sätt och hans punktlighet och fasta vilja. Manskapet märkte med tillförsikt, att han i grunden var välmenande och godhjärtad, fast han strängt höll ordning, och en viss glans av något ovanligt omgav den spänstiga och resliga krigaren utan börd och rang.

Han steg i graderna till fältväbel och fanjunkare. En gång begärde han i staden Marseille kvarter hos köpmannen Clary, men den rika storborgaren ville inte mottaga en så oansenlig gäst i sitt hus, utan endast en officer. Därför visade han bort den obekanta mannen av underbefälet, utan aning om att denne redan om åtta år skulle komma tillbaka som general och i ståt och gamman äkta hans egen dotter Desideria.

För att bli officer fordrades den tiden adligt namn. Vad båtade det då för en man av borgerlig härkomst som Bernadotte att äregirigt bygga luftslott! När han om kvällen halvlåg på träbritsen, stödd mot armbågen och omvärvd av tobaksskyar, hörde han äldre vapenbröder berätta om odugliga anförare med lysande namn och om det enväldiga hovet i Versailles utanför Paris. »Kamrat», sade en veteran och slog honom på skuldran. »Skulle det smaka dig att vara kung? Skall jag berätta för dig om Versailles?»

»Jag är republikan», svarade Bernadotte. »Men låt gå!»

Veteranen satte sig upp och lade armarna i kors. »När kungen vaknar om förmiddagen», sade han, »stiga två prinsar fram och hjälpa honom att ömsa skjorta. Inga andra få göra det. Så blir hovstaten insläppt och får se på, hur han tvättar sig. Sedan öppnas sängkammardörren för alla snyggt klädda, och då påtager han väst och rock och pudras. Allra sist faller han på knä och läser en bön. Tjänare, broder, vad säger du om att komma så förnämt i kläderna?»

»Gott tålamod behövs det.»

»Bernadotte, tänk, om du hade silkesstrumpor och spatserade i kungens slott!» gentog veteranen. »Hans säng står på några trappsteg innanför ett förgyllt räckverk. Det är annat, du, än att ligga på en bänk. Går någon sedan under dagens timmar genom rummet, ja, då må du veta, att det blir att niga och buga för den tomma bädden alldeles som för ett altare. Gosse, har du sett någon buga för ditt sovtäcke, vad? Men i ett avseende äro de förnäma oss underligt lika. De ha allihop ont om pengar. Vill du tro mig, hela Frankrike är alldeles skuldsatt och utpankat. Och ändå kan ett enda av drottningens örhängen vara värt en hel förmögenhet. ÄdeIstenar är det på allt, på skospännena, på knapparna, på h~ef' För en högtidsdräkt vid hovet skulle du kunna köpa dig en ganska prydlig liten lantgård utanför Pau. Det har funnits damer, om också inte av det bästa rykte, som vid sin död haft fyrtifem sidenklänningar i garderoben, fyra hundra linntyg, sextio snörliv och sex tusen näsdukar. Var du vackert nöjd, munsjör, om du har en enda lapp att putsa näsan med!»

Vägen var lång och otillgänglig från folket dit upp till höjderna, och häpna lyddes de unga krigarna till slika berättelser. Munkarna och nunnorna, som tågade förbi på gatorna med sina kors, kunde inte heller längre få deras hjärtan att klappa som förr, ty verklig tro bredde inte längre sitt liv över de andligas alltför jordiska anleten. Överallt talades mot missbruk och överåriga sedvänjor, och ett fruktansvärt uppror begynte att mullra. För var ny dag växte det i styrka. Folket beväpnade sig, under rop på rättvisa och nya lagar, mot sina tuktare, och de flyende ädlingarna bönföllo i utlandet furstarna att skicka sina härar mot den franska oroshärden, som hotade att sprida sin brand åt alla sidor.

Då fäste Bernadotte och hans kamrater med hänförelse om armen den trefärgade bandrosett, som var frihetsvännernas tecken. »Broderskap, jämlikhet, krig mot tyrannerna!» jublade det tusenstämmigt över soldatskarorna, som drogo ut för att möta Frankrikes och den unga frihetens fiender. Nu var det inte längre fråga om börd, utan om duglighet, och världen stod med ens öppen för den tappre Bernadotte fick sin längtade fullmakt som officer, och tre år därefter red han framför sin brigad som general. Knappt någon besatt en sådan trollmakt över manskapet som han, när han stormade framåt och svingade sabeln över sitt långa, fladdrande hår. Vacklade soldaterna, kunde han med harm mitt i kulregnet slita av sig epåletterna och i ett ljungande tal hota de rädda med, att han inte längre ville anföra dem.

Bekymrad gick under allt detta kung Ludvig i Versailles salar. Liksom den beskedliga Adolf Fredrik på sin tid var han mer road av en trivsam timme vid sin svarvstol än av att tvista med sina ministrar. I en liten park, som omhägnades av murar, lekte och dansade hovdamerna klädda till bondflickor. Marie Antoinette... den smärta och vackra drottningen, ledde små ]:~r~m i silkesband eller bar foder till snövita kor med silverskällor. Mellan sällsynta träd framblickade ett tempel, och torvtäckta herdehyddor speglade sig i ett stilla vatten. Det fanns där både mjölkkammare och bås och en kvarn, men allt var byggt på lek. När Marie Antoinette tröttnade på leken, skänkte hon hyddorna till bostäder åt fattiga.

I hennes förtrognaste ring satt ofta en ung svensk greve, som hette Axel von Fersen. De voro årsbarn, och hon intogs av hans ädla sätt och vackra yttre. Hon var ömsint och vek, men också stolt och stridslysten, och han visste, att hon därför var hatad av folket. Båda älskade förfinade seder, och med sorg talade de efter sitt sinne om den tid, som nu var kommen. När de voro skilda, växlade de brev, och han gömde dem som sitt livs dyrbaraste reliker. Hon blev det skönaste och största för alla hans tankar och drömmar.

En oktobermorgon väcktes slottet av vilt larm och av skott i trapporna, och i blotta linnet måste Marie Antoinette fly ur sin säng. När Fersen såg från fönstren över borggården, var den fylld av ursinniga upprorshopar. Utsvultna kvinnor hade rustat sig med kvastskaft och pikar, trasigt klädda karlar svängde sina knivar, och mängden böljade som ett tjutande hav. Från det ögonblicket greps den svenska ädlingen av en oövervinnelig avsky för pöbelns råa händer, och han lovade sig att aldrig svika den kvinna, som han så hängivet beundrade, och som nu i hämndens och förföljelsens dagar fick ett nytt skimmer om sitt högburna huvud. Inför hans ögon tvangs hon att med sin vankelmodiga gemål, och sina små barn stiga upp i en vagn och följa folkhopen tillbaka till Paris.

Där fanns det snart heller ingen säkerhet, och Marie Antoinette, som alltid var den rådiga, uppgjorde med sin vän Fersen slutligen en hemlig plan till flykt. En afton fram mot midnatt begåvo sig de kungliga genom en lönndörr ut på de tomma och tysta gatorna. Själv hade konungen styrt ut sig till kammartjänare, något som passade gott samman med hans fryntliga utseende, och drottningen till en enkel kammarfru. De kungliga barnen voro också med, och deras guvernant föreställde en resande ryska, som hade de andra till följe.

Efter en stunds vandring i små, spridda grupper möttes de vid en fyrsitsig åkardroska, och på bocken satt Fersen med tömmarna i handen, utklädd till kusk. Allt skulle nog ha gått väl, om inte den gamla vanan att tänka på bekvämlighet och spela stor mitt i faran hade blivit deras olycka. Fersen hade nämligen enkom för resan låtit förfärdiga en jättestor vagn, som, förspänd med sex hästar, väntade dem utanför tullporten. Där stego de upp, när de hade åkt dit i droskan, och efter ett par timmars färd kysste Fersen drottningens smala och vita hand till farväl och skyndade bort mot Belgien med brev från konungen.

I Paris blev det uppståndelse, när folket nästa dag fick

i den leriga vägen. Till råga på olyckan brast ena vagnsaxeln under den svåra tyngden, och det gick om en lång stund, innan den kunde lagas. Hur det så slutade, blev konungen igenkänd och gripen och med de sina återförd till Paris.

Ännu en gång lyckades det Fersen att förklädd besöka drottningen och hennes make och sedan åter smyga sig bort från den skräckfyllda staden. Där skriade nu packet efter mord och avrättningar, och blod droppade hela dagarna fran den uppresta schavotten. Fångarna försökte i fängelserna som äkta fransmän att slå bort de dystra tankarna med lek och dans och små maskeradtillställningar, men när dagen grydde, måste de dömda stiga upp på bödelskärran. Och ,~'. ``(?1' )`)gi'~n ])li~\i utförd på torget och halshuggen.

Blek av sinnesrörelse, erfor Fersen av nykomna flyktingar, att Marie Antoinette hade skickats till ett hårt fängelse, där hon satt omgiven av vaktknektar, som drucko och spelade kort och hånade henne med sina grova kvickheter. Och därifrån ledde även för henne vägen slutligen till bilan.

Natt och dag såg han i sina tankar hennes blodiga huvud, som lyftes i det vitnade håret av bödeln och hölls upp för mängden. Den hemska synen förföljde honom, och det blev tomt och kallt i hans hjärta, sedan hon inte längre fanns ibland de levande. Sorgen gjorde honom sjuk, så att han åldrades i förtid och blev sig alldeles olik. Också hans sätt förändrades och blev avmätt och högdraget. Han var en riddersman av gamla stammen, och när han såg de lurviga sällar, som skrålade omkring bödelskärrorna och till sist styrde hela Paris, förstod han inte den tid, i vilken han levde.

De andra förnäma flyktingarna lyfte ena stunden handen och lovade skoningslös hämnd. Den nästa vaknade mitt i olyckan deras parisiska munterhet, och när de stego in i salongerna och bugade, sträckte de gycklande fram huvudet liksom under väntan på ett hugg av en bila. Det blev till och med modernt bland dem att bära klädsamma kostymer, som påminde om de livdömdas. Med köld sågo de ned på de många uppkomlingar, som plotsligt hade trätt fram till största ära och makt.

Bernadottes rykte flög med åren emellertid vida omkring och berättade inte blott om hans fältherresnille, utan också om hans skonsamhet och rättrådighet mot fiender. Men han var inte ensam om berömmelse. En rad av begåvade man med ringa namn tjänade sig hastigt upp i graderna liksom han, och Europa genljöd av beundran för deras bragder, men också av bävan för de nya vindar, som virvlade i deras spår och skakade det gamla i sina grundvalar. Mest hatad och mest förgudad blev Napoleon Bonaparte, en fattig adelsman, som med hjälp av sitt segerrika krigarsvärd gjorde sig till fransmännens härförare och och mer kuvade världen under sin vilja.

Till honom skickades nu Fersen som svenskt sändebud, och i en skön kaross, förspänd med sex hästar och med guldsmidda lakejer på vagnsstegen, begav han sig till det slott, där den fruktade tillfälligtvis hade sin bostad. Här fick han nu beskåda några av de namnkunniga generaler, om vilka han hört så många krigssägner, och bugande förde de in honom till Bonaparte. Det var en blek ung man, som starkt doftade eau-de-cologne, men kallt betraktade honom med befallande och genomborrande ögon. Fersens aristokratiska later misshagade honom, och Sverige var inte längre den stormakt som fordom. Det var inte längre Breitenfelds Gustav Adolf, som där förde spiran, utan den fjärde Gustav Adolf, som ingen rätt tog på allvar. Bonaparte räckte Fersen sin lilla välformade hand och bjöd honom att sitta, men talade kort och kärvt, och slutligen reste han sig häftigt och lämnade rummet. Och, i sanning, mot underliga öden ställde han sina steg, ty några år därefter satte han den franska kejsarkronan på sitt huvud.

SNILLEKONUNGENS SON.

Hemma i det avlägsna Stockholm gick emellertid Gustav Adolf av och an framför vinterbrasan med handen på ryggen och sköt ut underläppen. Han var sanningskär, sparsam och enkel, men trång om pannan och inbilsk och trodde, att han var född till att bli en ny Karl den tolvte. Därför satt också den blå rocken så stramt knäppt ända till halsen, men de långa skörten hängde till knävecken och vippade. Det var trumpet och tråkigt på hans slott, där gäspande herrar och damer stodo utefter väggarna utan att våga sätta sig eller samspråka annat än halvviskande. De hade god tid att påminna sig de tider, då hans fader, den besjungna Gustav, lyste i ringen av snillen och kvickhuvud. Allt vad han av honom hade ärvt, det var riket och envåldsmakten och den drömmen, att han skulle kunna samla Europas furstar till ett allmänt härtåg mot de franska upprorshjältarna. Grubblande satte han sig att läsa i bibeln.

»Och jag såg utur havet uppstiga ett vilddjur, som hade sju huvud och tio horn och på sina horn tio diadem och på sina huvud ett hädiskt namn... Och åt det vart givet att strida emot de heliga och besegra dem; och åt det vart given makt över alla stammar och folk och tungomål och släkten .. Så profeterar uppenbarelseboken», sade han till sin gemål, den milda och älskvärda Fredrika. »Och vilddjuret det är Bonaparte, som reser sig mot jordens härskare för att uppsluka dem och skifta deras länder. Heligt och dyrt svär jag att aldrig erkänna honom som kejsare, om också alla folk kasta sig i stoftet för hans fötter.»

Han menade så djupt allvar med sina ord, att han för att besegla sitt löfte efteråt gick till nattvarden med sin drottning.

Men när Bonaparte såg sig trotsad och lyfte sin hand, då ven ljungelden krossande mot hans fiender. Snart vajade de trefärgade franska fanorna utanför Stralsund. Bernadotte redde sig att landstiga i Skåne, och ryssarna bröto in i Finland för att nu omsider erövra det. Fienderna stämde möte i Stockholm, den gamla kungastaden, som ingen inkräktare hade trampat allt sedan Kristian Tyranns dagar. Där ämnade de stycka Sverige, som man river sönder en försliten klädnad och delar klutarna mellan främmande händer.

I de finska snödrivorna kämpade soldaterna en förtvivlad strid, med blodiga trasor Iindade om pannan och frostsår över kinderna. På Sveaborg, det klippfasta, där tredje Gustav en gång hade brett ut de ryska troféerna över Ehrensvärds grav, stod det ristat vid en av portarna: »Ifrån Ödemarken äro dessa Vargskiärs holmar ombytta till ett Sveaborg. Eftervärd, stå här på egen botn och lita icke på främmande hjelp!» Men under knot och gråt såg nu manskapet den svenska flaggan för alltid firas ned från tornet. Än skallade sången och marschen vid Jutas, där Döbeln slog fienden med sina björneborgare. Soldaterna gingo med hänförelse i elden, så snart de

Först brummade Döbeln misslynt, men därefter samlade han sina soldater, och över det isbelagda och öde havet förde han dem lyckligt hemåt till den svenska kusten.

När kriget ännu pågick, vandrade hemma i sitt rum alltjämt den fjärde Gustav Adolf mellan spiseln och fönstret med handen på sin rygg. Bar någon officer gehänget tokigt, då märkte han det genast och tvärstannade, men att sköta ett fälttåg, därtill var han inte vuxen. Small ett salutskott, hoppade han högt upp. För att få bättre tur lät han hämta från klädkammaren den dräkt, som karolinernas konung hade burit den segerrika dagen vid Narva. Högtidligt drog han på sig de tvärskurna och tunga stövlarna, som tiden inte hade gjort mjukare. Han trädde armarna i den blå rocken, som malen nu hade ätit på i över hundra år. Vid sidan spändes den väldiga pampen, som stötte i golvet, och händerna försvunno i de trubbfingrade älghandskarna som i strutar. Så rustad fortsatte han i höga tankar att mäta golvet med hjältestolta steg, och sporrarna skrällde. Solen tittade in liksom road av att få bespeja den nya Karl den tolvte och tyst göra sina jämförelser mellan honom och den forna. Men sorgebuden från den svältande hären talade samma förtvivlade språk som förut, och ödet lät inte skrämma sig av de gamla krigarkläderna, som efter en timme återigen hängdes in i skåpet. Råd ansåg sig konungen för upphöjd att behöva lyssna till, och allt otåligare flögo snäsorna från den framskjutna läppen. Han kände sig ensam och osäker och talade sinnessjukt och förvirrat, och ute i landet drog det ihop till uppror.

kände igen hans huvud med det frimodigt uppstrukna håret och den svarta sidenbindel, som alltid täckte ett gammalt skottsår i pannan. Var knekt förstod, att i honom hade de inte blott en utomordentlig fältherre och en djärv man, utan också en kamrat med äkta krigarsinne. Lätt brusade han upp och var snar till envig, men lätt också försonad. Än sågs han yster, än försjönk han i svårmod, och liten glädje fick han också av sin bragd. Redan nästa dag blodfärgades gräset vid Oravais kyrka, där Adlercreutz med den plymascherade, trekantiga hatten på tvären över pannan och sabeln under armen ivrig förde de tappra till en mördande kamp, men ändå slutligen måste vika. Kall och lugn ledde Sandels sina trupper genom obygderna, och vid Virta bro, som ändlöst lång sträckte sig över en stor ström, skallade förgäves ännu en gång segerjublet. Uppåt mot norr gick det dystra återtåget, och sårade och sjuka, som inte fingo rum på de överfyllda fordonen, segnade ned utefter vägarna och ödemarkens stigar. Finland, det gamla systerlandet, rycktes utan nåd från Sveriges sida.

Ute bland strandklippor och snöiga skogar på Åland stod Döbeln ännu med en här, besluten att försvara sig till det yttersta. Ur en släde, som åkte upp på ön, sprang då en dag en kurir. Han slog ned pälskragen, och med lättat hjärta berättade han, att märkvärdiga händelser hade skett i Stockholm. Vilka de voro, skola vi snart få veta.

Den 13 mars 1809 begav sig då Adlercreutz med några pålitliga vänner upp till slottet. Norrbro hade nyss fått sina mäktiga valv färdigmurade, och under bågarna seglade isflaken i strömvirvlarna. Kyrktornens tuppar begynte redan vårligt att glimma mot ett ljusare blå, men ännu var det bitande vinter. Åkardrängarna hade ännu inte vågat att spänna hästkrakarna för sina gulmålade schäsar, utan sutto på siädarna och slogo sig om axlarna för att hålla sig varma. Det var vid åttatiden på morgonen och präktigaste solväder. Männen skyndade på sin gång, fast beslutna att foga sig i det oundvikliga och våga sitt huvud för landets räddning. Hela borggården låg vit av snö, och uppe i rummen glödde träkubbarna i spislarna. l trapporna stretade lakejerna med packlårar och koffertar, ty konungen hade bestämt, att han fram på dagen skulle resa söderut för att med vapnens makt möta de upproriska.

Minuterna voro dyra, ty några av de regementen, som skulle följa honom, voro redan uppställda, och på Skeppsbron blänkte det av bajonetter.

Dristeligen steg Adlercreutz in i konungens rum med sina följeslagare, som reglade dörren bakom sin rygg. Flera av dem hade ännu på sig ytterrocken. Konungen drog värjan och ropade högt på hjälp, men de vredo den ur hans hand, och striden blev häftig. Ett par drabanter och en kammartjänare höggo utifrån med sablar och eldgafflar ett stort hål i den stängda dörren, men förmådde inte att tränga sig in. Rummet var litet med ett lågt sittande fönster, och golvet översållades småningom av glasbitar från takkronan och blågula sönderhackade fjädrar från officerarnas hattar. Bred och myndig gick Adlercreutz slutligen ut och stillade med ömsom lugnande och ömsom hotande ord bullret utanför den trasiga dörren. Med raska steg skyndade han sedan till hertig Karl, som från nu blev landets regent. Och genast skickades stad den kurir till Döbeln, som det nyss berättats om.

Oförmodat ryckte konungen under tiden till sig en värja, och springande ilade han genom en bakväg ned till borggården. Men åter igen blev han gripen och bars upp för trapporna till ett gemak i översta våningen. Dödsblek och med ett skrubbsår på handen, sjönk han ned i en länstol, och där blev han sittande hela dagen med hatten på huvudet. Bredvid honom framsattes madera och vatten, men till en början vågade han ingenting smaka, av fruktan att vinet var blandat med gift. Omkring honom trängdes nyfikna, både med och utan uniform, och många, som han förut hade förtretat i sin makts dagar, höllo sig inte för goda att nu göra narr av honom i hans olycka.

Småningom blev det tystare i rummet. Långsamt skredo timmarna framåt, och skumrasket begynte breda sig i smygar och vrår. Veden brann ned i marmorspislarna, och ingen tände vaxljusen i kronorna. Natten bröt in, frostig och stjärnklar, och de sista fotstegen dogo bort i den knarrande snön på borggården.

Hela slottet höljdes i mörker och stillhet. Endast hos hertigen lyste ännu några fönster. När pendylens visare närmade sig ett, framträdde då några herrar till konungens länstol och meddelade, att vagnen, som skulle föra honom bort, väntade. Med brinnande kandelabrar gingo de framför honom genom stora galleriet, och bakefter följde de andra med uppslagna kappkragar och hattarna på, ty det var kallt. De kunde se sin andedräkt i det matta och fladdrande skenet från vaxljusen. Den långa salens bortre delar sveptes i dunkel, men på sidorna framglimtade hastigt mellan skuggorna bildhuggerier och speglar. Mörkret gapade från de närliggande gemakens vidöppna dörrar, mörk och tom låg sängkammaren, där den tredje Gustav hade lyfts på paradbädden efter mordskottet på maskeraden. Hur aningsfullt hade inte den övergivna, gamla Lovisa Ulrika i sin sista natt framviskat den förutsägelsen om hans son: »Det blir aldrig någonting av det barnet.»

Störtad fördes han nu ut ur sina egna salar, och ingen grät, och ingen knotade. I den gravlika stillheten hördes bara trampet på de bonade golven och slamret av sabelbaljorna, och utanför stodo vakterna lugnt på post med hakan sömnigt nedborrad i kappan. Knappt en människa syntes på gatorna, när vagnen med den avsatta konungen rullade förbi på väg mot Drottningholm.

Några dagar därefter fördes han vidare bort över isen. Raden av slädar var så lång, att den räckte en halv mil. Efter fem timmars färd begynte runda, tunga, fästningslika torn att resa sig bakom uddarna. Det var det röda Gripsholm, där så många namnkunniga fångar suttit och räknat de långa timmarna. Redan i portvalvet fanns en mörk håla, om vilken det brukade berättas, att den skulle ha varit det fängelse, där den grymma biskop Angermannus inväntade sitt slut, medan mask växte över hela hans kropp. Många andra hemska minnen blickade ut från den gamla borgens fönster, men också många glittrande ljusa, och Gustavs teater stod ännu kvar med sina kulisser, som om han alldeles nyss hade gått därifrån med sitt hov. Här på Gripsholm var det nu, som hans son tills vidare sattes i förvar, under det att behjärtade män togo hand om svenskarnas öde.

När majblommorna begynte att titta fram ur tuvorna på Stockholms kyrkogårdar, mullrade en förmiddag väldiga pukslag från torgen. Tjock och stor med plym i hatten, satt pukslagaren på sin stadiga häst, och framför sig på vardera sidorna om sadeln hade han pukorna som två stora kittlar. Pinnarna skötte han som en sann konstmästare, och det virvlade och dundrade, och folket lopp till. Bakom honom redo härolder i blå kåpor, sållade med kronor, och med stavar i händerna. Sist skred framför ryttarvakten själva den purpurklädda rikshärolden på en snövit springare med purpurschabrak. Han rullade upp ett långt papper och läste ljudeligt något om, att ständerna kallats till möte. Så brukade alla riksdagar börjas, men den här gången var det ingen vanlig riksdag. Därför var det rörelse i mängden. Här skulle tredje Gustavs son utan vidare förklaras avsatt, och därefter blev spörsmålet, vad sedan skulle följa.

Efter några dagar samlades ständerna slutligen i rikssalen framför den tomma silvertronen. Gustav Adolf avsägelse upplästes, och en man av adeln talade om hans skuld till Sveriges ofärd. Med hög röst tillsporde han därefter församlingen, om den biföll, att konungen och hans ättlingar för all tid fråndömdes sin rätt till Sveriges krona. »Ja!» åskade det enhälligt utefter bänkarna. Så blev det länge alldeles tyst. Här mellan de väggar, där hans fader med bländande vältalighet hade försäkrat sig om makten, här i samma saI föll under de ögonblicken enväldet åter till stoft. Den grånade, sjuka gamla hertig Karl, som då hade stått vid hans sida, brast i häftig gråt. Knappt hörbart förmådde han efter en stund framstamma sitt jakande svar på frågan, om han tills vidare fortfarande ville förbli riksföreståndare.

Sedan under riksdagen flöt mycket bläck, ty nu skulle makten fördelas genom den nya grundlag, som ännu hos oss gäller i det mesta. Den skarpögda Hans Järta, som var kunnig i både lagar och hävder och lika klart skönjde styrkan i gammal sed, som han hatade envälde och ofrihet, hoplänkade till stor del de ansvarsfulla orden. Först när den nya ordningen var antagen, valdes hertigen till konung.

Omkring Gripsholms höga murar lövades under tiden almarna. I konungens rum posterade beständigt ett par officerare innanför dörren i full parad med kraghandskar; i handen. Som förr fortsatte han att gå och gå med handen på ryggen, ty läsning var nu aldrig hans sak. Det fanns inga andra böcker på bordet än en bibel, en almanacka och en hovkalender. Det var ståtliga rum, som han hade fått att bebo, och det största hade ända sedan Vasarnas tider kallats konungens sängkammare. I det gemaket hade Karl den niondes allvarliga gemål, Kristina, skilts hädan. Redan ett år före sin död lät hon lyfta in en likkista. I den låg hon långa stunder med knäppta händer och slutna ögon för att bereda sig för sin död och drömma sig in i den sista sömnen. Nu täcktes väggarna av vävnader med glada jaktbilder, men på Gripsholm hörde det till aftnarnas ständiga samspråk att viska om syner och spökesagor, och den vidskepliga konungen var mörkrädd. För att skrämma honom påfunno några upptågsmakare att en gång i mörkningen rulla på vinden med ett stort kugghjul, som hade suttit i ett tornur. Det behövdes inte mer, för att han sedan oupphörligt ängsligt skulle snegla mot spiseln eller stanna på foten och lyss. Stundom om nätterna hörde vakterna från hans säng bakom skärmen, hur han låg vaken och suckade. Trötta somnade de på ana stolar eller lade sig ned framför spiselelden med en kudde och den stora bibeln under huvudet.

Utan ett ord skrev han under sin tronavsägelse, och hans barn och hans maka, den blida drottning Fredrika, fingo nu också hålla honom sällskap i fångenskapen. Ofta hämtade drottningen själv de tunga och sura vedträna, som hon sedan plockade in i spiseln. Brasan flammade upp, stormen pep i de djupa fönstersmygarna, ljusen fladdrade i det kalla draget, så att de voro nära att slockna, och beständigt stod dörren på glänt ut till vakterna. Mjuk och fridsam satte hon sig då vid klaveret och spelade, och de spröda tonerna klingade i det ödsliga slottet.

Fram mot julen fick han med de sina för alltid lämna isitt forna kungarike och gick i landsflykt. Mot sina höga fränder visade han sig stolt och kall, och han lät skilja sig från den goda drottningen. Ensam och fattig vandrade han ofta till fots på vägarna i Schweiz och tog in i första bästa hus. Ofta gick han först ut vid mörkrets inbrott. I källarsalarna satt han tyst och spisade bland handelsresande och andra vägfarare, som drogo på munnen åt hans luddslitna men stramt knappta rock. Källarmästaren berättade, att den ordknappa främlingen kallade sig överste Gustavsson, men få visste, när han kastade sin neddammade filthatt bredvid sig på bänken, att den hjässa, som då blottades, en gång hade burit Vasarnas krona.

Uppe i den lilla alpstaden S:t Gallen samlades sent en februarikväll en hop nyfikna människor utanför värdshuset Vita hästen.

De talade om, att överste Gustavsson hade dött, och alla visste nu, vem han var. Vid midnattstid utbars den enkla och svarta träkistan för att bisättas i kyrkan. Steg för steg vankade likbärarna över torget, och framför gingo män i svarta kappor med brinnande facklor. Då och då ljöd en skräll, när någon lucka slogs upp på de lantliga gavelhusen, som hastigt ljusnade fram, allt eftersom facklorna skredo förbi. Huvud vid huvud sträckte sig fram, somliga bara och somliga med sovmössa, för att beskåda det ovanliga sorgetåget, där en fallen konung från ett avlägset land fördes på den mörka båren. Med underliga känslor kastade också många en blick uppåt luften, ty under hela bisättningen lyste över staden ett klart norrsken.

FERSEN MÖRDAS AV STOCKHOLMS PÖBEL.

För svenskarna blev det emellertid av nöden redan strax efter konungens avsättning att se sig om efter en tronföljare, ty Karl den trettonde var till åren, då han blev regent, och han var barnlös. Valet föll på den danska prinsen Karl August, som med sin rättframma natur genast vann folkets gunst. Blott Fersen och andra gustavianer, som höllo fast vid den gamla kungaätten och vid de gamla, förnäma sederna, mottogo honom med köld och skämtade över hans borgerliga sätt, hans korta hals och flammiga ansiktsfärg. Det inträffade då, att prinsen vid en exercis på Kvidinge hed i Skåne fick slag och döende störtade ur sadeln. Genast hördes ett lösmynt prat, att han skulle ha fått förgift på Fersens anstiftan. Tungorna tröttnade inte i sin ondska, och de ordade om, att prinsens livmedikus var Fersens husläkare. Att stryka folket om munnen med sött smicker, som just då var på modet bland generalerna och de styrande, var inte i Fersens smak. Därför var han hatad, och hjältarna för dagen hade ingenting emot, att folket upphetsades mot en så mäktig anhängare av det gamla. Tvetydiga personer ströko omkring på krogarna i Stockholm, höllo tal och bjödo friskt på brännvin och skummande öl. Fersens kusk, som hörde, vad som larmades om hämnd och blod, besvor sin herre för Guds skull att inte visa sig i likföljet, när prinsens kista anlände till staden. Trots sin fasa för pöbelns händer, skrattade Fersen med en axelryckning åt hans rädsla. Utan att akta på det dumma pladdret i gatliörnen steg han upp i sin vagn, trogen sin skyldighet som riksmarskalk, och intog vid Hornstull sin plats i processionen.

Törhända drogo i den stunden hågkomster från ungdomen genom hans själ. Kanske påminde han sig en varm jnninatt i Paris, då han själv, förklädd till kusk, förde den vackra Marie Antoinette och hennes gemål från det upproriska folket. Tiden hade vandrat sin gång framåt och strött grått i hans hår. Det var just på dagen nitton år sedan dess. Ännu var hon för honom den kvinna, som han aldrig kunde glömma, och hela sitt liv hade han förblivit ogift. Högdragen och med det blå bandet över bröstet, satt han nu i sin granna och gammalmodiga vagn, som hade en gyllne krona på taket, och var och en av de sex vita hästarna leddes av en präktigt utstyrd lakej.

Förbittrad pekade mängden på selarna, som voro lysande röda med förgyllda beslag. Gatpojkarna sprungo omkring hjulen och spottade vagnen full och hurrade sig hesa. Tätt efter kom den svarta och tarvliga likvagnen, som såg förfärlig ut, ty den hade under den långa färden blivit höljd av damm. Den var omgiven av officerare och stånddrabanter, och framför det långa tåget vippade en hel skog av vita plymtoppar, ty där red en skvadron av Iivgardet till häst. Ändå höjde ingen sin hand för att jaga tillbaka den ursinniga hop av yngre och äldre, som trängde sig allt närmre inpå den grevliga karossen. Sexstyvrar slungades mot spegelrutorna, så att de krossades i stjärnor, och vid Kornhamn och på Stora Nygatan började vedträn och stenar att vina. Fersen, som var alldeles ensam i vagnen, drog sig baklänges mot dynorna, och blod rann i stora droppar på det bleka ansiktet. Till sist sprang han ut ur vagnen och skyndade upp i ett hus, där det var ett traktörsställe.

Nu äntligen blevo fjorton gardister uppställda utanför porten, och bredvid dem höll general Silfversparre på sin häst, men aldrig hade folket sett generalerna så artiga och så yra i huvudet som den dagen. Alldeles bredvid på Riddarhustorget glimtade uniformer och gevär i långa led, men ingen befallde soldaterna att rycka fram och göra slut på upptåget. I stället satt Silfversparre med den trekantiga hatten i handen framför den tjutande hop en av sjåare, lärgossar och gesäller, som behöllo mössorna på. De röda bomullsparaplyer, som svängdes omkring hästen, visade dock, att också välklädda småborgare redan voro lika förryckta som de andra. »Ja, ni ha rätt, mina vänner, ni ha rätt; varen bara beskedliga!» förmanade han smickrande. Men det var just, vad de sist av allt hade lust till. Genom en bakväg hade en annan flock knuffat sig upp till traktörssalen i första våningen och letade sig därifrån till den kammare, där Fersen hade dolts. Dagern föll matt och något gråaktig genom fönstret, ty det vette åt gården. Den ståtliga ädlingen, gustavianernas sista ledare, stod där lång och rak på golvet, och det blå serafimerbandet skymtade alltjämt under den svarta, veckiga sorgekappan av flanell.

Med gott samvete och största sinnesköld och behärskning svarade han på sina förföljares dumma beskyllningar, men det retade dem blott än mer. Redan hans värdiga hållning var nog att förarga dem. Det var inte längre fråga om förnuft och mening eller rättvisa mot en värnlös och fullkomligt oskyldig. »Mördare!» skränade de. »Det var du, som ställde till med den franska revolutionen, och nu ville du göra detsamma här genom att låta förgifta prinsen!»

En skådespelare i gul syrtut var till och med nog gentil att skälla ut honom på fransyska. Fersen tvangs att lämna ifrån sig serafimerbandet, och den ordrika herrn i den gula syrtuten skyndade med segerbytet till fönstret och kastade ned det till den hurrande församlingen på gatan. En man bemäktigade sig hastigt ett stycke av bandet och fäste det som en stridsfana på sin käpp. Hela tiden försvarades dörren till den halvskumma kammaren av en löjtnant och ett par gardister, men de släpades åt sidan, och nu kom general Silfversparre upp och fortsatte som förut att mäkla med patrasket. »Jag skall själv leda honom i arrest under rådstugan, så att han kan rannsakas», lovade han, liksom hade han ännu givit folket rätt. »Ja, ja, hurra svarades allmänt, men ändå slets sorgekappan från den hatades axlar och fladdrade ut genom fönstret. Generalen tog då Fersen under armen och begynte att leda honom utför trappan. Också de välmående röda bomullsparaplyerna hade emellertid hittat dit upp och slogo den olycklige över hjässan och borrade sina doppskor i hans kropp och ansikte, så att han höljdes av blåmärken.

Så snart han kom ut på gatan, överfölls han ännu häftigare med hugg och slag av käppar och paraplyer. I hörnet vid Riddarhustorget satt general Vegesack till häst. Fersen klängde sig fast vid betslet, men hästen stegrade sig, och det var nära, att Vegesack hade kastats ur sadeln och fallit under fötterna på de vettvilla slagskämparna. De spottade generalen i ansiktet och ryckte av honom värjan, och först nästa morgon blev den återlämnad till honom i hans hem av en person, som infann sig förklädd till sjöman.

Misshandlad och sönderriven, fördes Fersen av människofloden mot rådstugan och rätt in mellan de uppställda livgardisterna. Puffade och uppbragta, fällde de bajonett och ryckte fram mot hopen, men genast kommenderades: »Gevär på axel!» Stadsvakterna på rådstuggården nappade då till sig sina vapen och sprungo, allt vad de hunno, in i vaktrummen, som brukade kallas korvkitteln, därför att deras eget öknamn var korvar. Där segnade nu Fersen ned på bänken i ett arrestrum, och dörren låstes. Hans yviga hår var fullständigt bortslitet, så att endast några långa strån stodo i vädret. Utmattad vederkvickte han sig en smula med vatten ur en bytta och lutade sig mot väggen. Fanns det då ingen rättfärdighet till, eftersom en människa, som ingenting ont hade gjort, så grymt kunde övergivas av alla! Ännu var det tid för soldaterna att bilda vakt utanför häktet, och hans tankar irrade, och han lyddes till rösterna därute. Skulle det ändå inte till sist mitt i själva folkhopen finnas en enda man nog rättrådig att stiga fram och säga: Håll upp! Skammen blir här vår och inte hans.

Det skymde för hans ögon, och hjärtat kröp samman, när han hörde, hur dörren på nytt stöttes upp. »Det rum han sitter i», larmade hopen, »är för gott åt honom. Ut skall han och ned i tjuvkällaren under rådstugan!»

Bedjande sträckte han händerna mot de inträdande och lovade att bevisa sin oskuld inför en domstol, blott han fick sitta i fred. Till svar grepo de honom om armarna och släpade ut honom på rådstuggården. Vilda och med fradga på läpparna, slogo de honom till marken, revo av honom skjorta, byxor, strumpor och var tråd och sparkade smuts och jord över kroppen. Hundratals käppar och de röda bomullsparaplyerna kappades ännu om att nå honom med hugg och stick, och »bättre fruntimmer» ryckte till sig lappar av hans kläder och gömde dem i sina väskor till minne. »Det är synd, att han skall plågas längre!» utbrast slutligen en man i båtsmanskläder. Med detsamma hoppade han upp och stampade på det stackars flämtande bröstet, så att revbenen knäcktes, och livet äntligen flydde.

Skådespelaren i den gula syrtuten hade en stor dag och var ännu med i hopen. Där svängde han Fersens blodiga långhalsduk över sitt stolta huvud och höll tal om friheten. Många voro också hågade att genast tåga vidare tiii Fersens hus och rycka ut hans syster, grevinnan Piper, men de flesta kände med sig, att de först behövde äta och supa. Några tyckte dock, att de ännu inte tillräckligt hade skymfat den döde, där han nästan oigenkännlig låg framför dem på stenläggningen med utbredda armar och ansiktet åt sidan. De släpade därför den fullkomligt nakna kroppen ned i Rådstuggränden till ett skjul, där polisen brukade bära upp självspillingar och drunknade. Här lade de honom på botten i en tom kista, som var så kort, att fötterna stodo upp över gaveln. Ännu i bortåt två timmar fortsatte sedan de nyfikna att trängas i dörren.

Från staden hördes skrik och larm, fönsterrutor klingade, bryggarkärror skramlade, och öl och brännvin dracks gratis. Det var ingen brist varken på kämpar eller knölpåkar och stenar. Men omsider brakade gevärssalvor i Kyrkbrinken, och sårade och döende buros genom gränderna. När natten föll på, begav sig grevinnan Piper förklädd utåt Saltsjön med många vassa och bittra ord på sin tunga. Nedanför självspillingarnas likhus landade vid samma tid i tysthet en liten roddbåt. I den nedbars den mördade excellensens omhöljda kropp och roddes uppåt den blanka Mälaren till hans gård, Steninge. I parken blev han här jordad för några månader och fördes sedan till Ljungs kyrka bland Östergyllens kornfält. Där sover nu Marie Antoinettes och den gamla tidens orubbligt hängivna vän, som hade åsett så många strider med de rasande folkhoparna och slutligen själv segnade under deras händer.

DEN HUNDRAÅRIGA FREDENS DAGAR.

För gustavianerna fanns det nu inte längre något hopp att få den avsatta konungens son till tronföljare, utan allmänt talades om en dansk prins. Plötsligt väcktes då den tanken, att vad svenskarna behövde, var inte blekt fursteblod, utan en stor och berömd personlighet, en av Bonapartes och den nya tidens egna krigshjältar. Och så upplevdes då den sagan, att de franska revolutionshärarnas tappra soldat marskalk Bernadotte drog in i Birger Jarls Stockholm som svensk kronprins och genast från den stunden tog ledningen över landet.

Med häpnad erfor snart det franska sändebudet, att Karl Johan - så kallades nu kronprinsen - alldeles inte var hågad att göra svenskarna till något lydfolk under den omåttliga erövrare, som nyss hade varit hans egen herre och kejsare. Det var annars en allmän tro, att det var förbi med svenskarna, och att det blod, som fläckade gatan vid Fersens mord, blott var ett förebud till ännu hemskare händelser. Som förr skuro de sin julskinka med ro och pratade om sina bedrifter för att glömma sina olyckor, men de påminde om utbrända lampor. Flamma till kunde de nog, ty de voro skrytiga och uppstudsiga, men mörkt såg det ut omkring dem. Långsamt stampade postjakten i vågorna mellan Stralsund och Ystad med nyheter från vida världen. I fem eller sex dagar skakade sedan brevsäckarna på postkärran, innan de brötos i Stockholm. Där drack man skålar för den beundrade kejsar Napoleon, hurrade för hans segrar och knöt handen i byxfickan åt hans nederlag. Då kom en morgon det budskapet, att kejsarens soldater hade marscherat in också i svenska Pommern, det sista stycke mark, som ännu fanns åter av alla de forna landvinningarna. Och nu var stunden inne för Karl Johan att handla.

Vid ett möte med Rysslands och Preussens regenter, som redan hade beslutat att gemensamt bjuda Napoleon spetsen, utpekade han för dem på en stor karta sin plan för fälttåget. Också England och Österrike räknades i förbundet, och nu gällde det att för alltid krossa den fruktade jätten.

Ännu en gång trampade svenska soldater de minnesrika slätterna vid Breitenfeld, och vid Leipzig, där härarna slutligen möttes, stodo över en halv miljon människor i vapen. I flera dagar mullrade drabbningen, och för en gång kämpade svenskar och ryssar sida vid sida. På slagfältet lågo i sitt blod både långhåriga slaver, svartmuskiga fransoser och italienare och ljuslätta holländare och nordbor. Karl Johan, som hade ett avlägsnare byte i sikte, sparde i det längsta sina svenskar, men flera regementen stridde modigt i den häftigaste elden, där Adlercreutz, trygg och säker, satt på sin häst. Slutligen fladdrade de franska fanorna i vild flykt omkring den slagna Napoleon, och Karl Johan ryckte in i Leipzig för att där mottaga sina stormäktiga bundsförvanter. »Det är nu tre dagar, som jag inte förtärt annat än ost och grovt bröd», skämtade den ryska kejsaren. »Men Ers Höghet har framför oss haft äran att vara den första, som tågade in i staden, och det är därför inte mer än rättvist, att Ni i morgon består oss middag.»

De franska soldaterna voro ju emellertid Karl Johans forna kamrater och deras land hans fädernesland. Han vägrade därför att följa de segrande in på Frankrikes jord. I stället tvang han med sina sparda trupper den danska konungen, som till det sista blivit Napoleon trogen, att avstå Norge i utbyte mot svenska Pommern. Det var för danskarna att växla bort ett lödigt silvermynt mot några osäkra småslantar, som genast halkade undan mellan fingrarna, så att ingenting blev kvar. Men för dem fanns det inte längre något val. Harmsna ropade likväl norrmännen från sitt håll, att de själva ville bestämma över sitt öde. Då ljöd ännu en sista gång den svenska krigstrumman, och det på vägarna inåt Norge. Men striden blev kort, och så slog man då till med ett handslag. Som såta bröder skulle dädanefter norrmän och svenskar sämjas i god förening.

En gammal dröm hade äntligen blivit verklighet, och den åldriga Karl den trettonde omfamnade med beundran deh mörkhyade främlingen, som nu stod redo att ärva hans nyvunna dubbelkrona. Kring honom samlades alla med hopp och förväntan. Själv var konungen ju av den gamla ätten från Gustavs dagar, men han hade ingenting annat att vänta än graven. Likt en ny Ane den gamle vacklade han så nedböjd av krämpor och svaghet, att hans röst till sist knappt hördes, när andra talade i rummet, och han måste stödjas under armarna. Ändå visade han ingen missunnsamhet mot den firade trontagaren, utan såg mot honom med en sista vänlig blick, ännu när han låg på sitt yttersta.

Fast Karl Johans väg hade gått över Europas slagfält, skönjde han genast, att vad hans båda folk nu bäst behövde, det var fred. Han hade själv sett tillräckligt mycket av krigets elände. När trumman nu rördes, var det inte längre till krigiska äventyr. Regementets kämpalika timmermän spände sitt vita förskinn om höfterna och satte på sig björnskinnsmössan och ett yvigt lösskägg, som räckte ända till midjan. Sedan svängde de bilan över skuldran. Med klingande spel och en förtrupp av stoltserande lärpojkar och gesäller drog så vaktparaden till, kungaborgen, där ett silverlockigt huvud skymtade bakom rutorna.

De isande vindarna kändes bistra för sydlänningen, och stora brasor flammade i slottsspislarna. Gick han ut, stego snödrivorna högt upp kring hans tunna blankskinnsstövlar. Men väcktes staden en natt av brandklockornas klämtslag och gardestrumslagarnas hiskliga larm, då var det gammalt bruk, att kungen skulle vara med. Då igenkändes hans trekantiga hatt i gungande galopp över mängdens huvud, och alla började knuffas och springa mellan sprutor och vattentunnor för att komma närmre. Hur många gånger hade inte aska och gnistor förr på samma vis regnat omkring honom, när han som ung officer med sabeln i hand stormade städer och byar. Som en dundergud såg han också ut på sin häst ännu i den fredliga villervallan, och hurraropen skallade för Karl den fjortonde Johan.

Svårt var det dock för honom att språka med sina undersåtar på deras eget tungomål. Ett par gånger, då han skulle hålla tal, försökte han att skriva upp de svenska orden med fransk stavning för att utläsa dem rätt: »Detta riké, det ailsta i Europa, befriadés fron varje outlenst ouk av éra fairfaiders moud.. .» Men han märkte, att det var en dålig hjälp, och han var inte den man, som tålde, att någon drog på munnen, då han talade allvarsord. Därför föredrog han sedan att nyttja sitt eget språk. Hans drottning, Desideria, dottern till den rika köpman, som hade nekat honom kvarter i sitt hus, då han bultade på som simpel fältväbel, hade ju också vuxit upp bland helt andra sedvänjor än de svenska. I hennes land var det bruk bland de förnäma att stiga sent upp och leva vid nattligt ljussken. En afton då hon åkte ut till Haga, och månen blodröd höjde sig över vattnet, utropade hon förtjust: »A, vilken vacker soluppgång!» Det hindrade inte, att hon var omtyckt för sin godhet liksom han för sitt majestätiska väsen, men det vållade, att svenskarna inte kunde känna sig lika förtrogna med honom som med en infödd hövding.

Helst styrde han också efter sitt eget tycke, och fast Kopparmatte länge sedan hade ramlat från sin murkna påle, kunde ibland konungen brusa upp till en stränghet, som minde om ofriare tider. Då raspade pennorna, då blev det gny och hot, ty annat hade svenskarna väntat, när de valde en frihetskämpe till konung. Och då tycktes det honom, att de samlade otack över hans vita hår.

»Här får han höra beska sanningar», småmyste stadens tidningsläsare med rökmössan på nacken och ett djupt bloss ur pipan, när de vid lampan vecklade upp sitt Aftonblad. Kvinnfolken och barnen hade däremot annat att tänka på än statens affärer. Ville de räknas som fint folk och en kväll skulle vandra hemåt från en bjudning, måste alltid en piga eller en betjänt gå framför med en lanterna. Var dag hade också sina händelser. Än var det bröllop i grannhuset, och då blev gatan svart av folk. Poliserna hojtade, och trappan var trång dit upp till salen, där bruden förevisade si all sin ståt med nedslagna ögon och näsduken i handen. På sidorna stodo marskalkarna och bröstade sig med armstakar. Nästa gång var det kanske döden, som hälsade på, och då blev det liket, som skulle visas. Återigen tändes ljusen, och från gatan syntes deras svaga dager genom lakanen, som hängde för fönstren.

En höst, när augustisolen brände som hetast, tog det ett hastigt slut på alla folkskockningar. Möttes två personer, hände det, att de försiktigt helst veko undan åt var sin sida. Koleran hade smugit sig in i landet, och liksom under pestens och digerdödens tider fylldes sinnena av dödstankar. Nere på gårdarna bolmade tjära och enris för att rensa luften med sin stickande rök. I något hörn brändes de dödas kläder. Gubbar och gamla gummor stodo där omkring lågorna och rörde med en påk i de sista glödande resterna av en skjorta eller en rock och en hatt. Den oroliga brådskan blev ibland så stor, att det fanns sjuka, som själva fingo ligga och se på, hur deras kista lyftes in i rummet och ställdes på två stolar vid dörren. Så snart allt var slut, nedbars kistan genast om kvällen i portgången. På mörka natten kommo sedan likbärarna och halade kistorna med buller och bång upp på en lång rustvagn, där de skakade och hoppade. Också på landsbygdens vägar syntes emellanåt skrindor, lastade med flera likkistor. Blek och rädd satt körkarlen vid fimmelstången med en kopparplåt hängande över maggropen och munnen ombunden med en duk, som hade doppats i ättika, allt i det bedrägliga hoppet, att det skulle skydda honom mot smitta.

En svalare väderlek gav slutligen fasans veckor en ände, och ljusa och kulna dagar begynte åter att växla som förut.

Småningom med tiden tystnade också de harmsna rösterna kring landsfadern, och alla, som kommo honom nära, förtrollades gav hans personlighet. Många stormän hade han också att hälsa i sina dagar. Med alla de många stjärnorna på fracken kunde Berzelius ha tagits för ett sändebud, och en lysande sändeman det var han också, men från vetenskapens fria riken. Och han, som lutade det lockiga huvudet åt sidan och ömsom tvang den trumpnaste att le och ömsom tystnade i svårmod, det var Tegnér. Wallin, psalmsångaren, kom alltid dyster med livstrött blick men orgelbrus i själen och i stämman. Vid deras sida minde Geijer om en klar och stilla sommardag i skogen. Och Atterbom och Almquist bli väl heller aldrig glömda.

Den kungliga åttioåringen hade något nästan prästerligt över sin smala gestalt och det själfulla ansiktet. När han sent om natten satt med sina förtrogna, och ljusen brunno ned i kronorna och flämtade, då talade han om sina förunderliga öden, och hur hans eget liv nu började att skymma. Och då mindes de, som hörde honom, hur lmaktlösa och sönderrivna svenskarna hade stått, när han

Nu kunde de åter lyfta huvudet, och han, den forna krigshjälten, hade som sin bästa gåva skänkt dem den fred, som ännu varar, och som snart är hundraårig.

Under den freden vunno svenskarna småningom ett välstånd, som de aldrig förr hade nått, och som kanske ändå till sist betydde mer för dem än avlägsna landremsor på andra sidan havet.

Tvärs igenom riket, ända från Nordsjön till Östersjön, grävdes en kanal; me' el- huggen klingade mot stenblocken, och det byggdes långa trappor av slussar, genom vilka fartygen kunde föras upp från de lägre belägna vattendragen till de högre. Järnmalm uppstaplades till utskeppning, och järnvägsskenor började sträckas genom obygder, där knappt ens Olov Trätälja huggit sig fram med sin yxa.

Sumpiga marker torrlades, och jordbruket uppblomstrade på nytt. En bonde från Adils' dagar skulle få mycket att begrunda, om han en stund kunde se på, när våra slåttermaskiner vända sina stora, surrande vingar, och lägga upp de bundna kärvarna, som vore ett sådant konststycke den enklaste sak.

Ännu för litet sedan hittades nog en och annan, som inte kunde läsa sitt eget prästbetyg eller skriva sitt namn. Men nu få vi leta sådana gamlingar, ty det beslöts, att minst en folkskola skulle upprättas i var socken, och nu äro svenskarna kunnigare i bok än de flesta andra folk.

I Riddarhusets gamla sal står väl ännu Gustav Vasas elfenbensstol, på vilken lantmarskalken förr tronade under adelns sammankomster vid riksdagarna. Ännu äro väggarna klädda med kopparskivor, på vilka de gamla ättevapnen äro målade, och når dem ett vinddrag, då rasslar det som i rustningar. Men den tid är förbi, då det höglovliga ridderskapet här förde sin talan. Utan någon blodig fejd avsade sig ständerna sin makt, och det bildades i stället två kammare, där dugliga medborgare kunde inväljas utan hänsyn till deras stånd. Lantmännen samlades också en tid till en mäktig grupp, och sedan blev det arbetarnas tur att bättra sin ställning, och även kvinnorna framträdde allt mer i det medborgerliga livet. Under tiden brast föreningen med Norge. Men här skall inte förtäljas om, vad som är, utan om det, som skedde under gångna år, under de strider, som byggde hela vår nuvarande odling. De utkämpades av hela folket gemensamt, fast vi veta så mycket mer om våra namnkunniga och berömda än om de tusen andra, som ligga i kyrkogårdarna utan kors och sten.

Många stordåd ha lyst upp de striderna, och de säga oss, att stora gärningar aldrig skola felas, så länge ett folk har viljan att utföra dem.