Denna elektroniska utgåva är under framställning.

Normalt publicerar Projekt Runeberg inte ofärdigt råmaterial av det här slaget, men just nu i slutet av 1995 befinner vi oss i en speciell situation, som förklaras på vår nya framsida. Det är viktigt för oss att bevisa att vi före nyår gjort väsentliga förberedelser för publicering av verk med författare som dog 1926 - 1944.

@Albert Bonniers förlag 1931

              SELMA LAGERLÖF

             LÖWENSKÖLDSKA RINGEN


  Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott
#m folk, som inte visste vad rädsla vill säga. Jag
ar hört talas om en hel mängd människor, som
yckte om att vandra på nattgammal is och som
te kunde tänka sig något större nöje än att
ca efter skenfärdiga hästar. Ja, det fanns en och
Inan, som inte drog sig för att spela kort med
.anjunkar Ahlegård, fastän man nog hade reda
på att han gjorde konster med korten, så att
an alltid kom att Yinna. Jag känn#r också till
ågra oförskräckta sällar, som inte voro rädda
För att börja en resa på en fredag eller att sätta
sig till ett middagsbord, som var dukat för tretton
nlersoner. Men jag undrar just om någon av alla
essa skulle haft mod att sätta pa sitt finger
e.n förskräckliga ringen, som hade ägts av den
amle general Löwensköld på Hedeby.
 Det Yar den där samme gamle generalen, som
ade skaffat Löwensköldarna både namn och gård
h adelskap, och sa länge som någon av dem
#odde kYar på Hedeby, satt hans porträtt i stora
;alongen i övervåningen mittemellan fönsterna. #et
Lr en stor tavla, som gick från golv till tak,


  Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott
om folk, som inte visste vad rädsla vill säga. Jag
har hört talas om en hel mängd människor, som
ty#ckte om att vandra på nattgammal is och som
inte kunde tänka sig något större nöje än att
åka efter skenfärdiga hästar. Ja, det fanns en och
annan, som inte drog sig för att spela kort med
fanjunkar Ahlegård, fastän man nog hade reda
på att han gjorde konster med l#orten, så att
han alltid kom att vinna. Jag känn#r också till
några oförskräckta sällar, som inte voro rädda
för att börja en resa på en fredag eller att sätta
sig till ett middagsbord, som var dukat för tretton
personer. Men jag undrar just om någon av alla
dessa skulle haft mod att sätta på sitt finger
den förskräckliga ringen, som hade ägts av den
gamle general Löwensköld på Hedeby.
  Det var den där samme gamle generalen, som
hade skaffat Löwensköldarna både namn och gård
och adelskap, och så länge som någon av dem
bodde kvar på Hedeby, satt hans porträtt i stora
salongen i övervåningen mittemellan fönsterna. #et
var en stor tavla, som gick från golv till tak,
och vid första ögonkastet tyckte man, att det var
självaste Karl den tolfte, som stod där i blå rock,
stora sämskskinnshandskar och of antliga krag-
stövlar, stadigt nersatta på det schackspelsrutade
golvet, men då man kom närmare, såg man ju,
att det var en helt annan sorts man.
  Det var ett stort och grovt bondansikte, som
stack upp ovanför rockkragen. Mannen på tavlan
tycktes vara född att gå efter plogen i alla sina
dar. I#en i all sin fulhet sag han ut som en
klok och pålitlig och präktig karl. Om han ha#e
kommit till världen i vår tid, skulle han minst
ha btivit nämndeman och kommunalordförande,
ja, vem vet om han inte hade kommit in i riks-
dagen. I#len som han levde i den store hjälte-
konungens dagar, så gick han ut i krig som fattig
soldat, kom hem som den ryktbare general Löwen-
sköld och fick av kronan Hedeby säteri i Bro
socken till lön för sina tjänster.
  För övrigt, ju längre man betraktade porträttet,
ju mer försonade man sig med utseendet. Man
tyckte sig förstå, att sådana hade de krigare vari#7
som hade stått under kung Karls befäl och plöJt
honom en fåra genom Polen och Ryssland. #et
var inte bara äventyrare och hovkavaljerer, som
hade följt honom, utan just sådana enkla och
allvarliga karlar som han här på portrattet var
det, som hade tyckt om honom och funnit, att
han var en kung att leva och dö för.
  Då man beskådade den gamle generalens konter-
fej, brukade alltid någon av Löwensköldarna vara
till hands för att anmärka, att det alls inte var ett
tecken på fåfänga hos generalen) att han hade
dragit av handsken på vänstra handen så
mycket, att den stora signetringen, som han bar
på pekfingret, kom till synes på tavlan. Han hade
fått den ringen av kungen - det fan!ns bara en
kung för honom-, och ringen hade kommit med
på porträttet för att visa, att Bengt Lö#vensköld
var honom trogen. Han hade ju måst höra myc-
ket bittert klander mot sin härskare, man dristade
sig påstå, att han genom oförstånd och överdåd
hade bragt riket till undergångens gräns, men
generalen höll fast vid honom i alla fall. Ty kung
ICarl var en rnan, som världen aldrig hade sett
make till, och den, som hade levat i hans närhet,
hade fått erfara, att det fanns skönare och högre
ting att kämpa för än denna världens ära och
medgång.
  På samma sätt, som Bengt Löwensköld hade
velat ha kungaringen med på konterfejet, så hade
han också velat ha den med sig i graven. Inte heller
härvidlag var det någon fåfänga med i spelet.
Det var inte hans mening att skryta med att han
bar en stor konungs rin# på sitt finger, da han
trädde inför Vår Herre och ärkeänglarna, men
han hoppades kanske, att när han steg in i den
salen, där Karl den tolfte satt med alla sina )>hugg-
värjor» omkring sig, skulle ringen tjäna som ett
igenkänningstecken, så att han också efter döden
fick vara i den mannens närhet, som han hade
tjänat och dyrkat under hela sitt liv.
  När generalens kista sattes ner i den murade
gravkammaren, som han hade lagat i ordning åt
sig på Bro kyrkogård, satt alltså kungaringen kvar
på vänstra handens pekfinger. Det var många av
de närvarande, som ömkade sig öv#r att en sådan
klenod skulle följa död man i graven, ty generalens
ring var nästan lika känd och ryktbar som han
själv. Man berättade, att det fanns så mycket
guld i den, att det kunde ha räckt till att köpa
en gård för, och att den röda karneolen, där
kungens namnchiffer var ingraverat, inte hade
mindre värde. I\Aan tyckte allmänt, att det var
hedersamt av sönerna, att de inte hade satt sig
emot faderns önskan, utan låtit honom behålla
dyrgripen.
  Om nu generalens ring i verkligheten var sådan,
som den avbildats på tavlan, så var den en ful
och klumpig tingest, som knappast någon män-
niska nuförtiden skulle vilja bära på sitt finger,
men det hindrar inte, att den var ofantligt upp-
skattad för ett par hundra år sedan. Se, man
får tänka på att alla smycken och käril av ädel
metall med bara några få undantag hade måst
utlämnas till kronan, att man hade haft att kämpa
mot Goertzens dalrar och statsbankrutt och aff
för många människor guld var något, som de
hade hört talas om, men aldrig sett. På det sättet
kom det sig, att folk inte kunde glömma bort guld-


ringen, som till ingen nytta hade blivit nerlagd
under ett kistlock. Man tyckte nästan, att det var
orätt, att den låg där. Den kunde ju ha försålts
i främmande land för dyra pengar och skaf#at
bröd åt mången, som inte hade annat att livnära
sig av än halm och bark.
  Men f astän de voro många, som kunde ha
önskat, att den stora dyrbarheten vore i deras ägo,
fanns det ingen, som på allvar tänkte på att
tillägna sig den. Ringen låg i tillskruvad kista,
i en igenmurad gravkällare, under tunga sten-
hällar, oåtkomlig för även den djärvaste tjuv,
och så menade man att det måste förbliva till
världens sista tid.
  År 1741 i mars månad hade generalmajoren
Bengt Löwensköld i Gudi insomnat, och några
månader senare samma år hände sig, att en liten
dotter till ryttmästar Göran Löwensköld, gene-
ralens äldste son, som numera var bosatt på
Hedeby, dog i rödsot. Hon begrovs en söndag
strax efte# gudstjänsten, och allt kyrkfolket följde
lil;tåget till Löwensköldska graven, där de två
väldiga gravhällarna voro resta på kant. Valvet
under dem hade blivit upprivet av en murare,
så att det döda barnets lilla kista skulle kunna
sättas ner bredvid farfaderns.
  #edan människorna voro samlade omkring
graven och Iyssnade till jordfästn;ng och liktal,
var det inte omöjligt, att en och annan tänkte på
kungaringen och beklagade, att den skulle ligga
gömd i en grav till ingens nytta och glädje. En
eller annan fanns det kanhända också, som viskade
till sin granne, att nu kunde det inte vara så
omöjligt att komma åt ringen, eftersom graven
troligen inte skulle bli igenmurad förrän nästa
dag.
  Bland de många, som stodo och välvde på



dessa tankar, var också en bonde från Mellom-
stuga i Olsbyn, som hette Bård Bårdsson. Han
var ingalunda en av dem, som hade sörjt sig till
grå hår för ringens skull. Tvärtom. I)å någon hade
talat om ringen, hade hans ord varit det, att
han hade en så pass bra gård, att han inte behövde
missunna generalen, om han hade tagit en skäppa
guld med sig i kistan.
  När han nu stod på kyrkogården, kom han
so# sa många andra att tänka på hur märk-
värdigt det var, att graven hade blivit öppnad.
Men han blev inte glad över det. Han blev orolig.
»Ryttmästarn måtte väl låta sätta igen den redan
i eftermiddagN, tänkte han. #>#et finns många, som
vill åt den här ringen.»
  #etta var ju en -sak, som inte alls angick ho-
nom! men hur det nu var, så levde han sig allt
mer och £ner in i tanken, att det kunde vara farligt
att lämna graven öppen över natten. Det var
augusti månad nu, nätterna voro mörka, och om
inte graven bleve stängd redan denna dag, så
kunde en tjuv smyga sig ner i den och tillägna
sig skatten.
  Han greps av en så stor ängslan, att han
funderade på att gå fram till ryttmästarn och varna
honom, men han visste ju med sig, att folk höll
honom för enfaldigj och han ville inte bli till ett
åtlöje. »Visserligen har du alldeles rätt i den här
saken)>, tänkte han, »men om du visar dig alltför
beskäftig, blir du utskrattad. Ryttmästarn, som är
en så klok karl, har säkert redan ställt om, att
hålet blir igenmurat.o
  Han var så borta i dessa tankar, att han inte
märkte# att begravningsakten var slut, utan stod
kvar vid graven och skulle ha stått där länge än,
om inte hustrun hade kommit och ryckt honom i
rockärmen.
  »Vad går det åt dig?» sade hon. #u står här
och stirrar på en enda fläck som en katt framför
ett råtthål.#
  Bonden ryckte till, Iyftade ögonen och fann, att
han och hustrun voro ensamma på kyrkogården.
  »#et är ingenting», sade han. »Jag stod bara och
undrade . . .#
  Han sl#ulle gärna ha velat tala om för hustrun
vad det var, som han hade undrat över, men han
visste ju, att hon var mycket klyftigare än han.
Hon skulle bara tycka, att han gjorde sig onödiga
bekymmer. Hon skulle säga, att om graven bl#ve
stängd eller inte, det var en sak, som angick rytt-
mästar Löwensköld och ingen annan.
  De begåvo sig på hemvägen, och när Bård
Bårdsson alltså hade vänt ryggen åt kyrkogården,
borde han ju ha blivit fri från tanken på graven,
men så skedde inte. Hustrun talade om begrav-
ningen: om kista och bärare, om procession och
liktal, och han fyllde i med ett ord då och då
för att inte låta märka, att han ingenting visste
och ingenting hade hört, men snart Ijöd hustruns
röst i ett avlägset fjärran. Hjärnan började mala på


de förra tankarna. #Se, det är söndag i dag», tänkte
han, »och kanske murarn inte vill sätta igen valvet
p# vilodagen. ll#en i så fall kunde ju ryttmästarn
ge dödgrävarn en daler, för att han skulle vaka vid
graven i natt. Bara det vore så väl, att han komme
på den tanken!#>
  Rätt som det var, började han tala högt för
sig själv. »Jag skulle ha gått fram till ryttmästarn
i alla fall. Jag skulle inte ha brytt mig om, att folk
hade skrattat åt mig.#
  Han hade alldeles förgätit, att hustrun gick
där vid sidan av honom, men han kom tillbaka till
sig själv, när hon tvärstannade och stirrade på
honom.
  #et är ingenting», sade han. »Det var bara det
där samma, som jag gick och funderade på.»
  Därmed fortsatte de sin vandring, och snart voro
de inom sin egen dörr.
  Här hoppades han att de oroliga tankarna skulle
lämna honom, och det hade de väl även gjort, om
han hade kunnat gripa till ett arbete, men nu-
var det ju söndag. När folket i Mellomstuga
hade ätit sin middag, gick var och en åt sitt håll.
Han blev sittande ensam i stugan, och strax kom
det där undrandet över honom.
  Han reste sig från bänken om en stund och gick
ut och ryktade hästen i akt och mening att rida
till Hedeby och tala med ryttmästarn. #1 annat fall
blir nog ringen stulen i denna natt», tänkte han.
  Emellertid kom han inte att göra all#ar av
    l#

saken Han var för blyg. Han gick i stället till en
granngård för att tala om sin oro med husbonden
där, men han råkade honom inte ensam, och åter-
igen kände han sig för blyg att tala. Han kom till-
baka hem utan att ha sagt något.
  Han gick till sängs, så snart som solen var ner-
gången, och föresatte sig, att han skulle sova ända
till morgonen. Men det blev ingen sömn av f ör
honom. Oron kom tillbaka. Han bara vred och
vände sig i sängen.
  Hustrun fick naturligtvis inte sov#,# hon heller,
och om en stund ville hon veta varför han var så
orolig.
  »#et är ingenting», svarade han på det vanliga
sättet. »Det är bara en sak, som jag ligger och
undrar över.»
  »Ja, så har du sagt flera gånger förut i dag»,
sade hustrun, »men nu tycker jag, att du skall
tala om för mig vad det är, som du undrar på.
Du har nog inte farligare saker i huvudet, än
att du kan tala om dem för mign)
  När Bård hörde hustrun säga detta, inbillade
han sig, att han skulle få sova, om han Iydde
henne.
  »Jag ligger bara och undrar om generalens grav
har blivit igenmurad», sade han, »eller om den
skall stå öppen hela natten.»
  Hustrun skrattade. »Det har jag också tänkl
på)), sade hon, »och det tror jag att varenda män-
niska, som var vid kyrkan i dag, ocksa gjorde.


I#,len inte skall du väl låta en sådan sak ta sömnen
if rån dig.»
  Bård blev glad, att hustrun tog saken så lätt.
Han kände sig lugnare och trodde, att han nu
skulle få sova.
  Men knappt hade han lagt sig till rätta igen,
förrän oron kom tillbaka. Från alla håll, från alla
stugor såg han skuggor komma smygande, alla
gingo ut i samma avsikt, alla riktade sina steg mot
kyrkogården med den öppna graven.
  Han försökte att ligga stilla, för att hüstrun
skulle få sova, men huvudet värkte, och kroppen
svettades. Han var tvungen att oupphörligen vrida
och vända sig.
  Hustrun förlorade tålamodet, och hon framkas-
tade halvt på skämt:
  »Käre man, jag tycker sannerligen, att det vore
bättre, att du ginge ner till kyrkogården och såge
efter hur det står till med graven, än att du skall
ligga och kasta dig från sida till sida och inte få
en blund i ögonen.»
  Hon hade knappast talat ut, förrän mannen for
ur sängen och började att dra kläderna på sig.
H an tyckte, att hustrun hade alldeles rätt. Det
var inte mer än en halvtimmes väg från Olsbyn
till Bro kyrka. Om en timme kunde han vara till-
baka, och sedan skulle han få sova hela natten.
  Men knappast var han utom dörren, förrän
hustrun kom att tänka på att det var ohyggligt för
mannen att bege sig till kyrkogården mol ensam,
och hon sprang hastigt upp och kastade på sig
kläderna, hon också.
  Hon hann upp mannen i backen nedanför Ols-
byn. Bård skrattade till, då han hörde henne
komma.
  »Kommer du för att se efter, att jag inte stjäl
generalens ring ?» sade han.
  »Kära hjärtandes !)# sade hustrun. #Det vet jag
väl, att du inte har något sådant i tankarna. Jag
gick bara ut för att hjälpa dig, ifall du skulle möta
gravson eller helhästen.»
  #c gingo på med rask fart. Natten var kommen,
och allt var s#art mörker utom en liten smal Ijus-
rand på västerhimlen, men de kände vägen så väl.
De samtalade och voro vid gott mod. De gingo
ju bara ner till kyrkogården för att se om graven
stod öppen, så att Bård skulle slippa att ligga
och fundera över den saken.
  #)Jag tycker, att det är rent otroligt, att de
där borta på Hedeby skulle vara så oförvägna, att
de ir.e har murat igen om ringen», sade Bård.
  »Ja, det får vi snart klarhet i», sade hustrun.
»Jag undrar om det inte är kyrkogårdsmu#en, som
vi har här bredvid oss.#
  Mannen stannade. Han förvånade sig över att
hustrun lät så glad i rösten. #et kunde väl inte
vara möjligt, att hon hade någon annan mening
med den här vandringen, än han hade.
  »Innan vi går in på kyrkogården», sade Bård,


»så borde vi väl komma överens om vad vi skall
göra, ifall graven står öppen.»
  #Antingen den står stängd eller öppen, så vet
jag inte, att vi har något annat att göra än att
ga hem och lägga oss.»
  »Nej, det förstås. I}et har du så rätt i,#, sade
Bård och satte sig i gång igen.
  »#et är inte att vänta, att kyrkogårdsporten
skall stå öppen så här dags», sade han strax efteråt.
  #)Det är det nog inte», sade hustrun. »Vi får
allt krångla oss över muren, om vi skall hälsa på
hos generalen och se hur han har det.»
  Mannen blev förvånad återigen. Han hörde ett
lätt rassel av nerramlande småstenar, och såg
strax efteråt hustruns gestalt avteckna sig mot
den Ijusa randen i väster. Hon var redan uppe
på muren, och det var ju inte något konststycke,
eftersom den inte var mer än ett par fot hög,
men det var märkvärdigt, att hon var så ivrig,
att hon hade stigit upp före honom. »Se här! Tag
min hand, så skall jag hjälpa dig upp», sade hon.
  Strax därpå hade de muren bakom sig och
gingo nu tysta och försiktiga fram mellan alla de
små gravkullarna.
  En gång snavade Bård över en kuile och höll
på att falla. Han tyckte, att det kändes, som om
nagon skulle ha satt krokben för honom. Han
blev så rädd, att han skalv, och han sade helt
högt, för att alla de döda skulle förstå hur väl-
sinnad han var:
  #Här skulle jag inte vilja gå, om jag vore ute
i orätt ärende.#
  #>Nej, säg det !» sade hustrun. »Det har du så
rätt i. Men vet du, att där borta har vi allt
graven.#>
  Han skymtade de uppvräkta gravhällarna mot
den dunkla natthimlen.
  Strax efteråt voro de framme vid graven, och de
funno den öppen. Hålet i gravvalvet var inte
igenmurat.
  #>Det här tycker jag är bra vårdslösb#, sade mån-
nen. »Det är ju enkom gjort för att utsätta alla
dem, som vet vad det är för en skatt, som görns
här nere, för den värsta frestelse.#
  #De litar nog på att ingen tö}s göra något
mot en död#, sade hustrun.
  »Det är ju inte för roligt att ge sig ner i en
sådan här gravkammare heller#, sade mannen. #Att
hoppa ner i den vore väl inte så svart, men
sedan bleve man visst sittande där som en räv i
en rävgrop.#
  »Jag såg, att de hade satt ner en liten stege
i graven i förmiddags», sade hustrun, »men den
åtminstone måtte väl vara borttagen.»
  »Jag skall minsann se efter», sade mannen och
famlade sig fram till gravhålet. #iNej, tänk du !»
brast han ut. #Det här går då över alla gränser.
Stegen står kvar här.»
  »Nog är det bra försumligt», instämde hus#n.
»Men vet du jag tycker, att det inte gör så

mycket, att stegen står där. För han, som bor här
nere i djupet, kan nog försvara vad som är hans.»
  »Om jag bara vore säker på den saken!» sade
manrren. »ICanske att jag åtminstone borde flytta
bort stegen.»
  »lag tycker inte, att vi skall röra något här vid
graven», sade hustrun. »Det är bäst, att död-
grävarn i morgon finner graven precis sådan, som
han lämnade den.»
  De stodo och stirrade ner i det svarta hålet,
obeslutsamma och rådlösa. De borde ju ha gatt
hem nu, men det var något hemligt, något, som
ingen av dem vågade uttala, som höll dem kvar.
  #Ja, nog kunde jag låta stegen stå», sade Bård
till sist, »om jag #ara vore viss om att gene-
ralen hal makt att hålla tjuvarna borta.»
  #DU kan ju gå ner i graven, så får du se
vad makt han har#, sade hustrun.
  I:}et var, som om Bård endast hade väntat på
de orden från hustrun. Han var i samma nu
framme vid stegen och nere i gravhålet.
  Men knappt stod han på stengolvet i gravkam-
maren, förrän han hörde ett knakande på stegen
och märkte, att hustrun följde efter honom.
  #Jaså, du kommer efter hit också», sade han.
  »Jag tordes inte låta dig vara ensam här nere
med den döde.»
  »A, jag tror just inte, att han är så farlig»,
sade mannen. »lag känner inte någon kall hand,
som vill krama livet ur mig.»
  #Ja, se, han vill väl inte göra oss någonting#,
sade hustrun. #?Han vet ju, att vi inte tänker på att
stjäla ringen. Men en annan sak vore det fö}stås,
om vi för ro skull började skruva upp kistlocket.»
  Genast famlade sig mannen fram till generalens
kista och började känna längs med locket. Han
fann reda på en skruv, som hade ett litet kors i
toppen.
  »Allting här är liksom tillrättalagt för en tjuv#,
sadc han, i det han började vrida upp likkistskru-
varna både försiktigt och behändigt.
  #)Känner du ingenting?# frågade hustrun. »Mär-
ker du inte, att det rör sig under kistlocket ?»
  »Här är så stilla som i en grav», sade mannen.
  #>Han tror nog inte, att vi ämnar ta ifran honom
det, som han sätter mest värde på#, sade hustrun.
»En annan sak vore det, om vi Iyftade av kist-
locket.»
  #Ja, men det får du allt hjälpa mig med», sade
mannen.
  De välvde upp locketj och nu fanns det ingen
möjlighet mer-att hålla tillbaka längtan efter skat-
ten. De lossade ringen fran den vissnade handen,
lade ner locket, och utan ett ord vidare smögo
de sig upp ur graven. De togo varandra vid han-
den, när de gingo tillbaka över kyrkogården, och
inte förrän de hade klättrat över den låga grå-
stensmuren och kommit ner på vägen, vågade de
säga något.
  »Nu börjar jag tro», sade hustrun, )#att han


ville ha det så. Han har begripit, att det inte är
rätt av en död \man att behålla en sådan dyrgrip,
och därför gav han den till oss godvilligt.»
Mannen till att storskratta.
  »Jo, du är god, du», sade han. »Nej, inte kan
du fa mig att tro, att han lät oss ta den god-
villigt, men han hade väl inte makt att hindra ossu#
  »Vet du», sade hustrun, »att i natt har du varit
bra duktig. Det är inte många, som skulle ha vågat
slg ner i graven till generalen.»
  »Jag känner det inte, som om jag skulle ha
giort något orätb#, sade mannen. »Prån en levande
har jag aldrig tagit så mycket som en daler, men
vad skulle det göra att ta ifrån en död det, som
han inte behöver ?»
  De kände sig stolta och nöjda, där de gingo.
De undrade på att ingen mer än de hade kommit
på den här tanken. Bård sade, att han skulle
fara till Norge och sälja ringen, så snart som
det var nagon möjlighet. De trodde, att de skulle
få så mycket pengar för den, att de aldrig mer
skulle behöva känna någon oro för den varan.
  #Men», sade hustrun och tvärstannade, »vad är
det jag ser ? Börjar det redan på att dagas ?
De# ser så Ijust ut i öster.»
  »Nej, inte kan det redan vara solen, som kom-
mer#, sade bonden. »Det måtte vara eldsvåda. Det
är, som om det skulle vara åt Olsbyhållet. Måtte
det inte...»
  Han avbröts av ett högt skrik från hustrun.
  )#Det är hos oss det brinner», skrek hon. »Det
är Mellomstuga, som brinner. Generalen har satt
eld på den.#
  På måndagsmorgonen kom dödgrävarn i stor
hast skyndande till Hedeby, som ju ligger alldeles i
närheten av kyrkan, för att anmäla, att både han
och murarn, som skulle mura igen graven, hade
tyckt sig märka, att locket hade legat snett på
generalens kista och att de sköldar och stjärnor,
som prydde den, hade blivit rubbade.
  Undersökning anställdes ögonblickligen. Man
märkte genast, att stor oordning rådde i gravkam-
maren och att kistans skruvar voro lossade. Då
locket avlyftades, såg man vid första ögonkastet,
att kungarlngen inte mer satt på sin plats på gene-
ralens vänstra pekfinger.




  Jag tänker på kung Karl den tolfte, och jag
söker begripa hur man älskade och fruktade
honom.
  Ty jag vet, att det hände en gång under något
av de sista åren av hans liv, att han kom in i
Karlstads kyrka mittunder en gudstjänst.
  Han hade kommit ridande till staden, ensam
och oväntad, och som han visste, att det var guds-
tjänst, lämnade han hästen utanför kyrkporten och
giclc in stora vägen genom vapenhuset liksom
envar annan.
  Så snart som han hade kommit inom dörren,
såg han emellertid, att prästen redan stod på
predikstolen, och för att inte störa honom stannade
han där han var. Han sökte sig inte en gång plats
i en bänk, utan ställde sig med ryggen mot dörr-
posten och Iyssnade.
  Men fastän han hade kommit sa oförmärkt, och
fastän han höll sig stilla i dunklet under läktaren,
så var det någon i den bortersta bänken, som
kände igen honom. Det var kanske en gammal
soldat, som hade mistat arm eller ben under fält-
tbgen och blivit hemskickad före Poltava, som
tyckte, att mannen med det uppkammade håret
och kroknäsan måste vara kungen. Och i samma
ögonblick, som han kände igen honom, reste han
sig.
  Grannarna i bänken torde väl ha undrat varför
han så gjorde, och då viskade han åt dem, att
kungen var i kyrkan. Och ovillkorligen reste man
sig då hela bänken utefter, såsom man brukade
göra, då Guds egna ord lästes upp från altare
eller predikstol.
  I#ärpå spred sig nyheten från bänk till bänk,
och varje människa, ung och gammal, rik och
fattig, den svage likaväl som den friske, allesam-
mans reste de sig.
  Detta var, som sagt, under något av de sista
aren av kung Karls liv, då bekymmer och mot-
#ångar hade börjat, och det fanns kanske inte en
människa i kyrkan, som inte hade berövats kära
anförvanter eller hade mistat sin förmögenhet ge-
nom kungens förvållande. Om någon händelsevis
inte hade nagot att jämra sig över för egen del,
så behövde han ju bara tänka på hur landet låg
utarmat, hur provinserna voro förlorade och hur
hela riket var kringvärvt av fiender.
  Men i alla fall, i alla fall. Man behövde bara
höra en viskning om att den mannen, som man
mången gang hade förbannat, stod där inne i Guds
hus, för att man skulle resa sig.
  Och stående förblev man. Det var ingen, som
tänkte på att sätta sig ner. Det kunde man icke.


Kungen stod nere vid kyrkdörren, och så länge
som han stod, måste de alla stå. Om någon hade
satt sig, skulle han ha bevisat kungen vanheder.
  Det skulle kanske bli en lång predikan, men det
fick tålas. Man ville inte svika honom där borta vid
k# rkdörren.
  Han var annars en soldatkonung och var van, att
hans soldater gärna gingo i döden för honom. #en
här i kyrkan var han omgiven av enkla borgare
och hantverkare, av vanliga svenska män och
kvinnor, som aldrig hade Iystrat till ett givakt.
Men det behövdes blott, att han visade sig ibland
dem, så voro de under hans välde. De skulle ha
gått med honom vart han ville, de skulle ha gett
honom vad han önskade, de trodde på honom, de
tillbådo honom. I hela kyrkan tackade de Gud för
den undrens man, som var Sveriges konung.
  Som sagt, jag försöker tänka mig rn i det där
för att förstå, att kärleken till kung Karl kunde
fylla hela en människas själ, att den kunde sätta
sig så fast i ett kärvt och strävt gammalt hjärta
att alla människor väntade, att den skulle finnas
kvar även efter döden. -
  # sanning, sedan det hade blivit upptäckt, att
generalens ring hade blivit stulen, var man i Bro
socken mest förvånad över att någon hade haft
mod att utföra dadet. Man menade, att älskande
kvinnor, som hade blivit begravda med förlov-
ningsringen på fingret, dem hade tjuvarna kunnat
plundra utan fara. Eller om en mor hade legat
i dödssömnen med en lock av sitt barns hår mellan
sina händer, så hade man utan fruktan kunnat
rycka den ifrån henne, eller om en prfist hade
bäddats ner i kistan med bibeln till huvudgärd,
så hade denna troligen kunnat rövas ifrån honom
utan men för brottslingen. Men att röva Karl
den tolftes ring från fingret på den döde gene-
ralen på Hedeby det var ett företag, som man int,e
kunde begripa att någon av kvinlna född hade
vågat sig på.
  Naturligtvis gjordes det efterforskningar, men
de ledde inte till någon upptäckt av brotts1ingen.
Tjuven hade kommit och gått i nattens mörker
utan att lämna efter sig något spår, som kunde
vägleda de sökande.
  Här återigen förvånade man sig. Man hade ju
hört talas om dem, som hade gått igen natt efter
natt för att utpeka förövaren av ett vida mindre
brott.
  Men när man äntligen fick veta, att generalen
ingalunda hade lämnat ringen åt sitt öde, utan
hade kämpat för att återvinna den med samma
bistra obarmhärtighet, som han skulle ha visat,
om ringen hade blivit stulen från honom i levande
livet, så blev ingen människa på minsta sätt häpen.
Ingen visade någon misstro, ty detta var just vad
man hade väntat sig.





  När generalens ring hade varit försvunnen i flera
år, hände det en vacker dag, att prosten i Bro blev
kallad till en fattig bonde, Bård 13årdsson i Olsby-
sätern, som låg på sitt yttersta och nödvändigt
ville tala med prosten själv, innan han dog. Prosten
var en äldre man, oeh när han hörde, att det var
fråga om att uppsöka en sjuk, som bodde milslångt
borta i väglö$ skog, föreslog han, att hans kom-
minister skulle fara i hans ställe, men den dö-
endes dotter, som hade kommit med budet, sade då
bestämt ifrån, att prosten skulle det vara eller
också ingen alls. Far hade hälsat, att han hade
något att tala om, som endast prosten, men annars
ingen i världen kunde få veta.
  När prosten hörde detta, började han leta i
sina minnen. B#rd Bårdsson hade varit en snäll
man. Visserligen hade han varit en stnula enfaldig,
men fördenskull behövde han väl inte känna oro
på sin dödsbädd. Ja, efter människosätt att se
skulle prosten vilja säga, att han var en av dem,
som hade en fordran hos Vår Herre. Under de
sista sju åren hade han förföljts av alla tänkbara
lidanden och olyckor. Gården hade brunnit upp,
boskapen hade dött av sjukdom eller rivits av
vilddjur, frosten hade härjat på åkern, så att han
hade blivit fattig som Job. Till sist hade hustrun
blivit så förtvivlad över alla olyckorna, att hon
hadc gått i sjön, och Bård själv hade flyttat bort
till en fäbodplats, som var det enda han ännu
ägde Sedan den tiden hade #rken han själv
eller hans barn visat sig vid #yrkan. Man hade
många gånger talat om detta i prostgården och
undrat om de ännu funnos kvar i socknen.
  »Om jag känner din far rätt, så har han inte
begatt värre brott, än att han kan anförtro dem
till komministern»J sade prosten och såg på Bård
Bårdssons dotter med ett välvilligt leende.
  Hon var en fjortonårs tös, men stor och stark
för sin ålder. Ansiktet var brett, och dragen voro
grova. Hon såg en smula enfaldig ut, hon som
fadern, men barnslig oskuld och uppriktighet Iyste
upp ansiktet.
  »Vördig prosten är väl inte rädd för Starke-
Bengt, så att det är därför han inte törs komrna
till oss?» frågade hon.
  »Vad är det du säger, barn?» genmälde prosten.
»Vad är det för en Starke-Bengt, som du talar
om ?»
  »A, det är ju han, som ställer om, att det går
så motigt för oss.»
  »Jaså», sade prosten, »ja#å, det är en, som heter
Starke-Bengt.»


  »Vet inte vördig prosten, att det var han, som
brände upp Mellomstuga?#
  »Nej, det har jag aldrig förr hört talas om#,
sade prosten.
  Men i detsamma reste han sig ur sin stol ocb
började plocka fram handboken och en liten natt-
vardskalk av trä, som han brukade föra med sig
i sockenbud.
  »#et var han;# som jagade mor min i sjönN,
fortsatte tösen.
  #>Det var det allra värsta, du», sade prosten.
#Lever han än, den där Starke-Bengt ? Har du
sett honom ?#
  »Nej, inte har jag sett honom», sade barnet,
#men visst lever han. Det var för hans skull,
som vi fick lov att flytta bort i skog och villande
fjäll. Där har vi fått vara bra i fred för honom
ända till i förra veckan, då far högg sig i foten.»
»Och det menar du var Starke-Bengts fel ?»
frågade prosten med sin lugnaste röst, men han
öppnade dörren i detsamma och ropade åt sin
dräng, att han skulle sadla hästen.
  »Far sa, att Starke-Bengt hade förgjort yxan,
annars skulle han aldrig ha huggit sig. Det var
intc något farligt sår heller, men i dag såg far,
att det hade kommit kallbrand i foten. Han sa, att
nu måste han dö, för Starke-Bengt hade gjort
slut på honom, och han skickade mig hit till prost-
gården och bad, att prosten skulle komma själv, så
snart han någonsin kunde.»
  »lag skall också komma», sade prosten. Han
hade, medan flickan språkade, satt på sig både
ridkappa och hatt. ))Men jag kan aldrig förstå,
du)), sade han, )>varför den där Starke-Bengt skall
vara så svår emot din far. Bård måtte väl en
gång ha gjort honom något för när?»

   ]a, far nekar inte till det heller», sade barnet.
)>Men han har aldrig sagt vad det är, varken till
mig eller bror min. Men jag tror, att det är
detta, som han nu vill tala om för vördig prosten.»

  »la, om det är så#, sade prosten, ))då kan
vi inte komma till honom fort nog.)# Han hade nu
dragit på sig ridhandskarna och gick med flickan
ut ur rummet för att sätta sig till häst.

  Under hela ritten bort till fäbodplatsen sade
prosten knappast ett ord. Han satt bara och funde-
rade på detta märkvärdiga, som barnet hade be-
rättat. Han för sin del hade bara råkat en manr
som folk brukade kalla Starke-Bengt. Men det
kunde ju också vara möjligt, att flickan inte hade
talat om denne, utan om en helt annan person.

  När han red in på sätern, kom en ung karl
emot honom. I#et var Bård Bårdssons son, Ingil-
bert. Han var några år äldre än systern, stor-
wxerl som hon och lik henne till anletsdragen,
men han hade mera djupliggande ögon och såg
inte så frimodig och godsinnad ut som hon.

  »#etta var en lång resa för prosten», sade han,
medan han hjälpte honom av hästen.


  »A ja>#, sade den gamle mannen, )#men det gick
fortare, än jag trodde.#
  #et skulle väl ha varit jag, som hade hämtat
prosten», sade Ingilbertä#men jag har varit ute
på en fisketur ända sedan i går kväll. Jag visste
inte, förrän jag kom hem nu nyss, att far hade fått
brand i foten och att prosten var efterskickad.»
  #Märta har varit så god som en karl#, sade
prosten. #Allt har gått bra. Men hur står det nu
till med Bård ?»
  #Han är nog ganska dålig, men han är redig.
H an blev glad, då jag sa honom, att prosten
syntes i skogsbrynet.#
  Prosten gick nu in till Bård, och syskonen satte
sig på ett par breda hällar utanför stugan och vän-
tade. De kände sig högtidligt stämda och talade
om fadern, som nu skulle dö. De sade, att han
alltid hade varit god emot dem. Men han hade
aldrig varit Iycklig sedan den dagen, då Mellom-
stuga brann, så att det var väl bäst, att han fick
gå bort ur livet.

  Rätt som det var, kom systern att säga, att
fadern måtte ha haft något, som tyngde på hans
samvete.

  #Han !» sade brodern. »Vad skulle han ha att
bära på ? Jag har aldrig sett, att han har Iyftat
sin hand varken mot djur eller människa.»
  »Men det var ändå någonting# som han skulle
tala om för prosten och bara för honom.»
  »Sa han det ?» frågade Ingilbert. »Sa hanl att
det var något, som han ville tala om för prosten,
innan han dog ? Jag trodde, att han ville ha hit
honom, bara för att han skulle få nattvarden.
  »När han skickade i väg mig i dag, sa han,
att jag skulle be prosten komma. Prosten var den
enda människa i världen, som han kunde förtro
sin stora och tunga synd.#)
  Ingilbert satt och funderade ett ögonblick. )#et
där låter bra konstigt», sade han. »Jag undrar
om det inte kan vara något, som han har gått
och inbillat sig här i ensamheten. Det är väl
så med detta som med allt det där, som han
bn!kar berätta om Starke-Bengt. Jag tror inte,
att det är annat än inbillningar, det heller.»
  »#et var just om Starke-Bengt, som han ville
tala med prostenN, sade flickan.
  »Då kan du slå dig i backen på att det är
lögn alltsammans#, sade Ingilbert.
  Har. reste sig i detsamma och gick fram ffll
en liten lucka i fäbodens vägg, som stod öppen,
för att litet luft och Ijus skulle tränga in i den
fönsterlösa bostaden. Den sjukes säng stod så
nära, att allt, vad han sade, kunde höras ut ffll
Ingilbert, och sonen Iyssnade till faderns ord utan
att göra sig minsta samvetskval. Kanske hade han
inte en gång hört, att det var orätt att Iyssna till
en bikt. I alla fall var han Yiss om att fadern inte
hade några farliga hemligheter att röja.
  När han hade stått bredvid luckan en stund, kom
han åter fram till systern.

  #Vad var det jag sa?# började han. »Far håller
på att berätta för prosten, att det Yar mor och
han, som stal kungaringen från gamle general
Löwensköld.»
  #A, Gud sig förbarme !ä utbrast systern. »Skall
vi inte tala om för prosten, att det är lögn, att det
bara är sådant, som han diktar på sig?»
  »Vi kan inte göra någonting nu#, sade Ingil-
bert. »Nu får han väl säga vad han vill. Vi får
tala med prosten efteråt.»
  Han smög återigen fram till luckan för att
Iyssna. Det dröjde inte länge, förrän han på nytt
kom fram till systern.
  #NI3 säger han, att samma natt, som han och
mor hade varit nere i graven och tagit ringen,
I#rann Mellomstuga. Han säger, att han tror, att
det var generalen, som brände upp stugan för
honom.»
  »Det hörs ju, att det bara är påhitt#, sade
systern. »Till oss har han ju sagt hundra gånger
så visst som en, att det var Starke-Bengt, som
satte eld på Mellomstuga.»
  Ingilbert var tillbaka på sin post under luckan,
innan hon hade talat ut. Han stod där och Iyddes
en lång stund, och när han på nytt kom fram
till systern, var han nästan grå i ansiktet.
  »Han säger, att det var generalen, som sände
över honom alla hans olyckor för att tvinga ho-
nom att lämna tillbaka ringen. Han säger, att
mor blev rädd och ville, att de skulle gå till
ryttmästarn på Hedeby och ge honom ringen,
och far skulle mer än gärna ha Iytt henne, men
han tordes inte, därför att han tradde de skulle
bli hängda båda två, om de bekände, att de
hade stulit från en död. Men då kunde inte mor
härda ut längre, utan hon gick och dränkte sig.
Nu blev också systern grå i ansiktet av förfäran.
  »Menä, sade honä#far har alltid sagt, att det
var . . .#>
  »la visst. Han förklarade just nu för prosten,
att han inte hade vågat tala med någon människa
om vem det var, som drog alla olyckorna över
honom. Bara till oss barn, som ingenting för-
stod, hade han sagt, att det var en, som hette
Starke-Bengt, som förföljde honom. Han sa, att
bondfolket alltid brukade kalla generalen för
Starke-Bengt.#
  M#fa Bårdsdotter sjönk alldeles ihop, där hon
satt.
  #Men då är det ju sanning>#, viskade hon så lågt,
som om detta skulle vara hennes sista andetag.
  Hon såg sig omkring åt alla håll. Sätern stod
vid stranden av en skogstjärn, och runt om denna
reste sig mörka, skogklädda bergåsar. #et fanns
ingen människobonlng inom synhåll, det fanns
ingen, som hon kunde fly till. Här rådde den stora,
hjälplösa ensamheten.
  Och i dunklet under träden tyckte hon att den
döde stod på lur för att sända ut olyckor över dem.
  Hon var ett sådant barn, att hon inte riktigt


kunde #atta skammen och Yanäran, som #örä#drarna
hade åsamkat sig, men vad hon förstod, det var,
att en gengångare, en of örsonlig, allsmäktig varelse
från de dödas land, förföljde dem al#a. Hon
väntade, att hon när som helst kunde få se honom,
och hon blev så rädd, att hon hackade tänder.
  Hon tänkte på att fadern nu i sju år hade gått
med samma skräck i själen. Hon var fjorton
år nu, och hon visste, att hon bara var sju,
då Mellomstuga brann. Fadern hade vetat hela
tiden, att den döde var ute på jakt efter honom.
Det var gott för honom, att han fick dö.
  Ingilbert hade återigen varit borta och Iyssnat
och kom nu tillbaka till henne.
  »#u tror det väl ändå inte, Ingilbert?» sade hon
som ett sista försök att komma undan skräcken.
  Men da såg hon, att Ingilberts händer ska-
kade, och att ögonen stirrade i skräck. Han var
hkaså rädd, han, som hon.
  »Vad skall jag tro ?» viskade Ingilbert. »Far
sager, att han flera gånger har försökt att resa
till Norge för att sälja ringen, men han kunde
aldrig komma åstad. Ena gången blev han sjuk
en annan gång bröt hästen av sig benet, just som
han skulle resa från gården.#
  »Vad säger prosten ?#) frågade flickan.
  »Han frågade far varför han hade behållit ringen
under alla dessa år, då det var förbundet med så
stor fara att äga den. Men far svarade, att han
hadc trott, att ryttmästarn skulle låta hänga ho-
nom, om han hade bekänt sin gärning. Han hade
inte något att välja på, utan var tvungen att be-
hålla den. Men nu visste han# att han skulle dö,
och nu ville han lämna ringen till prosten, för att
den skulle bli nerlagd i graven till generalen och
vi barn komma lös ur förbannelsen och kunna
flytta ner till bygden.»
  #>Jag är glad, att prosten är här)>, sade flickan.
>)Jag vet inte vad jag skall ta mig till, då han är
rest. Jag är så rädd. Jag tycker, att generalen står
dä. borta under granarna. Tänk, att han har gått
här var dag och vaktat på oss! Och far har kanske
sett honom.i>
  »Jag tror nog, att far har sett honom>#, sade
Ingilbert.
  Han gick åter fram till stugan för att Iyssna. När
han kom tillbaka, hade han fatt ett annat uttryck
i ögonen.
  »lag har sett ringen», sade han. # ar gav den
till prosten. Den sken som en eldslåga. Den var
röd och # k #en Iyste. Prosten såg på den och
sade, att han kände igen, att det var generalcns
ring. Gå fram till luckan, så får du se den !»
  )>Hellre vill jag ta en huggorm i min hand,
än jag vill se på den ringen», sade flickan. »Du
kan väl aldrig tycka, att den var vacker att se på.#
  Ingilbert såg bort. »lag vet ju, att den har för-
stört oss», sade han, »men jag tyckte ändå om
den.#
  Just som han sade detta, Ijöd pr#stens röst stark


och hög ut till de båda syskonen. Allt hittills hade
han låtit den sjuke tala. Nu var det hans tur.
  Det var klart, att prosten inte kunde gå med
på allt detta vilda tal om förföljelse av en död.
Han försökte visa bonden, att det var Guds straff,
som hade drabbat honom, därför att han hade
begått en så hisklig gärning som att stjäla från ett
lik. Prosten ville inte a}ls medge, att generaLen
hadc haft makt att ställa till eldsvådor e#lle} #kicka
sjukdomar på människor och boskap. Nej, olyc-
korna, som hade drabbat Bård, voro ett Guds sätt
att tvinga honom till ånger och till att återställla
det stulna, ännu medan han levde, så att hans
synd måtte kunna bli honom förlåten och han
få njuta en salig hädanfärd.
  Den gamle Bård Bårdsson låg stilla och hörde
på prostens tal utan någon invändning. Men det
torde inte ha övertygat honom. Han hade upp-
levat alltför mycket förskräckligt för att kunna tro,
att allt detta kom från Gud.
  Men de unga, som sutto och darrade av spök-
rädsla och gengångarskräck, de levde upp.
  #)Hör du ?» sade Ingilbert och grep systern hårt
om armen. )>Hör du, att prosten säger, att det
inte var generalen ?>#
  oJa», sade systern. Hon satt med händerna
knäppta och sög in varje ord, som prosten talade,
djupt i själen.
  Ingilbert reste sig. Han drog häftigt till sig
andan och rätade ut kroppen. Han var befriad från
sin fruktan. Han såg ut som en annan människa.
Helt hastigt gick han bort till kojans dörr och
steg in.
  >)Vad är det?» frågade prosten.

»Jag vill tala ett par ord med far.»

  »Gå din väg ! Nu är det jag, som talar med
din f ar#, sade prosten strängt.

  Han vände sig åter till Bård Bårdsson, talande
ömsom myndigt, ömsom milt och förbarmande.

  Ingilbert hade satt sig ner på stenhällen med
händerna f#r ansiktet. Men en stor oro hade
bemäktigat sig honom. Han gick åter in i stugan
och blev återigen utvisad.


  När allt var över, blev det Ingilbert, som skulle
visa prosten vägen tillbaka genom skogen. Till en
början gick allt bra, men om en stund skul}e te
färdas över en spångad myr. Prosten kunde inte
påminna sig, att han hade farit över någon sådan
på bortvägen, och undrade om Ingilbert förde
honom vilse, men denne svarade, att det skulle
vara en stor genväg, om de kunde fara över den
myren.
  Prosten såg skarpt på Ingi#bert. Han hade tyckt
sig märka, att han liksom fadern var besatt av
guldtörsten. Ingilbert hade ju gång på gång kom-
mit in i stugan liksom för att förhindra fadern att
ge bort ringen.
  »Det är en smal och farlig väg, du Ingilbert»,


sade han. »Jag är rädd, att hästen s#inter på de
hala stockarna.#
  »Jag skall leda hästen, så behöver inte vördig
prosten vara rädd», sade Ingilbert, och i detsamma
grep han fatt i hästens tygel.
  När de voro mitt ute på myren med intet annat
än lös gungfly åt alla håll, började han
emellertid driva hästen baklänges. Det såg ut,
som om han ville tvinga den ner från den smala
spången.
  Hästen stegrade sig, och prosten, som hade
svårt för att hålla sig kvar i sadeln, ropade åt led-
svennen att för Guds skull släppa tygeln.
  Men Ingilbert tycktes ingenting höra, och
prosten såg hur han med mörkt ansikte och sam-
manbitna tänder kämpade med hästen för att
driva den ner i kärret. Det var vissa döden, som
väntade både djuret och ryttaren.
  Dh stack prosten handen i fickan och drog fram
en liten pung av getskinn. Den slängde han rätt
i ansiktet på Ingilbert.
  Denne släppte tygeln för att infånga pungen,
och hästen blev fri. Den for skrämd åstad framåt
stigen. Ingilbert blev stående och gjorde intet
försök att följa efter.
  Efter en sådan medfart kan man just inte undra
på att prosten blev litet yr i huvudet och att det
dröjde ända till kvällsdags, innan han kunde leta
sig ner till bygden. Inte heller var det märk-
värdigt# att han inte kom ut ur skogen på Olsby-
vägen, som var bäst och genast, utan hade tagit av
för långt åt söder, så att han kom fram strax
ovanför Hedeby.
  Medan han red omkring inne i skogsdjupet,
hade han tänkt på att det första han borde göra,
sedan han väl hade kommit hem, det vore att
sända bud efter länsmannen för att be honom
gå upp i skogen och ta tillbaka ringen från Ingil-
bert. Men när han nu kom att rida förbi Hedeby,
höll han en liten överläggning med sig själv, om
han inte borde vika in där och tala om för rytt
mästar Löwensköld vem det var, som hade dristat
sig att gå ner i graven och stjäla bort kungaringen.
  Man tycker ju, att han inte skulle ha behövt
fundera länge på en så naturlig sak, men prosten
tvekade, därför att han visste, att det inte hade
rått något riktigt gott förhållande mellan rytt-
mästarn och hans far. Ryttmästarn var en fridens
man lika mycket, som fadern hade varit stridens.

Han hade skyndat sig att ta avsked ur krigs-
tjänsten, så snart som vi hade fått fred med
ryssen, och sedan hade han ägnat alla sina krafter
åt att hjälpa upp välståndet i landet, som hade
blivit alldeles nedbrutet under krigsåren. Han var
emot envälde och krigsära, ja, han brukade tala illa
om självaste Karl Xll liksom om mycket annat,
som gubben satte högt. Till yttermera visso hade
sonen varit en ivrig deltagare i riksdagskriget, men
alltid som anhängare av fredspartiet. Ja, han och
fadern hade haft tillräckligt att tvista om.
  När generalens ring hade blivit stulen för sju
år sedan, hade prosten och många med honom
funnit, att ryKmäst#.rn inte ansträngde sig till-
räckligt för att få den tillbaka. iOch allt detta
gjorde, att han nu tänkte för sig själv: »#et
tjänar ingenting till, att jag gör mig besväret
att stiga av hästen här på Hedeby. Ryttmästarn
frågar inte efter om det är fadern eller Ingilbert,
som bär kungaringen på sitt finger. I#et är bättre,
att jag genast talar om stölden för länsman Ca-
relius.)#
  Men just som prosten sålunda överiade med
sig själv, såg han, att grinden, som stängde in-
farten till Hedeby, svängde upp helt sakta och
bleY stående vidöppen.
  #et såg rätt märkvärdigt ut, men det finns ju
många grindar, som svänga upp av sig själva
på det där sättet, om de inte äro ordentligt
stängda, och prosten funderade inte vidare över
saken. Han tog det emellertid som ett lecken,
att han borde rida in på Hedeby.
  Ryttmästarn tog väl emot honom, nästan bättre,
än han plägade.
  »Det var hederligt av bror att titta in», sade
han. »Jag har just längtat efter att få träffa bror
och har flera gånger i dag ämnat gå till prost-
garden och tala vid bror om ett ganska säreget
förhållande.»
  »Bror Löwensköld hade då fått vandra för-
gäves», sade prosten. »Redan tidigt på förmiddagen
reste jag i sockenbud bort till Olsbysätern och
är just nu återkommen. Det har varit en äventyrlig
dag för mig, gamle man.»
  »Detsamma kan jag sä#a, fastän jag knappast
har rest mig ur min stol. Jag kan försäkra min
bror, att fastän jag snart är en femtiårs man och
har varit med om varjehanda såväl under de hårda
krigsåren som sedermera, har intet så förunderligt
hänt mig som det jag i dag har upplevat.#
  »Då så är», sade prosten, »vill jag lämna ordet
åt bror Löwensköld. #ven jag har en särdeles
historia att berätta för min ärade bror. Dock
vill jag inte påstå, att den är det märkvärdigaste
av allt, som mig vederfaritsn#
  »Nå ja», sade ryttmästarnä#det kan också hända,
att bror inte finner något underligt alls i min
historia. Det var just därom, som jag ville fråga.
-Min bror har väl hört talas om Gathenhielm?»
  »Om den hisklige sjörövaren och vettlöse ka-

paren, som av kung ICarl blev utnämnd till amiral?
Vem har inte hört talas om honom ?»
  »I middags#>, fortfor ryttmästarn, »kom Yi under
måltiden att tala om den gamla krigstiden. Mina
söner och deras informator började fråga ut mig
om hur allt då hade varit, ty om sådant vil# ju
de unga alltid höra. Märk det, min bror, om de
bråda och hårda år, som vi svenske måste genom-
gå efter kung ICarls död, då vi genom kriget och
penningbristen hade blivit efter med allting, om
dem frågar de aldrig, utan endast om de för-
därvliga krigsåren. Vid Gud, skulle man inte tro,
att de räknar det för alls intet att byggå upp
nerbrända städer, att anlagga bruk och fabriker,
att röja och nyodla. Jag tror, min bror, att mina
söner skäms över mig och mina samtida, därför
att vi slutade upp med att draga på härnadstag och
förhärja främmande länder. De tycks tro, att vi
var sämre karlar än våra fäder och att den gamla
svenska kraften hade lämnat oss.»
  »Bror Löwensköld har alldeles rätb#, sade
prosten. »Denna ungdomens kärlek för det Icri-
giska är djupt beklaglig.»
  »Nåväl, jag villfor deras önskningar.p, sade rytt-
mästarn, »och som de önskade höra talas om en
stor krigshjälte, berättade jag för dem om Gathen-
hielm och hans grymma förfarande mot köpmän
och fredliga resande, tänkandes, att jag därmed
skulle väcka deras förfäran och avsky. Och då
detta även Iyckades, bad jag dem betänka, att
denne Gathenhielm var en äkta son av krigstiden,
och undrade om de önskade se jorden befolkad
av dylika avgrundsfoster.
  ))Men innan mina söner härpå hade hunnit svara,
tog deras informator till orda och bad mig tillåta
honom att berätta ännu en historia om Gathen-
hielm. Och eftersom han sade, att detta äventyr
endast bekräftade vad jag förut yttrat om Gathen-
hielms fruktansvärda vildhet och raseri, lämnade
jag mitt samtycke.
  »Han började då med att säga, att sedan Gathen-
hielm hade i unga år avlidit och hans lik hade
blivit insatt i Onsala kyrka i en marmorsarkofag,
som han hade.rövat fran danske kungen, upp-
stod i kyrkan ett så förfärligt spökande, att Onsala
sockenbor inte kunde därmed uthärda. De visste
sig ingen annan råd än att Iyfta liket ur kistan
och jorda det på ett öde skär långt ute till havs.
Efter detta blev det fred i kyrkan, men fiskare,
som under sina färder hade kommit i närheten av
Gathenhielms nya viloplats, berättade, att därifrån
alltid hördes larm och oväsen och att skummet
varje stund sprutade högt över det arma skäret.
Fiskarna trodde sig förstå, att det var alla de
sjömän och krämare, som Gathenhielm hade låtit
kasta över bord från tagna fartyg, som nu steg
upp ur sin våta grav för att honom pina och
malträtera, och de aktade sig noga för att fara
åt detta håll. Men en mörk natt hade ändå en
av dem råkat komma för nära det farliga stället.

Han kände sig inryckt i en virvel, skummet piska-
de honom i ansiktet, och en dånande röst tillropade
honom: 'Gå till Gata i Onsala, och säg till hustru
min, att hon skickar mig sju knippor hasselspön
och två enepåkar !'o
  Prosten hade hittills stilla och tåligt åhört berät-
telsen, men då han nu märkte, att hans granne
endast hade en vanlig spökhistoria att berätta,
kunde han knappast kväva en rörelse av otålighet.
Ryttmästarn fäste dock därvid intet avseende.
  »Min bror förstår, att intet annat kom i fråga
än att hörsamma den befallningen. Och Gathen-
hielms hustru hon Iydde också. De segaste hassel-
spön och de grövsta enepåkar gjordes i ordning, och
en dräng fran Onsala rodde ut till havs med dem.
  Nu gjorde prosten verkligen ett så tydligt för-
sök att avbryta, att ryttmästarn märkte hans otå-
lighet.
  »Jag vet vad bror tänker», sade han, »jag hade
själv desamma tankarna, då jag i middags hörde
historien, men nu ber jag i alla fall, att min #ror
hör mig till slut. Jag vill alltså säga, att den
där drängen från Onsala måtte ha varit en be-
hjärtad man och sin husbonde mycket tillgiven,
annars hade han väl knappast vågat utföra sitt
uppdrag. Då han kom i närheten av begravnings-
platsen, slog vågorna över den, som om det hade
varit full storm, och stridsgny och larm hördes
vida. Men drängen rodde ändock så nära han
kunde,-och det Iyckades honom att kasta både ene-
påkar och spöknippen in på skäret. Därefter av-
lägsnade han sig med snabb#a årtag från den för-
färliga platsen.>#
  »Min ärade bror...», började prosten, men rytt-
mästarn var ståndaktig.
  #Mycket långt rodde han dock inte, innan han
vilade på årorna för att få se om något
märkligt nu skulle hända. Och han behövde inte
vänta förgäves. Ty med ens steg skummet sky-
högt över skäret, larmet blev som dundret vid ett
fältslag, och gruvliga jämmerrop Ijöd ut över
havet Detta fortgick en stund, men med avta-
gande häftighet, och slutligen upphörde vågorna
alldeles att gå till storms mot Gathenhielms grav.
Den låg där snart lika stilla och lugn som varje
annat skär. Drängen Iyftade då årorna för att
bege sig på hemfärd, men i detsamma tillropades
han av en dånande och triumferande stämma: 'Gå
till Gata i Onsala och hälsa hustru min, att Lasse
Gathenhielm han segrar över sina fiender både
som död och som levande!'#
  Prosten hade suttit och Iyssnat med böjt huvud.
Nu då historien var slut, höjde han ansiktet och
såg frågande på ryttmästarn.
  »Då informatorn berättade detta sista#, sade rytt-
mästarn, )#kunde jag väl märka, att mina söner
kände medkänsla med den skurl#en Gathenhielm och
tyckte om att höra talas om hans övermod. Därför
anmärkte jag, att denna historia syntes mig vara
väl ihopsatt, men att den knappast kunde vara

annat än en lögn. 'TY', sade jag, 'om en rå sjö-
rövare som Gathenhielm skulle ha ägt sådan kraft
att försvara sig även efter döden, hur kan man
då förklara, att min far, som var en likadan
dunderhuggare som Gathenhielm, men därtill en
god och ärlig människa, kunde låta en tjuv tränga
ner i hans grav och frånröva honom det käraste
han ägde, utan att han då hade makt att detta
hindra eller sedermera har kunnat den skyldige
på minsta vis molestera ?'#>
  Prosten reste sig vid dessa ord med ovanlig
livlighet. »Det är alldeles min tanke#, sade han.
  »la, men hör nu vad som skedde !>? fortfor
ryttmästarn. #Knappt hade jag talat ut, förrän jag
bakom min stol hörde ett högt stönande. Och detta
stönande var så likt den-trötta suck, som min salig
far brukade upphäva, då han plågades av ålder-
domens krämpor, att jag tyckte mig ha honom
bakom mig och rusade upp. Då såg jag väl ingen-
ting, men så viss var jag om att jag hade hört
honom, att jag inte mera ville sätta mig till bords,
utan har suttit här i min ensamhet och begrundat
saken ända till nu. Och jag har mycket önskat att
få höra min vördade brors tankar om denna fråga.
Var det min far jag hörde uppgiva en klago-
suck över den försvunna skatten? #m jag kunde
tro, att han alltjämt #ärefter kände längtan, då ville
jag väl hellre gå ur gård i gård och rannsaka,
än att han ännu ett ögonblick skulle känna den
grymma sorg, varom det där stönandet bar vittne.»
  »Detta är andra gången i dag, som jag har
att svara på frågan om den döde generalen ännu
sörjer över sin förlorade ring och vill den åter-
vinna», sade prosten. »Jag skall nu först med min
ärad# brors tillåtelse berätta min historia, och
sedan skall Yi tillsammans därom resonera.»
  Därmed framförde prosten sin berättelse, och
han märkte nu, att han inte hade behövt frukta
för att ryttmästarn inte med nog iver skulle om-
fatta faderns sak. Prosten hade inte tänkt på att
det finns nagot av Lodbrokssönernas natur även
hos den mest fredligt sinnade människa. Det är
nog så, att de flesta grisar grymta, då de få veta
vad den gamle galten har lidit. Nu såg han hur
ådrorna svällde i ryttmästarns panna och hur nä-
varna knötos, så att knogarna vitnade. En fruktans-
värd vrede hade bemäktigat sig honom.
  Naturligtvis framställde prosten saken efter sitt
huvud. Han berättade hur Guds vrede hade drab-
bat missdådarna och ville på intet sätt erkänna,
att den döde skulle ha ingripit.
  Men ryttmästarn tolkade allt, vad han hörde,
på annat sätt. Han förstod nu, att hans far irlte
hade haft ro i sin grav, därför att ringen hade
tagits från hans pekfinger. Han kände ångest och
samvetskval, därför att han hittills hade tagit saken
alltför lätt. Det kändes som ett stickande, värkande
sår i hjärtat på honom.
  Prosten, som märkte hur upprörd han hade
blivit, var nästan ängslig att tala om, att ringen

hade #råntagits honom, men detta mottogs med ett
slags bister tillfredsstäl}else.
  »Det är bra, att en av tjuvpacket finns kvar
och att han är lika usel som de andra», sade rytt-
mästar Löwensköld. #Oeneralen har slagit föräld-
rarna och slagit hårt. Nu blir det min tur.)>
  Prosten märkte en obarmhärtig hårdhet i rösten.
Han blev mer och mer orolig. Han fruktade.
att ryttmästarn skulle strypa Ingilbert med egna
händer eller piska ihjäl honom.
  »Jag ansåg det vara min plikt att framföra den
dödes budskap till bror Löwensköld», sade prosten,
»men jag hoppas, att bror inte vidtager några
förhastade åtgärder. Jag ämnar nu underrätta läns-
man om den mot mig begångna stölden.»
  »#ärmed gör bror, som bror vill», sade rytt-
mästarn. »Jag vill bara säga, att det är onödigt
besvär, ty denna sak skall jag själv ta om hand.»
Efter detta insåg prosten, att det inte var något
mer att vinna på Hedeby. Han red därifrån, så
snart han kunde, för att hinna att få bud till
länsmannen före kvällen.
  Men ryttmästar Löwensköld kallade ihop allt
sitt folk, berättade vad som hade hänt och frå-
gade om de ville följa med honom nästa morgon
för att fånga tjuven. #et var ingen, som nekade
att göra honom och den döde generalen den
tjänsten, och återstoden av kvällen användes till att
söka fram alla möjliga vapen, gamla muskedunder,
korta björnspjut, långa värjor, påkar och liar.
  Det var inte mindre än femton man, som följde
ryttmästarn, då han klockan fyra nästa morgon
drog ut på tjuvjakt. Och i bästa stridshumör
voro de. #e hade en rättfärdig sak och dessutom
generalen att lita på. #å den döde hade bragt
saken så långt, så skulle han nog föra den till
en Iycklig fullbordan.
  Emellertid vidtog inte den riktiga vildmarken
förrän en mil bortom Hedeby. I början av vand-
ringen övergingo de en vid dalbotten, som var
delvis odlad och översållad med smålador. Här
och var på kullarna reste sig rätt stora byar.
En av dem var Olsbyn, där Bård Bårdsson hade
haft Sill gård, innan generalen brände ner den för
honom.
  Bortom detta låg storskogen utbredd över' i#orden
som en tjock fäll, träd vid träd utan avbrott. #Sen
ännu var det dock inte alldeles sLut på all mänsklig
makt. #>et fanns smala stigar inne i skogen, som
ledde upp till sommarsätrar och kolbottnar.
  Ryttmästarn och hans folk fingo liksom en
annan hållning, ett annat utseende, då de kommo
in i storskogen. De hade dragit fram här förr på


jakt efter storvilt, och jägarlynnet kom upp i
dem. #e började kasta skarpa blickar inåt snåren,
och de gingo på ett helt annat sätt, lättare och
liksom smygande.
  »Vi kommer överens om en sak, pojkarä, sade
ryttmästarn. »Ingen av er får göra sig olycklig
f ör den där tjuvens skull, utan ni skall lämna
honom åt mig. Se bara till, att ni inte låter honom
komma undan !#
  r}en befallningen hade nog inte blivit hörsam-
mad. Alla dessa, som dagen förut hade gått helt
fredligt och hängt upp hö på hässjor, bruhno av
begär att få ge Ingilbert, den tjuven, en riktig
minnesbeta.
  Emellertid voro de nätt och jämnt så långt
komrra, -att storfurorna, som stodo kvar sedan
forntiden, hade blivit så täta, att de bredde ut
ett oavbrutet tak över dem och att all underskog
hade upphört och endast mossa täckte marken, då
de fingo se tre män komma emot dem, bärande
mellan sig en bår av kvistar, på vilken en fjärde
man vilade.
  Ryttmästarn och hans parti skyndade dem till
mötes, och de bärande stannade, då de sågo en
så stor hop folk. De hade lagt några stora orm-
bunksblad över den liggandes ansikte, så att ingen
kunde se vem han var, men Hedebykarlarn#
tyckte sig dock veta det, och det gick en rysning
neråt ryggen på dem.
   De sågo inte den gamle generalen bredvid båren.
Nej då. Inte så mycket som en skymt av honom.
Men i alla fall visste de, att han var där. Han
hade kommit med den döde ner ur skogen. Han
stod och visade på honom med fingret.
  De tre männerl, som buro båren, voro välkänt
och gott folk. Det var Erik Ivarsson, som hade
en stor gård i Olsbyn, och hans bror, Ivar Ivars-
son, som aldrig hade gift sig, utan bodde kvar hos
brodern i fädernegården. Dessa båda voro till åren
komna, men den tredje i laget var en ung man.
Också honom kände alla. Han hette Paul Eliasson
och var en fosterson till Ivarssönerna.
  Ryttmästarn gick fram till Ivarssönerna, och
de satte ner båren för att hälsa och ta i hand.
#et var, som om ryttmästarn inte skulle se de
framräckta händerna. Han kunde inte slita ögo-
nen från ormbunksbladen, som betäckte ansiktet på
honom, som låg på båren.
  »#r det Ingilbert Bårdsson, som ligger här?# frå-
gade han med en besynnerlig, hård röst. Det lät
snarast, som skulle han tala mot sin vilja.
  #Ja#, sade Erik Ivarsson, »men hur kunde rytt-
mästarn veta det? Kände ryttmästarn igen honom
på kläderna ?#
  )#Nej», sade ryttmästarn, »jag kände inte igen
honom på kläderna. Jag har inte sett honom på
fem år.»
  Såväl hans eget folk som de främmande kar-
larna kastade undrande blickar på ryttmästarn.
oe tyckte alla, att det var något ovanligt och

hemskt över honom den morgonen. Han var sig
intc lik. Han var inte hövlig och vänlig, som han
brukade.
  Han gav sig till att fråga ut Ivarssönerna.
Vad hade de att göra i skogen i den tidiga
morgonstunden, och var hade de funnit Ingil-
bert? Ivarssönerna voro storbönder, och de tyckte
inte om att låta utfråga sig på detta sätt, men det
huvudsakliga fick han dock ur dem.
  De hade dagen förut gått upp till folket på sin
säter, som låg någon mil längre inåt skogen, med
mjöl och sovel och hade stannat hos dem över
natten. Tidigt på morgonen hade de begivit sig
pa hemfärd, och därunder hade Ivar Ivarsson
kommit att gå före de två andra. Ivar Ivarsson
hade varit soldat. Han kunde konsten att ta ut
stegen, det var inte lätt att hålla jämnan med
honom.
  När Ivar Ivarsson hade hunnit ett gott stycke
före de andra, hade han sett en man komma emot
honom på stigen. Skogen hade varit rätt öppen
där. Inga småbuskar, utan bara stora stammar,
och han hade sett mannen på långt håll. Men
han hade inte genast kunnat känna igen honom.
Det svävade dimflockar mellan träden, och när
solljuset sken in i dem, blevo de till en gulfärgad
rök. Man kunde nog se tvärtigenom dem, men
inte med någon full tydlighet.
  Ivar Ivarsson hade märkt, att då den mötande
genom dimman hade fått syn på honom, hade han
stannat och i största förskräckelse sträckt hän-
derna avvärjande framför sig. Ja, då Ivar hade
gått än ett par steg, hade han sjunkit ner på knä
och ropat, att han inte skulle komma närmare.
Det hade ju förefallit, som om han inte skulle
vara rätt klok, och Ivar Ivarsson hade velat skynda
fram för att lugna honom, men då hade den andre
rest sig och flytt undan inåt skogen. Han hade
dock bara sprungit ett par steg. Nästan genast
hade han störtat omkull och blivit liggande orörlig.
Då Ivar Ivarsson kom fram till honom, var han
redan död.
  Ivar Ivarsson hade nu känt igen mannen så-
som varande Ingilbert Bårdsson, son till den
Bård Bårdsson, som förr hade bott i Ols-
byn, men som hade flyttat till en sommarsäter,
sedan hans gård hade brunnit och hustrun hade
dränkt sig. Han kunde inte fatta, att Ingifbert
hade fallit ner död, utan att någon hand hade
vidrört honom, och han försökte skaka liv i honom
igen, men det hade inte Iyckats. När de andra hade
hunnit fram, hade de genast sett, att han var död.
Men som Bårdssönerna hade varit deras grannar
i Olsbyn, hade de inte velat lämna Ingilbert kvar
i skogen, utan lagat ihop en bår och tagit honom
med sig.
  Ryttmästarn stod och Iyssnade till detta med
mörk min. Han fann det mycket troligt. Ingilbert
låg där som rustad för långresa med ränsel på
ryggen och skor på fötterna. Björnspjutet, som

låg på båren, var väl också hans. Han hade
säkerligen velat draga till främmande land för att
sälja ringen, men då han i skogens dimmor hade
mött Ivar Ivarsson, hade han trott sig skåda gene-
ralens vålnad. Ja visst. #et var så, som det
hade gått till. Ivar Ivarsson var klädd i en gam-
mal soldatrock och hade hattens brätten uppsatta
på det karolinska sättet. Avståndet, dimman och
dåligt samvete förklarade misstaget.
  Men ryttmästarns missnöje fortfor i alla fall.
Han hade arbetat upp sig till vrede och blodtörst.
Han hade velat krama ihjäl Ingilbert Bårdsson
mellan sina starka armar. Han behövde ett av-
lopp för sin hämndlystnad, och han fann intet.
Emellertid förstod han själv, att han var orim
lig, och han betvingade sig så mycket, att han
berättade Ivarssönerna varför han och hans folk
hade dragit upp i skogen denna morgon. Och han
tillade, att han ville undersöka om den döde ännu
hadc ringen i sin ägo.
  Han var så till sinnes, att han önskade, att
Olsbykarlarna skulle säga nej, så att han hade fått
kämpa sig till sin ratt. Men de funno hans begäran
helt naturlig och drogo sig något åt sidan, medan
ett par av ryttmästarns eget folk genomsökte den
dödes fickor, hans skor, hans ränsel, varenda
som i hans kläder.
  Ryttmästarn följde i början undersökningen
med största uppmärksamhet, men en gång kom
han att se bort till bönderna och tyckte sig då
märka, att de växlade spefulla blickar Ined var-
andra, såsom vore de säkra på att han ingenting
skulle finna.
  Så gick det också. I#llan måste sluta letandet,
utan att ringen hade påträffats. #en då saken ut-

föll så, vände sig ryttmästarns misstankar helt
naturligt mot bönderna. På samma sätt var det
med hans folk. Vart hade ringen tagit vägen ?
Ingilbert hade naturligtvis haft den med sig, då
han flydde. Var fanns den nu ?

  #et var ingen, som såg generalen nu heller,
men man förnam honom. Han stod mitt i hopen
och visade på de tre Olsbykarlarna. #e hade den.

  I}et var mer än tänkbart, att de hade undersökt
den dödes fickor och hade funnit ringen.

  Det var också tänkbart, att berättelsen, som de
nyss hade framfört, inte var sann, utan att allt hade
tillgått helt annorlunda. I}e här karlarna, som
voro från samma gård som Bårdssönerna, hade
kanske vetat om, att dessa hade ringen i sin ägo.
De hade kanske fått veta, att Bård var död, och
då de hade mött hans son i skogen, hade de
förstått, att han ämnade fly med ringen, samt
överfallit och dödat honom för att kunna tillägna
sig skatten.

  #e sågo intet annat blodvite på honom än
ett krossår i pannan. Ivarssönerna hade sagt, att
han hade stött huvudet mot en sten, då han hade
fallit, men kunde inte det där krossåret också


härröra fran den grova knölpåken, som Paul Elias-
son höll i handen ?

  Ryttmästarn stod och såg ner i marken. Det
utkämpades en strid inom honom. Han hade aldrig
j hört något annat än gott om de tre männen,
  och det bar emot för honom att tro, att de hade
  mördat och stulit.
  Allt hans folk hade samlat sig omkring honom.
Ett par av dem stodo redan och svängde med
vapnen. #et var ingen, som trodde, att man skulle
komma från platsen utan strid.
  Då steg Erik Ivarsson fram till ryttmästarn.
  »Vi bröder och även Paul Eliasson, som är vår
fosterson och snart skall bli min svärson, förstår
nog vad ryttmästarn och hans folk tänker om oss.
Vi menar nu, att vi inte bör skiljas åt, utan att
ryttmästarn har fått undersöka också våra fickor
och kläder.»
  Vid detta erbjudande vek mörkret en smula
från ryttmästarns själ. Han gjorde invändningar.
Både Ivarssönerna och deras fosterson voro sådana
män, att ingen misstanke kunde falla på dem.
  Men bönderna ville ha slut på saken. De bör-
jade själva vända ut och in på sina fickor och ta
av sig skorna, och ryttmästarn gav då en vink
åt sitt folk, att de skulle låta dem få sin vilja.
  Ingen ring upptäcktes, men i en näverkont, som
Ivar Ivarsson bar på ryggen, fann man en liten
pung av getskinn.
  »#r den här pungen er ?» frågade ryttmästarn,
sedan han hade undersökt pungen och funnit, att
den var tom.
  Om nu Ivar Ivarsson hade svarat ja, så hade
saken kanske därmed varit slut, men i stället er-
kände han med största lugn i världen.
  #Nej, den låg på stigen inte langt från det stället,
där Ingilbert föll. Jag tog upp den och kastade
den i konten, därför att den såg hel och obrukad
ut.»
  #Men just i en sådan här pung var det, som
ringen låg, då prosten kastade den till Ingilberb#,
sade ryttmästarn, och nu hade mörkret återvänt
både till stämma och ansikte. #>Och det lär inte
vara annat att göra, än att ni Ivarssönel följer
mig till länsman, om ni inte hellre väljer att
lämna mig ringen godvilligt.#)
  Nu var det slut l}å Olsbykarlarnas tålamod.
  »Ryttmästarn är inte den, som har rätt att mana
oss i häkte», sade Erik Ivarsson. Han grep i
detsamma spjutet, som låg bredvid Ingilbert, för
att bana sig väg, och hans bror och svärson sällade
sig till honom.
  Hedebyfolket vek undan i första häpenheten,
så när som pa ryttmästarn, som skrattade till av
välbehag över att få utlösa sin vrede i handling,
Han drog sin sabel och högg av spjuteti
  Men det var den enda vapenbragd, som utfördes
i det kriget. Ryttmästarns eget folk drog honom
tillbaka och ryckte vapnet från honom.
  Det var så, att också länsman Carelius hade


funnit det lämpligt att ge sig av uppåt stor-
skogen den morgonen. Han hade kommit till synes
på stigen, åtföljd av en fjärdingskarl, just i rätta
ögonblicket.
  Det blev nya undersökningar och nya förhör,
men slutet blev ändå, att Erik Ivarsson, hans bror
Ivar och deras fosterson Paul togos i fängsligt
förvar och fördes i häkte såsom starkt misstänkta
för mord och rån.
                         vll#

  #et skall inte förnekas, att hos oss i Värmland
voro skogarna vida på den tiden och åkrarna små,
gårdsplanerna voro stora, men stugorna trånga,
vägarna voro smala, men backarna branta, dör-
rarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oan-
senliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna
få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte voro
väl värmlänningarna några jämmerlappar eller
tråkmånsar fördenskull.
  Nog tog frosten bort säden, nog härjade vild-
djuren bland boskapen och rödsoten i barnflccken,
men visst hade de humöret i behåll i det längsta.
Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem?
Men detta berodde kanske på att det fanns en
tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom
till den rike likaväl som till den fattige, en, som
aldrig svek och aldrig tröttnade.
  l\l#en tro för all del inte, att den tröstaren var
någ#t högtidligt eller storstatligt, såsom Guds ord
eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro Inte heller,
att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom
eller tärningspel! #en var bara något helt oskyldigt
och vardagligt, den var ingenting annat än eldbra-
san, som flammade på härden om vinterkvällarna.

  Herre Gud, vad den gjorde det vackert och
hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick
på och skämtade med folket där inne, så länge
som kvällen varade! Den sprakade och knastrade,
det var, som om den skulle ha skrattat åt dem.
Den spottade och fräste, då var det, som om
den ville härma någon, som var vresig och arg.
Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en
kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med
rök och os, liksom ville den låta foLket förstå,
att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland
passade den på och sjönk ihop till bara en glöd-
hög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att
man måste lägga ner händerna i knäet och stor-
skratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest
skälmaktig blev den, då matmodern kom med de
trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle
koka maten. Någon enda gång var den villig och
tjänstaktig och gjorde sin sak fort och väl, men
som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring
grötgrytan utan att få den i kokning.
  Hur Iyste det inte till i husbondens ögon, då
han kom in våt och frusen ur snöslasket och bra-
san tog emot honom med värme och trevnad
Hur gott var det inte att tänka på det vakande
l#uset, som strömmade ut i mörka vinternatten
till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom
ett förskräckelsens tecken för lo och vargl
  Men eldbrasan kunde mer än värma och Iysa
och koka mat, den förstod sig på märkligare
ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till
os. Den var i stånd att väcka leklusten till liYs i
människosjälen.
  Ty vad är människosjälen annat än en lekande
flamma, också den? Den fladdrar i och över och
omkring människan, såsom eldsflamman fladdrar
i och över och omkring den skrovliga veden.
När nu de, som voro samlade omkring eldbrasan
en vinterkväll, hade suttit en stund under tystnad
och sett in i den, så började brasan tala till var
och en särskilt på sitt eget språk. »Broder själ»,
sade eldslåganä#är du inte en låga som jag? Var-
för är du så dyster och tung?»-»Syster flamma»,
sYarade människosjälen, »jag har huggit ved,
och jag har skött hushåll hela dagen. Jag orkar
inte annat än sitta stilla och se på dig.» -#>Det
vet jag visst>i, sade eldbrasan. #Nu är det kväl-
lens stund. Gör nu som jag, fladdra och Iys! Lek
och värm !N
  Och själarna Iydde eldbrasan och började leka.
#e berättade sagor, de gissade gåtor, de gnedo
fiolsträngar, de ristade in slingor och rosor i
verktyg och åkreden. De lekte lekar och sjöng#
visor, de löste in panter och påminde sig gamla
ordstäv. Och under tiden töade iskylan ur lem-
marna, knarrigheten ur sinnet. De levde upp och
hade roligt. Eldbrasan och leken vid eldbrasan
gåvo dem åter lusten att leva det fattiga och
besvärliga livet.
  Vad som framför allt hörde hemma vid eld

brasan, det var väl dock berättelsen om alla slags
bragder och äventyr. Det var sådant, som roade
både gammal och ung, och det var sådant, som
det aldrig tog ände på. Ty bragder och äventyr det
har det då, Gud vare lov, alltid funnits tillräckligt
av i denna världen.
  IUen aldrig har det funnits så gott om dem
som på kung #arls tid. Han var en hjälte bland
hjältar, och det fanns en rikedom av historier
att berätta om honom och hans män. De för-
gingos inte med honom själv och hans välde, de
levde kvar ef ter hans död, de voro hans bästa
kvarlåtenskap.
  Ingen var det så kärt att berätta om som om
kungen själv, men näst honom så tyckte man
om att tala om generalen på Hedeby, som man
hade sett och talat vid och kunde beskriva från
huvud till fot.
  Generalen hade varit så stark, att han kunde
böja järn, som andra böjde hyvelspån. }#an hade
fått veta, att i Smedsby nere i Svartsjö bodde
en smed, som gjorde de bästa hästskor i trakten.
Generalen red ner till honom och bad Mickel i
Smedsby, att han skulle sko hans häst. När nu
smeden kom ut ur smedjan med en färdig sko,
undrade generalen om han kunde få se på den.
Skon var både stark och välgjord, men generalen
skrattade till, då han såg den. »Skall det här
kallas järn ?# sade han, och därmed böjde han upp
hästskon och bröt den itu. Smeden blev förskräckt,
han trodde, att han hade gjort ett dåligt arbete.
   et måtte väl ha varit en bräcka i järnet)#, sade
   han och skyndade in efter en annan sko. Men det
   gick med den som med den förra, bara med
   den skillnaden, att den här klämdes ihop som en
   sax, tills den brast, den också. Men då började
   Mickel ana oråd. #Antingen är du väl kung Karl
   själv, eller också är du #tarke-Bengt från Hedeby»,
   sade han till generalen. »#et var inte så illa
   gissat, du l\#ickel», sade generalen, och sedan gav
   han N#ickel full betalning både för fyra nya häst-
   sl#or och för de båda, som han liade brutit sönder
   för honom.
  N#ånga fler berättelser fanns det om generalen,
och de berättades och berättades, och det f anns
inte en människa i hela häradet, som inte hade
reda på honom och hyste vördnad och beundran
för honom. Och hans ring hade man också reda på
och visste, att den hade fått följa honom i graven#
men att människors girighet hade varit så stor,
att den hade blivit stulen från honom.
  Så att man kan förstå, att om någonting skulle
vara i stånd att få folk intresserade och nyfikna
och upprörda, så var det detta, att ringen hade
blivit återfunnen och förlorad igen, och att Ingil-
bert hade hittats död i skogen, och att Olsby-
karlarna nu misstänktes för att ha tillägnat sig
ringen och sutto häktade. När kyrkfolket kom hem-
vandrande fram på söndagseftermiddagen, kunde
man knappt tåla sig så mycket, att de fingo ta

av sig kyrkkläderna och äta en bit mat, innan
de måste berätta om allt, som hade vittnats, och
allt, som hade bekänts, och vad man trodde att
de anklagade skulle bli dömda till.
  Det talades inte om något annat. Varje kväll
hölls det ting vid spiselbrasan både i stora och
små stugor, både hos torpare och storfolk.
  Det var en gruvsam och underlig sak och svår
att komma till rätta med. I}et var inte lätt att fälla
en avgörande dom, ty det var svårt, ja, nästan
omöjligt att tro, att Ivarssönerna och deras foster-
SOIl skulle ha slagit ihjäl en man för att komma
åt en ring, den må nu ha varit hur dyrbar som

  #et var för det första Erik Ivarsson. Han var
en rik man med stora ägor och många hus.
Om han hade något fel, så var det detta, att han
var stormodig och alltför mån om sin heder.
l#en just därför var det svårt att få in i huvudet,
att någon klenod i världen kunde förmå honom
att begå en vanhederlig handling.
  Ån mindre kunde man misstänka hans bror Ivar.
Han var fattig visserligen, men han bodde hos
brodern och fick hos honom allt, vad han kunde
önska sig. Han var så godhjärtad, att han hade
givit bort allt det, som hade varit hans. Hur
skulle det kunna falla en sådan man in att mörda
och råna ?
  Vad Paul Eliasson beträffar, så visste man om
honom, att han stod högt i gunst hos Ivarssönerna
och skulle gifta sig med Marit Eriksdotter, son#
var faderns enda arvinge. Annars var han ju den,
som man snarast kunde misstänka, därför att han
var född ryss, och om ryssarna visste man, att
de inte höllo det för någon synd att stjäla. Ivar
Ivarsson hade haft honom med sig, då han kom
hem från ryska fångenskapen. Han var tre år
gammal då, utan föräldrar och skulle ha fått svälta
ihjäl i det egna landet. Nu var han dock upp-
fostrad i rättsinne och ärlighet och hade alltid
skickat sig väl. Marit Eriksdotter och han hade
vuxit upp tillsammans, de hade alltid älskat var-
andra, och det rimmade sig illa, att en man med
Iycka och rikedom i vänto skulle sätta allt detta
på spel genom att stjäla en ring.
  Men å andra sidan så hade man generalen
att tänka på, generalen# som man hade hört sagor
om, alltsedan man var liten som så, generalen,
som man kände så väl som sin egen far, gene-
ralen, som var stor och stark och trovärdig, gene-
ralen, som var död och hade blivit bestulen på det
käraste han ägde.
  Generalen hade vetat, att Ingilbert Bårdsson
hade ringen med sig vid flykten, ty annars hade
Ingilbert fått gå sin väg i ro och hade inte blivit
dödad. Generalen måste också ha reda på att
Olsbykarlarna hade tagit ringen, eljest skulle de
inte ha mött ryttmästarn på sin väg, de skulle
inte ha blivit fängslade, de skulle inte ha kvar-
hållits i häkte.

  oet var mycket svårt att #inna ut det rätta i
en sådan sak, men generalen litade man på mer
än på kung Karl sjätv, och vid de flesta rätte-
gångarna, som fördes i de små stugorna, blev
domen fällande.
  Säkert väckte det mycken förvåning, att den
verkliga häradsrätten, som höll ting i tingshuset
i Broby backar, efter att på det strängaste ha rann-
sakat de anklagade, men varken kunnat över-
bevisa dem eller förmå dem till bekännelse, sag
sig nödsakad att frikänna de för mord och rån
anklagade männen.
  De blevo dock inte frigivna, ty häradsrättens dom
skulle granskas av hovrätten, och hovrätten ansåg,
att C#lsbykarlarna voro skyldiga och borde hängas.
  Men inte heller denna dom gick i verkställighet,
ty hovrättens dom skulle först stadfästas av
konungen.
  Men då kungsdomen hade fallit och blivit kun-
gjord, då avstod kyrkofolket för en gångs skull
godvilligt från att äta sin middagsmat, till dess att
de hade fått berätta dess innehåll för de hemma-
varande.
  Ty domens innehåll var i korta ord detta, att
som det tycktes vara fullt klart, att en av de
anklagade hade mördat och stulit, men ingen av
dem ville erkänna sig skyldig, skulle Guds dom
avgöra mellan dem. De skulle vid nästa ting i
domarens, nämndens och menighetens närvaro
kasta tärning med varandra. Den, som fick lägstå
kastet, skulle anses skyldig och för sin missgärning
mista livet genom hängning, men de övriga två
skulle utan vidare skada frigivas för att återgå
till sitt dagliga liv.
  Det var en vis dom, en rättvis dom. Alla män-
niskor här nere i Värmland voro nöjda med den.
Var det inte vackert av den gamle kungen, att
han inte utgav sig för att se klarare än någon
annan i denna dunk1a sak, utan vädjade till den
Allvetande? Nu äntligen kunde man vara säker på
att få se sanningen träda i dagen.
  Dessutom var det något alldeles eget med denna
rättegången. Den fördes inte av människa mot
människa, utan det var en död, som var part i
n#ålet# en död, som begärde att få igen sin till-
hGrighet. I andra fall kunde man tveka att vädja
till tärningarna, men inte i detta. Den döde gen#e-
ralen visste nog vem det var, som förhöll honom
hans egendom. Det var det, som var det bästa
med kungsdomen, att den gav den gamle gen#
ralen tillfälle att fria och fälla.
  Man kunde nästan tro, att kung Fredrik hade
velat lämna avgörandet åt generalen. Han hade
kanske känt honom i den gamla krigstiden och
visste, att han var en man att lita på. Det kunde
hända, att just detta var #neningen. Det var inte
lätt att säga.
  Hur som helst, så nog ville alla vara med på
tinget den dagen, då gudsdomen skulle avgivas.
Var och en, som inte var för gammal att gå eller


för liten att krypa, den gav sig i väg. #aken till
märkvärdig händelse hade inte ägt rum på mång-
faldiga år. I#lan kunde inte nöja sig med att sa
småningom och av andra få höra hur allt hade
avlupit. Nej, här måste man vara med själv.
  Visst lågo gårdarna glest, och visst var det van-
ligt annars, att man kunde resa hela mil utan
att möta en människa, men när alla i häradet
kommo tillstädes på en plats, så blevo de nästan
häpna över hur många de voro. De stodo tätt
packade i många led utanför tingshuset. Det såg
ut, som när en bisvärm hänger svart och tung
framför en bikupa en sommardag. De voro lika
svärmande bin också i det hänseendet, att de inte
voro i sitt vanliga Iynne. De voro inte tysta och
högtidliga, såsom de brukade vara vid kyrkan,
och inte heller muntra och godmodiga såsom på
marknader, utan de voro vildsinta och retliga,
de voro besatta av hat och hämndlystnad.
  I#an någon undra på det? De hade fått i sig
skräcken för missdådare med modersmjölken. De
hade blivit vyssjade till sömns med vaggvisor
om kringströvande fredlösa. De betraktade alla
tjuvar och mördare som otyg, som bortbytingar, de
höllo dem inte längre för människor. De hade inte
alls någon tanke på att de behövde visa barm-
härtighet mot sådana.
  De visste, att en dylik förskräcklig varelse
skulle få sin dom denna dag, och de voro glada
over det. »Nu kommer gudilov en sådan där
blodtörstig satan bort ur livet», tänkte de. »Nu
kan den åtminstone inte mer få något tillfälle att
skada oss.#
  Gudsdomen skulle inte äga rum inne i tingssalen,
utan, som väl var, skulle den försiggå ute i det
fria. Svårt var det visserligen, att ett kompani
soldater bildade spetsgård runtom platsen framför
tingshuset, så att man inte kunde komma till-
räckligt nära, och man kastade minsann många
skällsord åt solaaterna, därför att de stodo i vägen.
Det skulle man inte ha gjort annars, men i dag
var man dristig och påflugen.
  Människorna hade fått lov att ge sig av i god
tid hemifrån för att få en plats nära spetsgården,
så att det blev många dryga timmar, som de
fingo stå där och vänta. Och inte hade de m#cket
att förnöja ögonen med under tiden. Rättstjänaren
kom ut ur tingshuset och satte ner en stor trumma
mittpå planen. Det var ändå en glädje, ty då såg
man ju, att de, som sutto där inne, tänkte på att
sätta saken i gång före kvällen. Rättstjänaren bar
också ut en stol och ett bord samt bläckhorn och
penna åt skrivaren. Sist kom han med en liten
bågare, i vilken ett par tärningar skramlade. Han
kastade ut dem på trumskinnet gång på gång.
Han ville väl pröva, att de voro riktiga och föllo
än si och än så, som tärningar skola.
  Därefter skyndade han sig in igen, och det
var inte att undra på, ty bara han visade sig,
ropade folk elakheter och kvickheter åt honom.


Det skulle de inte ha gjort annars, men den här
dagen fanns det intet vett hos d.#m.
  Domare och nämndemän släpptes igenom spets-
gården och vandrade eller redo upp till tingshuset.
Så snart någon av dem syntes, blev det liv i hopen.
Det var inte så, att man viskade och tisslade,
som man annars skulle ha gjort. Nej då. Man
r#pade hälsningar och anmärkningar med hög röst.
Det kunde ju inte göras något för att hindra detta.
De väntande voro många, och de voro inte goda
att tas med. #e herrkarlar, som kommo tillstädes,
fingo också slippa in i tingshuset. #et var Löwen-
sköld på Hedeby och prosten i Bro och bruks-
patronen på Ekeby och kaptenen på Helgesäter
och många flera förstås. Och de fingo allesammans
höra hur bra de hade det, som inte behövde stå
här ute och kämpa om plats, och mycket annat
dessutom.
  När man inte hade någon annan att kast# glåp-
ord åt, så riktade man dem mot en ung flicka,
som höll sig så nära spetsgården som möjligt.
Hon var liten och späd, och gång på gång för-
sökte karlarna bana sig fram och ta hennes plats,
men när så skedde, ropades det från dem, som
stodo i närheten, att hon var dotter till Erik Ivars-
SOII från Olsbyn, och efter den upplysningen blev
hon lämnad i fred.
  Men i stället haglade stickord över henne. Hon
tillfrågades om hon helst ville, att hennes far
eller hennes fästman skulle bli hängd. Och det
undrades var#ör den, som var dotter till en tjuv,
skulle ha bästa platsen.
  De, som voro hemma långt borta i skogarna,
förvånade sig, att hon hade mod att stå kvar, I
men då fingo de veta annat. Hon var inte rädd
av sig, den tösen, hon hade varit med vid vartenda
rättegångstillfälle, och inte en enda gång hade hon
gråtit, utan alltid varit lugn. Hon hade nickat och
smålett åt de anklagade, liksom vore hon vig#
om att nästa dag skulle de bli lösgivna. Och
de anklagade hade fått nytt mod, när de hade sett
henne. De hade tänkt, att en fanns det åtminstone,
som visste, att de voro oskyldiga. En fanns det,
som inte kunde tro, att en fattig guldring kunde
locka dem till brott.
  Vacker, mild och tålig hade hon suttit i rätts-
salen. Hon hade aldrig retat någon, nej, hon
hade gjort domaren och nämnden och länsmannen
med till sina vänner. Sådant ville de väl inte med8e
själva, men man påstod, att häradsrätten inte skulle
ha frikänt de anklagade, om inte hon hade varit
med på tinget. Det var så omöjligt att tro, att
nå#on, som Marit Eriksdotter tyckte om, kunde
göra sig skyldig till brott.
  Och nu var hon med här också, för att de
fängslade skulle se - henne. Hon stod här, för att
hon skulle vara dem till styrka och tröst. Hon ville
be för dem und r provet, anbefalla dem åt Guds
nad.
  Man kunde ju ingenting veta. #t sägs förstås,

att äpplet inte faller långt från trädet, men nog
såg hon god och oskyldig ut. Och nog hade
hon ett kärleksfullt hjärta, då hon kunde stå kvar,
där hon stod.
  Hon måste ju ha hört allt, som ropades till
henne, men hon varken svarade eller grät eller
försökte att fly undan. Hon visste, att de olyck-
liga fångarna skulle bli glada att se henne. Hon
var ju den enda, den enda i hela hopen, som hade
ett mänskligt hjärta för dem.
  Men hur som helst, så stod hon där inte all-
deles förgäYes. Det var en och annan av dem, som
had# egna döttrar, likaså blida och oskyldiga som
hon, som tänkte i sitt hjärta, att de inte skulle
ha velat ha dem stående, där hon stod.
  Det hördes allt en och annan röst, som försva-
rade henne eller som åtminstone sökte att tysta
på kvickhuvuden och skrikhalsar.
  Inte bara för att få ett slut på den långa väntan
utan också för Marit Eriksdotters skull blev man
glad, då dörrarna till tingshuset slogos upp och
förrättningen tog sin början. I ett högtidligt tåg
kommo först rättstjänaren, länsmannen och fång-
arna, som voro fria utan bojor och band, fast
var och en var bevakad av två soldater. #ärefter
syntes klockaren, prosten, nämndemännen, skri
varen och domaren. Efter alla dessa tågade herre-
männen och några bönder, som #ade så stort an-
seende, att de fingo vara med innanför spets-
gården.
  Länsmannen och fångarna ställde sig utmed
tingshusets vänstra sida, domaren och nämnden
veko av åt höger# herremännen stannade i mitten.
Skrivaren tog plats vid bordet med sina pappers-
rullar. Den stora trumman stod alltjämt ensam
mittpå planen. Ingenting skymde den.
  I detsamma som tåget visade sig, blev det
trängsel och rusning inne i folkmassan. Flera stora
och starka karlar sökte bana sig väg fram i första
ledet. Framför allt lade de an på att driva undan
Marit Eriksdotter. Men i förskräckelsen för att
komma på en undanskymd plats böjde hon sig
ner, och liten och tunn som hon var, kröp hon
mellan benen på ett par soldater innanför spets-
garden.
  Detta var stridande mot all god ordning, och
länsmannen gav också rättstjänaren en vink att
skaffa undan Marit Eriksdotter. Rättstjänaren be-
gav sig genast bort till henne, lade handen på
hennes skuldra liksom för att häkta henne och
förde henne med sig upp mot tingshuset. Men då
de väl voro inkomna i hopen av människor, som
stodo där utanför, släppte han henne. Han hade
sett så mycket av henne, att han visste, att bara
hon fick stå i fångarnas närhet, skulle hon inte
söka rymma sin väg, och om länsmannen önskade
näpsa henne, skulle hon vara lätt att finna.
  Men vem hade nu för övrigt tid att tänka på
Marit Eriksdotter ? Prosten och klockaren hade
stigit fram och ställt sig mittpå planen. Båda Iyf-


tade hattarna från huvudet, och klockaren tog upp
en psalm och började sjunga. Och när de, som
stodo utanför spetsgården, hörde psalmen, började
de liksom förstå, att det var något stort och hög-
tidligt, som skulle ske, det mest högtidliga, som
de någonsin hade varit med om: en vädjan till
den allsmäktiga, allvetande gudomen för att få
veta dess vilja.
  #n mera andaktsfulla blevo människorna, då
prosten talade. Han bad Kristus, Guds son, som
själv en gång hade stått inför Pilati domstol, var-
kunna sig över dessa anklagade, så att de inte
finge en orätt dom. Han bad honom också var-
kunna sig över domarna, så att de inte skulle
nödgas döma en oskyldig till döden.
  Till sist bad han honom varkunna sig över
menigheten, så att den inte skulle få bevittna en
stor orätt såsom en gång judarna vid Golgata.
  De horde allesammans på prosten med blottade
huvuden. De tänkte inte mer sina arma jordiska
tankar. De hade kommit i annat Iynne. De tyckte,
att han kallade ner Gud själv, de kände hans
närvaro.
  Det var en yacker höstdag med blå himmel,
små vita skyar och träden fulla av gula löv.
Flyttfågelskaror flögo oupphörligen över deras hu-
vuden söder ut. Det var ovanligt, att så många
sågos på en dag. I:#e tyckte, att detta borde ha
något att bet#da. Var det ett tecken från Gud
att han gillade deras förehavande ?
  När prosten hade slutat, steg häradshövdingen
fram och uppläste kungsdomen. Den var lång med
många vändningar, som voro svåra att följa. Men
de förstodo, att den världsliga makten liksom ned-
lade sin spira och sitt svärd, sin klokskap och
sitt vetande och begärde ledning av Gud. Och de
bådo, de bado alla, att Gud skulle hjälpa och leda.
  Därefter tog länsmannen tärningarna och bad
domaren och flera andra närvarande kasta med
dem för att se, att de voro riktiga. Och folket
hörde tärningarnas fall mot trumskinnet med en
besynnerlig bävan. Dessa sma tingestar, som hade
varit mången mans olycka, skulle de nu räknas
värdiga att tolka Guds vilja?
  Då tärningarna voro prövade, fördes de tre fång-
arna fram. Bägaren lämnades först till Erik Ivars-
son, som var äldst. Men samtidigt förklarade läns-
mannen för honom, att detta ännu inte var det
slutliga avgörandet. Nu skulle de endast kasta för
att bestämma ordningen sinsemellan.
  Denna första omgång utföll så, att Paul Eliasson
gjorde det lägsta kastet och Ivar Ivarsson det
högsta. Det blev alltså han, som skulle börja.
  De tre anklagade voro klädda i samma kläder,
som de hade haft på sig, då de hade mött rytt-
mästarn på nerfärden från sommarsätern, och dessa
voro nu både trasiga och nersmutsade. O#h lika
illa farna som kläderna voro de, som hade dem
på sig. Men för alla såg det ut, som om Ivar
Ivarsson var den, som hade hållit sig bäst av de

tre. Det kom sig vål aY att han hade #rarit soldat
och härdats i mycket lidande under krig och
fångenskap. Han höll sig rak ännu, och han hade
ett modigt och oförskräckt uppträdande.
  Då Ivar Ivarsson trädde fram till trumman och
mottog bägaren med tärningarna av länsmannen,
ville denne visa honom hur han skulle hålla bä-
garen och hur han skulle kasta. Men då fick
gubben ett småleende på läpparna.
  »Det är inte första gången, som jag rafflar med
tärning, länsman», sade han med så hög röst, att
alla hörde honom. »Starke-Bengt från Hedeby och
jag har förnöjt oss med detta mången kväll där
ute i stäppländerna. Men aldrig kunde jag tro,
att jag skulle nödgas spela med honom än en
gång.»
  Länsmannen ville skynda på honom, men folket
tycktc om att höra honom. Det var en tapper
karl, som kunde skämta, när han stod inför ett
sådant avgörande.
  Han knäppte båda händerna om bägaren, och
man såg, att han bad. När han hade läst sitt
fadervår, ropade han med hög röst: )iOch nu ber
jag dig, Herre Krist, du som vet min oskuld,
att du av nåd ger mig ett lågt kast, ty jag har
varken barn eller käresta, som gråter over mig.>#
  När detta var sagt, slängde han tärningarna
ner på trumskinnet, så att det dånade..#
  Och alla de, som stodo utanför, önskade i det
ögonblicket, att Ivar Ivarsson skulle gå fri. #e
tyckte om honom, därför att han var tapper och
god. De kunde inte förstå, att de någonsin hade
hållit honom för en ogärningsman.
  Det var nära nog outhärdligt att stå så långt
borta och inte veta hur tärningarna hade fallit.
Domare och länsman böjde sig fram för att se,
nämndemännen och de närvarande ståndsperso-
nerna närmade sig och sågo utfallet. Alla tycktes
bli förvånade, några nickade åt Ivar Ivarssonj ett
par skakade hand med honom, men mängden fick
intet veta. Det knorrades och knotades.
  Då vinkade domaren åt länsmannen, och denne
steg upp på trappsteget utanför tingshuset för
att bättre synas och höras.
  #lvar Ivarsson har slagit sexor all, vilket är
högsta kastet.)#
  Man förstod, att Ivar Ivarsson var frikänd, och
man blev glad över det. I#et var flera, som gåvo
sig till att ropa: »Lycka till, Ivar Ivarsson !»
  Men nu skedde något, som fyllde alla med
häpnad. Paul Eliasson utbrast i höga glädjerop,
ryckte luvan av huvudet och kastade den i luften.
#}et kom så oväntat, att vaktarna inte hunno hejda
honom. Men man undrade över Paul Eliasson.
Det var ju sant, att Ivar Ivarsson hade varit som
en far för honom, men nu gällde det livet. Kunde
han verkligen glädja sig över att en annan hade
blivit frikänd ?
  Strax därpå återställdes den förra ordningen.
Myndighetspersonerna gingo åt höger, fångar och

vaktmanskap åt vänster, andra åskådare drogo
sig upp mot tingshuset, så att trumman stod fri i
mitten, synlig åt alla håll. Det var nu Erik Ivars-
son, som skulle genomgå dödsprovet.
  Fram kom en bruten och gammal man med
stapplande och osäker gång. I\#an tyckte sig knappt
känna igen honom. Kunde detta vara Erik Ivarsson,
som alltid hade framträtt bred och myndig? Hans
blickar voro skumma, och mången trodde, att han
knappast hade fullt medvetande om vad han före-
tog sig. Men då han hade fått bägaren med
tärningarna i sin hand, gjorde han ett försök att
räta ryggen och säga några ord.
  #)Jag tackar Gud, att min bror Ivar nu är fri
känd)), sade hanä#ty fastän jag i denna sak är
lika oskyldig som han, har han alltid varit den
bättre av oss båda. Och jag ber till Vår Herre
l#ristus, att han låter mig göra ett dåligt kast, så
att min dotter ma få bli gift med den, som hon
älskar, och leva Iycklig med honom till sina da-
gars slut.»
  #et var så med Erik Ivarsson som med många
gamla, att deras forna kraft tycktes vara samlad
i rosten. Vad han sade, hördes till alla, och det
väcl#te stor rörelse. #et var mycket olikt Erik
Ivarsson att erkänna, att någon hade varit förmer
an han, och att önska sig döden för att göra en
annan Iycklig. Det fanns ingen i hela folkhopen,
som vidare kunde tänka på honom såsom en
rövare och tjuv. Man stod där med tårat i ögonen
och bad till Gud, att han måtte göra ett högt
kast.
  Han skakade knappast om tärningarna i bä-
garen, utan vände den bara upp och ner och lät
dem falla. Hans ögon voro för gamla för att
han skulle kunna urskilja prickarna på tärningarna,
och han vände inte ens blicken ditåt, utan stod
och stirrade ut i rymden.
  I#en domaren och de övriga skyndade fram.
Och nu såg man samma uttryck av förvåning p#
deras ansikten som förra gången.
  Det var, som om hopen utanför spetsgården
skulle ha förstått vad som hade skett, långt innan
länsmannen hade kungjort utslaget. Det var en
kvinna, som ropade: xGud välsigne dig, Erik Ivars#
son !#> och efter henne hördes ett mångstämmigt
skrik: #Gud ske tack och lov för att han hjälp#e
dig, Erik Ivarsson!»
Paul Eliassons luva #lög i luften som förra
    gången, och man förundrade sig återigen. Tankt#
    han inte på vad detta innebar för honom själv?
Erik Ivarsson stod slö och likgiltig, inte ell
Ijusning syntes över dragen. #an tänkte, att han
kanske väntade på att länsmannen skulle f#rh#na
utslaget, men även sedan detta skett och han hade
fått veta, att han hade slagit sexor all, han som
brodern, förblev han okänslig. Han ville stappla
tillbaka till sin forna plats och var då så utmattad,
att rättstjänaren måste slå armen om honom för att
hålla honom uppe.

  Nu var det Paul Eliassons tur att framträda till
trumman och #öra Iyckokastet, och man vände sina
blickar mot honom. Alla hade långt före provet
ansett, att han måste vara den egentlige brotts-
lingen, och nu var han ju redan dömd, så att
säga, ty högre kast än Ivarssönernas fanns inte
på tärningarna.
  Man var inte missnöjd med denna utgång förut,
men nu såg man, att Marit Eriksdotter hade smugit
sig intill Paul Eliasson.
  Han höll henne inte i sin famn, och ingen kyss
eller smekning växlades mellan dem, hon bara
stod tätt# tätt kyckt intill honom, och han hade
lagt armen om hennes liv. Ingen kunde rätt säga
om de hade stått länge- på det sättet, ty allas upp#
märksamhet hade varit riktad på tärningspelet.
  Där stodo de i alla fall sida vid sida, på ett
outrannsakligt sätt sammanförda, trots vakfman-
skap och skrämmande myndighetspersoner, trots
de tusende åskådarna, trots# det förfärliga spel
om IiV och död, vari de voro inblandade.
  Det var kärlek, och det var något över all jor-
disk kårlek, som förenade dem. De kunde ha stått
så vid gårdsledet en sommarmorgon, då de hade
dansat hela natten och första gången hade talat vid
varandra om att de ville bli man och hustru. De
kunde ha stått så efter första nattvardsgången,
da de kande all synd borttagen ur själen. De kunde
ha stått så, om de båda hade genomgått dödens
gruvlighet och kommit- över på andra sidan och
  mötts igen och funnit, att de hörde samman i |
evighet.
Hon stod och såg på honom med innerlig kärlek,
  och det Yar något i deras själ, som sade män- I
  niskorna, att just över Paul Eliasson borde de
  ömka sig. Han var ett ungträd, som inte skulle
  få stå kvar till blomning och fruktsättning, han var
  en rågåker, som skulle trampas ner, innan den
  hade fått skänka någon något av sin rikedom.

Han lossade stilla armen från Marits liv och
följde länsmannen fram till trumman. Det märktes
ingen oro hos honom, då han hade fått bägaren i
handen. Han höll intet tal tiLI folket som de#andra,
utan han vände sig mot Marit.

»Var inte rädd !» sade han. »Gud vet, att jag
är lika oskyldig som de andra.»

#ärpå skakade han om tärningarna helt ld#
  fullt och lät dem snurra runt i bägarell, tills de
  nådde öYer dess kant och föllo ner på trumskin#et.

Han stod orörlig och föl#de dem med blicken,
  men när äntligen båda lågo stilla, behövde inte
  allmänheten vänta på att länsmannen skulle för-
  kunna utslaget. Paul Eliasson ropade själv med

»lag har slagit sexor all, Marit. Jag har slagit
sexor all, jag som de andra.»

Det föll honom inte in annat, än att han där-
  med skulle vara frikänd, och han kunde inte hålla
  sig stilla i glädjen. Han hoppade högt, kastade


luvan i luften, tog vaktsoldaten, som han hade
bredvid sig, i famn och kysste honom.
Då tänkte alla: »Det syns, att han är en ryss.

Om han hade varit en svensk, skulle han inte ha
jublat så i otid.#
  Domaren, länsmannen, nämnden och herrkarlarna
gingo makligt och lugnt fram till trumman och
beskådade tärningarna. Men de sågo inte glada
ut denna gång. De skakade på huvudena, och
det var ingen, som Iyckönskade Paul Eliasson
till utfallet.
  Länsmannen gick för tredje gången fram till
tingshusets trappa och förkunnade:
  »Paul Eliasson har slagit sexor all, vi]ket är
högsta kastet.»
  #et uppstod en häftig rörelse i folkhopen, men
inte något jubel. Det var ingen, som tänkte på att
något svek kunde ha blivit begånget, sådant var
omöjligt. Men alla kände sig ängsliga, därför att
gudsdomen inte hade gett någon klarhet.
  Var det så, att alla tre anklagade voro lika
oskyldiga, eller var det så, att de alla voro lika
skyldiga ?
  Man såg ryttmästar Löwensköld ivrigt skynda
bort till domaren. Han ville väl säga, att ingenting
var avgjort, men domaren vände sig ganska tvärt
ifrån honom.
  Domaren och nämnden drogo sig in i tingshuset
för att överlägga, och under tiden tordes ingen
röra sig eller tala, knappast viska. Aven Paul Elias-
son höll sig stilla. Han tycktes förstå nu, att
gudsdomen kunde tolkas pa mer än ett sätt.
  Rätten syntes anyo efter en kort överläggning,
och domaren förkunnade, att häradsrätten var böjd
för att tolka utfallet så, att alla tre anklagade
borde frikännas.
  Paul Eliasson ryckte sig lös från sina vaktare
och kastade åter sin luva i höjden under högsta
jubel, men det var en smula för tidigt, ty do-
maren fortsatte:
  )>.l#en skall denna häradsrättens tolkning under-
ställas konungen medelst en kurir, som i denna dag
skall till Stockholm avsändas, och skola de ankla-
gade förbliva i häkte, tills Kungl. Majestäts be-
kräftelse pa häradsrättens dom föreligger.»




Vlll.

  En höstdag så där en trettio år efter det märk-
värdiga tärningspelet vid Broby tingshus satt Marit
Eriksdotter på trappan utanför den lilla stolpboden
på Storgården i Olsbyn, där hon hade sin bostad,
och stickade på ett par barnvantar. Hon ville
sticka dem i ett vackert mönster med ränder och
rutor, för att barnet, som hon ämnade dem till,
skulle ha glädje av dem, men hon kunde inte
komma ihåg något mönster.
  Efter att länge ha suttit och ritat med ena
stickan på trappsteget gick hon in i boden och
öppnade sin klädkista för att leta fram någotplagg,
som hon kunde sticka efter. #nda nere på bottnen
fann hon en toppluva, som var konstfärdigt stickad
med många olika slags bottnar och ränder, och
efter att först ha tvekat ett par ögonblick tog
hon den med sig ut på trappan.
  Vid det att Marit nu vände och vred på luvan
för att komma underfund med stickningen, märkte
hon, att malen hade varit framme och ätit gångar
i den. »Ja, herregud, det är väl inte underligb>,
tänkte hon. »Det är väl minst trettio år, sedan den
yar i dagligt bruk. Det var väl1 att jag kom att ta
fram den ur klädkistan, så att jag fick se hur här
stod till.»
  Luvan var försedd med en stor, grann tofs i
många färger, och i denna tycktes malen ha haft
sin bästa trevnad, ty då Marit skakade luvan, flögo
trådarna åt alla hall. Ja, även tofsen lossnade
och föll ner i hennes knä. Hon tog upp den
för att se om den var så illa åtgången, att den
inte kunde sättas fast igen, och därvid tyckte hon,
att något blänkte inne mellan trådarna. Hon förde
dem ivrigt åtskils och fann då, att en stor signet-
ring av guld med en röd s#en var med grov linne-
tråd fastsydd inne i tofsen.
  Tofsen och luvan föllo ur hennes händer. Hon
hade aldrig förut sett ringen, men hon behövde
inte skåda den kungliga namnchiffern på stenen
eller läsa inskriften på insidan av ringen för att
veta vad det var för en ring och vem den till-
hörde. Hon lutade sig mot trappräcket, slöt ögonen
och satt där stilla och blek som en döende. Hon
tyckte, att hjärtat ville brista.
  För den ringens skull hade hennes far, Erik
Ivarsson, hennes farbror, Ivar Ivarsson, och hennes
fästman, Paul Eliasson, måst mista livet, och nu
skulle hon finna den fastsydd i tofsen på Pauls
toppluva !
  Hur hade den kommit dit? När hade den kom-
mit dit? Hade Paul vetat om, att den fanns där?
Nej ! Hon sade genast till sig själv, att han
omöjligt kunde ha vetat detta.


  Hon kom ihåg hur han hade svingat den lu#an
och kastat den högt upp i skyn, då han hade trott,
att både han och de gamla Ivarssönerna voro fri-
kända.
  Hon såg alltihop, som hade det varit i går. Den
stora folkhopen, som i början hade varit hatfull
och fientlig mot henne och hennes närmaste, men
till sist hade kommit att tro på deras oskuld. Hon
mindes den härliga, djupblå hösthimlen, flyttfåg-
larna, som hade farit vilsna och irrande över tings-
platsen. Paul hade sett dem, och i det ögonblick,
då hon hade lutat sig intill honom, hade han
viskat till henne, att snart skulle hans själ irra
omkring uppe i höjden som en liten vilsen fagel.
Och han hade frågat henne om han finge komma
och bo under takrännan i Olsbygården.
  Nej, Paul kunde inte ha vetat, att det #anns
tjuvgods gömt i luvan, som han kastade upp mot
den härliga hösthimlen.
  Det var en annan dag. Hennes hjärta krympte
samman, var gång hon tänkte på den, men nu
måste hon dock göra det. Det hade kommit utslag
från Stockholm, att gudsdomen skulle to}kas så,
att alla tre anklagade voro lika skyldiga och att
de skulle avlivas #enom hängning.
  Hon hade varit tillstädes, när domen utfördes,
på det att männen, som hon älskade, skulle veta,
att det fanns någon människa, som trodde på dem
och sörjde över dem. Men hon hade knappast
behövt att gå till galgbacken fördenskull. Alla män-
niskor hade ändrat sinnelag sedan sist. Alla de,
som stodo omkring henne utanför spetsgården,
hade varit goda emot henne. Folket hade överlagt
och prövat sinsemellan, och de hade kommit till
den övertygelsen, att gudsdomen borde ha tolkats
så, att alla tre anklagade voro oskyldiga. Den
gamle generalen hade låtit dem alla tre göra
högsta kastet. Det kunde inte betyda annat. Ingen
av dem hade tagit hans ring.
  Det hade blivit en allmän veklagan, då de tre
männen fördes ut. Kvinnor hade gråtit, karlarna
hade stått med knutna nävar och sammanbitna
tänder. Man sade, att Bro socken skulle bli ödelagd
såsom Jerusalem, därför att här togos menlösa
mäns liv. Folk hade ropat trösteord till de dömda
och hånat bödlarna. Och många förbannelser hade
nerkallats över ryttmästar Löwensköld. Det sades,
att han hade varit i Stockholm och att det var
hans fel, att gudsdomen hade blivit tolkad till
de anklagades nackdel.
  Det var i alla fal} detta, att alla människorna
hade delat hennes tro och tillit, som hade hjälpt
henne över den dagen. Och inte bara över den da-
gen, utan allt hittills. Om de människor, som hon
råkade, skulle ha trott henne vara dotter till en
mördare, hade hon inte kunnat härda ut med livet.
  Paul Eliasson hade varit den förste, som hade
bestigit det lilla brädgolvet under galgen. Han hade
först kastat sig ner och bett till Gud, sedan hade
han vänt sig till prästen, som stod bredvid honom#


och bett honom om något. Därpå hade Marit
sett hurusom prästen hade tagit luvan av hans
huvud. Då allt var över, hade prästen lämnat luvan
till Marit med hälsning från Paul. Han sände
henne den såsom ett tecken, att han ha&e tänkt
p# henne i sin sista stund.
  Skulle hon någonsin kunna tro, att Paul hade
skickat henne luvan till ett minne, om han hade
vetat, att tjuvgodset satt gömt i den? Nej, om det
fanns något säkert i världen, så var det detta, att
han inte visste, att ringen, som hade suttit på
en död mans finger, fanns dold inne i luvan.
  Marit Eriksdotter böjde sig hastigt fram, höll
luvan framför sina ögon och granskade den. #Var
kan Paul ha fått den luvan ifrån.#i# tänkte hon.
#lnte jag och inte heller någon annan i gården
har stickat den åt honom. Han måtte ha köpt
den pa marknaden, eller kanske att han hade bytt
sig till den av någon annan.»
  Hon vände luvan runt än en gång och besåg
mönstret. »#en här luvan har nog en gång varit
vacker och granm#, tänkte hon. #Paul tyckte om
grannlåt. Han var aldrig belåten, när Yi vävde
grå kläder åt honom. Han ville ha någon färg
på vadmalet. Hans luvor skulle helst vara röda
med stor tofs. nen här har han säkert tyckt
om.» -_ _
  Hon lade ner luYan och lutade sig åter till-
baka mot trappräcket för att se in i det förgångna.
  Hon var i skogen den morgonen, då Ingilbert
hade blivit skrämd till döds. Hon såg hur Paul till-
sammans med hennes far och farbror hade stått
lutad över liket. De båda gamla hade bestämt,
att Ingilbert skulle bäras neråt bygden, och gått
för att hugga kvistar till båren. Men Paul hade
dröjt ett ögonblick för att betrakta Ingilberts luva.
Han hade fått ett sådant begär till den, därför att
den var stickad med rött, blått och vitt garn i manga
mönster, och han hade helt oförmärkt bytt ut den
mot sin egen. Han hade inte menat något ont med
det. Han hade kanske inte ämnat behålla den annat
än för en liten stund. Hans egen luva, som han
lämnade Ingilbert, hade säkert varit lika god, men
inte så mångfärgad och inte så konsffärdigt stickad.
Men Ingilbert hade sytt in ringen i luvan, då
han vandrade hemifrån. Han hade kanske trottj
att han skulle bli förföljd, och därför hade han
sökt gömma den. Och sedan han fallit, hade
ingen tänkt på att söka ringen i luvan, Paul Elias-
son mindre än någon annan.
  Det var så alltsammans hade gått till ! Hon
kunde ha svurit på det, men man kan aldrig vara
nog säker.
  #lon lade undan ringen i sin kista, och med
luvan i handen gick hon till lagården för att tala
med lagårdspigan.
  )#Kom ut i dagsljuset, Märta#, ropade hon inåt
det mörka fähuset, »och hjälp mi# med ett mönster,
som jag inte kan ta ut!»
  Då lagårdspigan visade sig, räckte hon luvan till


henne. #lag vet, att du är förfaren i stickning,
Märta», sade hon. #Jag ville sticka av de här
bottnarna, men jag kan inte reda mig med dem.
Se på dem, du! Du är bättre hemma i den här
konsten än jag.»
  Lagårdspigan tog luvan och kastade en blick
på den. Hon såg förvånad ut. Hon gick fram
ur skuggan vid lagårdsväggen och synade den
på nytt.
  #Var har du fått den här if rån ?» sade hon.
  »Den har legat i min kista i många år», sade
Marit. »Varför frågar du så?»
  »Därför att jag stickade den här luvan åt#n
bror Ingilbert sista sommarn han levde», #de
lagårdspigan. »Jag har inte sett den sedan den
morgonen han gick hemifrån. Hur kan den nu
vara här ?»
  #)#en for kanske av honom, då han föll», sade
Marit. »#anske att någon av våra drängar har
hittat den i skogen och burit hit den. - Men
om det följer så svåra minnen med den, så vill
du kanske inte sticka av mönstret åt mig ?#
  »Om du lånar mig den, så skall du ha mönstret
till i morgon», sade lagårdspigan.
  Hon tog luvan och vände tillbaka tiLI lagården,
men Marit hörde, att hon hade tårar i rösten.
  »Nej, du får alls inte göra det, om det plågar
dig», sade hon.
  »Ingenting plågar mig, om jag får göra det åt
dig, Marit.#
  Det var i själva verket Marit, som hade tänkt
på Märta Bårdsdotter, där hon satt ensam i skogen
efter broderns och faderns död, och erbjudit henne
att bli lagårdspiga på Storgården i Olsbyn. Märta
glömde aldrig att visa henne sin tacksamhet för att
hon hade fått komma ner bland människor.
  Marit gick åter bort till trappan utanför stolp-
boden, tog stickningen i handen, men hade inte
ro att arbeta# utan lutade huvudet mot räcket
som förut och sökte tänka sig in i vad hon nu
hade att göra.
  Om någon i Olsbygården hade vetat hur sådana
kvinnor bruka se ut, som ha lämnat livet bakom
sig för att bo i kloster, skulle han ha sagt, att
Marit liknade en#sådan. Ansiktet var gulvitt och all-
deles utan rynkor. För en främmande skulle det
ha varit nästan omöjligt att säga om hon var
ung eller gammal. Det var något fridsamt och still-
samt över henne, såsom över en, som hade lagt
bort att önska något för egen del. Man såg
henne aldrig mycket glad, men heller aldrig djupt
bedrövad.
  Efter det svåra slaget hade Marit nogsamt känt,
att livet var slut för henne. Hon hade ärvt Stor-
gården efter sin far, men hon förstod ju, att om
hon ville behålla den, måste hon gifta sig, så
att gården fick en husbonde. För att slippå ifrån
detta hade hon avstått hela stället ti]l ett av sina
syskonbarn utan annan betalning, än att hon skulle


#å bostad och underhåll i gården, så länge hon
levde.
  Hon var nöjd med detta och hade aldrig ångrat
sig. Det var ingen fara för att tiden skulle bli
lång för henne av brist på arbete. Folk hade fått
stort förtroende till hennes klokhet och godhet,
och så snart någon var sjuk, brukade man skicka
bud på henne. Barn litade sig också mycket till
henne. Hon brukade ha stolpboden full av småt-
tingar. De visste, att hon alltid hade tid att hjälpa
dem till rätta med deras små bekymmer.
  När nu Marit satt där och tänkte på vad hon
vidare skulle ta sig till med ringen, uppkom en
stor vrede inom henne. Hon tänkte på hur lätt
den kunde ha blivit funnen. Varför hade inte gene-
ralen ställt om så, att den hade blivit upptäckt ?
Han hade hela tiden vetat var den fanns, det kunde
hon nu förstå. Men varför hade han inte lagat så,
att Ingilberts luva hade blivit undersökt# I stället
lät han tre oskyldiga lida döden för ringens skul#.
I:)et hade han haft makt till, men inte till att låta
ringen konlma fram i dagsljuset.
  Marit hade i första ögonblicket tänkt sig, att
hon skulle gå till prosten med sin historia och
lämna honom ringen, men nej, hon ville inte.
  Det var så, att Marit, var helst hon visade sig,
både i kyrkan och på gästabud, bemöttes med
stor aktning. Det förakt, som brukade vila över
dottern till en ogärningsman, tyngde aldrig henne.
Människor hade en säker övertygelse, att en orätt-
visa hade begåtts, och de ville gottgöra. Även
herrskaperna brukade gå fram till #larit, när de
sågo henne på kyrkbacken, och växla ett par
ord med henne. Till och med familjen på Hedeby
- ja, inte ryttmästarn själv, men hans hustru
och sonhustru - hade gjort några försök att-
närma sig Marit. Men mot dem hade hon alltid
ställt sig avvisande. Hon hade inte sagt ett ord till
någon från den gården sedan rättegången.
  Skulle hon nu stiga fram och erkänna, att p#
sätt och vis hade Hedeby-folket haft rätt? Ringen
hade befunnits vara i Olsbykarlarnas ägo. Kanske
skulle man till och med komma att säga, att de
hade vetat om var den fanns, att de hade hållit
ut med fängelse och förhör i hopp att bli frigivna
och bli i stånd att sälja den.
  I alla händelser förstod Marit, att det skulle be-
traktas som ett rättfärdigande av ryttmästarn och
även av hans far, om hon lämnade fram ringen
och berättade var hon hade funnit den. Men Marit
ville inte göra nagot, som vore gott och för
månligt för Löwensköldarna.
  Ryttmästar Löwensköld var nu en åttio års
man, rik och mäktig, aktad och ärad. #ungen
hade gjort honom till baron, och ingen olycka hade
någonsin drabbat honom. Han hade förträffliga
söner, och även de voro välbärgade och väl gifta.
  Den mannen hade tagit ifrån Marit allt, allt, allt.
Hon satt där ensam, utan egendom, utan man,
utan barn, genom hans förvållande. Hon hade i


många år #äntat, att något straff skulle nå honom,
men intet hade kommit.-
  Marit for upp ur sina djupa tankar. Hon hade
hört, att små barnfötter hastigt kommo springande
över gården, och då kunde hon förstå, att det
gällde henne.
  Det var två pojkar på en tio, elva år. Den ene
var sonen i huset, Nils, den andre kände hon inte.
De voro mycket riktigt komna för att be henne
om en tjänst.
  »Marib), sade Nils, #det här är Adrian från
Hedeby. Vi har varit borta på vägen och slagit
tr#ssa, men så blev vi osams, och jag ryckte
sönder luvan för Adrian.»
  Marit satt och såg på Adrian. En vacker pojke
med något milt och vänligt över sig. Hon tog sig
för hjärtat. Hon kände alltid smärta och ängslan,
då hon såg en Löwensköld.
  >)vi är vänner nu igenä, sade Nils, »och jag
tänkte fråga dig om du vill laga luvan åt Adrian,
innan han går hem.»
  #Ja», sade Marit, »ja, det vill jag.»
  Hon tog emot den sönderryckta luvan och reste
sig för att gå in i stolpboden.
  »Detta måste vara Guds tecken», mumlade hon.
  »Lek ni här utanför på gården en stund!# sade
hon till pojkarna. »Det skall snart vara gjort.))
  Hon stängde dörren till stolpboden efter sig
och satt ensam där inne, medan hon stoppade halen
i Adrian Löwenskölds toppluva.
  Ater förgingo några år, utan att ringen på minsta
sätt lät tala om sig. Men så hände det, aff
jungfru Malvina Spaak flyttade till Hedeby såsom
husföreståndarinna, år 1788. Hon var en fattig
prästdotter från Sörmland, hade aldrig förr satt sin
fot inom Värm]ands gränser och hade inte en
aning om förhållandena på det ställe, där hon
skulle tjäna.
  Redan samma dag, som hon hade anlänt, kal-
lades hon emellertid in till friherrinnan Löwen-
sköld för att mottaga ett ganska egendomligt för-
troende.
  ))Jag anser det rättasb)# sade matmodern, »att
genast tala om för jungfrun, att det inte kan
nekas, att det spökar här på Hedeby. #)et hän-
der inte så sällan, att man i trappor och gångar,
ja, ibland till och med inne i rummen, möter en
stor, grov karl, som är klädd i höga kragstövlar
och blå uniformsrock, ungefär som en gammal
karolin. Han står iramför en alldeles plötsligt,
då man öppnar en dörr eller kommer till en
avsats i trappan, och innan man ens hinner undra
vem han är, försvinner han. Han gör en ingenting,



ja, vi tror snarast, att han vill oss väl, och jag ber
jungfrun att inte bli rädd, då hon möter honom.
  Jungfru Spaak var 21 år gammal på den tiden#
lätt och rask, obeskrivligt kunnig i alla slags
sysslor och göromål, driftig och beslutsam, så att
hon fick hushållet att gå som ett urverk, vart hon
kom. Men hon var ofantligt rädd för spöken,
och hon skulle aldrig ha tagit plats på Hedeby,
om hon hade vetat detta på förhand. Men nu
var hon där, och en fattig flicka fick minsann
akta sig för att rata en god plats. #ärför neg
hon för friherrinnan, tackade för varningen och
försäkrade, att hon inte ämnade låta skrämma sig.
  »Ja, Yi förstår inte alls anledningen ti#l att han
går här>#, fortsatte matmodern. »Mina döttrar tyc-
ker, att han liknar min mans farfar, general Löwen-
sköld, som jungfrun ser där borta på tavlan, och
de brukar kalla honom för G e n e r a I n. Men jung-
frun förstår, att det är ingen, som därmed vill
säga, att det är generalen själv - han skulle
ha varit en alldeles förträf#lig människa -, som
går igen. Sanningen är, att yi inte begriper någon-
ting av alltsammans. Och om tjänstfolket kom-
mer med några uttydningar, så hoppas jag, att
jungfrun har förstånd nog att inte Iyssna till dem.»
  Jungfru Spaak neg än en gång och försäkrade,
att hon aldrig tillät tjänstfolket minsta skvaller
om herrskapet, och därmed var audiensen slut.
  Jungfrun var visserligen bara en fattig hushål-
lerska, men som hon var av bättre folk kommen,

fick hon äta vid herrskapets bord liksom inspelc-
toren och guvernanten. Hon var för resten nätt
och täck med en liten och späd kropp, Ijust h#r
och blomröda kinder och var inte någon van-
prydnad för herrskapsbordet. Alla funno henne
vara en hjärtans snäll människa, som förstod att
göra sig nyttig på många sätt, och hon blev
genast mycket omtyckt.
  Hon fick snart märka, att det av friherrinnan
omtalade spökeriet var ett vanligt samtalsämne
under maltiderna. Ån var det en av de unga frök#
narna, och än var det guvernanten, som för#
klarade: »I dag är det jag, som har sett Generaln#>,
alldeles som om detta skulle vara något att sätta
värde på och skryta av.
  #et gick ingen dag, utan att nå#on frågade
henne om hon ännu inte hade mött gengångaren,
och då hon alltjämt måste neka, kunde hon märkå,
att detta medförde en viss missaktning. #et var,
som om hon skulle vara sämre än guvernanten
och inspektoren, som båda hade sett Generaln
otaliga gånger.
  I själva verket hade jungfru Spaak aldrig förr
råkat på detta ogenerade säit gentemot ett spoke,
och hon anade från första stund, att det slculle
ta en ända med förskräckelse. Hon sade till sig
själv, att om det verk#;gen var en varelse från
den andra världen, som visade sig, så var det
säkert någon olycklig, som behövde hjälp av de
levande för att få ro i sin grav. Hon hörde üll

de resoluta naturerna, och om hon hade fått råda,
skulle man ha gjort allvarliga efterforskningar för
att komma till botten av saken i stället för att
använda den som ett samtalsämne vid middags-
bordet.
  Men jungfrun visste vad hennes ställning krävde,
och ett ord av klander över herrskapets bete-
ende kunde aldrig komma över hennes läppar. Hon
aktade sig för egen del att deltaga i skämtet
om gengångaren och behöll sina onda aningar
för sig själv.
  Jungfru Spaak hade varit en hel månad på
Hedeby, innan hon fick se spöket. Men en för-
middag, då hon hade varit på vinden för att
räkna ut kläder till tvätt, mötte hon oförvarandes
i trappan en karl, som raskt drog sig åt sidan
för att släppa henne förbi. #et var mittpå Ijusa
dagen, och hon tänkte inte alls på något spökeri.
Hon bara undrade vad en främmande karl kunde
ha att beställa uppe på vinden, och hon vände
sig om för att fråga honom efter hans ärende.
Men i hela trappan märktes inte en människa.
Jungfrun sprang hastigt tillbaka uppför den, tittade
in på vinden, undersökte mörka vråar och vinds-
kontor, fullt beredd att ta en tjuv i kragen. Men
då ingen mänsklig varelse syntes till, kom hon
plötsligen underfund med hur det hängde ihop.
  #Vad jag är för ett nöt!» utbrast hon. »#et där
var naturligtvis ingen annan än Generaln.»
  Ja visst, ja visst ! #arlen hade ju varit klädd
bla rock alldeles som gamle generalen på por-
trättet och i likadana ofantliga kragstövlar. An-
siktet kunde hon inte fullt känna igen, det hade
varit något gratt, något dimmigt över dragen.
  Jungfru Spaak stannade en god stund på vinden
för att sansa sig. Tänderna hackade, och benen
veko sig under henne. Om hon inte hade haft
middagsmaten att tänka på, så hade hon aldrig
kommit utför vindstrappan igen. Hon beslöt genast
att behålla för sig själv vad hon hade sett och
inte låta de andra skämta med sig.
  Emellertid kunde hon inte få Generaln ur sina
tankar, och något eget måtte ha synts på henne,
ty man hade knappast satt sig till middagsbordet,
förrän sonen i huset, en nittonåring, som just
var hemkommen från Uppsala för julferiens skull,
vände sig till henne.
  »I dag har jungfru Spaak sett Generalnä, sade
han, och vid detta burdusa tilltal kom hon sig inte
för att neka.
  Med ens fann sig jungfru Spaak vara huvud-
personen vid bordet. Alla vände sig till henne
med frågor, som hon dock besvarade så knapp-
händigt som möjligt. Olyckligtvis kunde hon inte
neka, att hon hade blivit litet rädd, och då fick
man obeskrivligt roligt. Rädd för Generaln ! Nej,
det kunde väl inte falla någon in.
  Jungfru Spaak hade redan förut lagt märke till
att baronen och friherrinnan aldrig togo del i
skämtet om Generaln. D,e bara läto de andra hållas

utan att störa dem. Nu observerade hon, att den
unge studenten tog saken mycket mera allvarligt
än den övriga ungdomen.
  »Jag för min del», sade han, »jag avundas alla,
som får se Generaln. Jag ville hjälpa honom, men
för mig har han aldrig visat sig.#>
  Han sade det där med verklig saknad och med
ett så vackert uttryck, att jungfru Spaak inom
sig bad Gud, att han snart måtte få sin önskan
uppfylld. Den unge baronen skulle säkert för-
barma sig över den stackars gengångaren och åter-
skänka honom till graven och vilan.
  Under den följande tiden tycktes det vara jung-
fru Spaak, som mer än någon annan var föremål
fdr gengångarens uppmärksamhet. Hon såg honom
s& ofta, att hon nästan vande sig vid honom.
Det var ett plötsligt, ögonblickligt framträdande
än i trappan# än i en förstuga, än i ett mörkt
hörn av köket.
  Aldrig kunde man spåra minsta anledning till
spökeriet. Jungfru Spaak hyste en svag undran
om det kunde finnas något i husetJ som gen-
gångaren efterspanade. Men som han försvann
i samma sekund, som bl;cken från ett människoöga
träffade honom, kunde hon inte komma till någon
klarhet om hans avsikter.
  Till trots för friherrinnans utsagor märkte jung-
fru Spaak, att alla de unga på Hedeby voro fullt
övertygade om att det var gamle general Löwen-
sköld, som gick igen. »Han vantrivs i sin grav»,
sade de unga fröknarna, »och det intresserar ho-
nom att följa med vad vi företar oss här på
Hedeby. Man kan inte förmena honom det lilla
no#et.#
  Jungfrun, som maste gå in i skafferiet för att
i fred för pigornas gäckeri skaka och hacka tänder,
var gån# hon hade sett Generaln, skulle nog
helst ha velat, att han inte så mycket hade intres-
serat sig för Hedeby. Men hon förstod, att den
ö#riga familjen rentav skulle ha saknat honom.
  Man satt till exempel en lång kväll vid sitt
handarbete. Man spann eller man sömmade, lek-
tyren kunde ibland ta slut och samtalsämnena
också. Då uppgav plötsligt en av fröknarna ett
anskri. Hon hade sett ett ansikte, nej, egent-
ligen bara två rader blänkande tänder, tätt inpå
rutan. Man skyndade att tända en Iykta, man
öppnade förstudörren, alla fruntimmerna med fri-
herrinnan i spetsen rusade ut för att finna frid-
störaren. Men naturligtvis kunde man ingenting
upptäcka. Man gick tillbaka in, skruvade till föns-
terluckorna, ryckte på axlarna och sade, att det nog
inte var någon annan än Generaln. Men under
tiden hade man blivit vaken. I#llan hade fått något
att undra på, spinnrockshjulen svingade med ny
fart, pratet kom i gång.
  Hela familjen var övertygad, att så snart som
man hade lämnat matsalen på kvällen, tog Gene-
raln rummet i besittning och att man skulle ha
funnit honom där, om man hade vågat sig in I


rummet. Och de hade ingenting emot, att han höll
till där inne. Jungfru Spaak trodde, att de funno
behag i tanken, att den fredlöse stamfadern fick
draga in i ett varmt och gott rum.
  Det hörde till Generalns egenheter, att han ville
finna salen städad och ordnad, då han flyttade in
där. Var kväll såg jungfrun hur friherrinnan och
fröknarna plockade ihop sina arbeten och togo
dem med sig, spinnrockar och sybågar buros också
ut i ett annat rum. Inte så mycket som en trådända
lämnades kvar på golvet.
  Jungfru Spaak, som sov i kammaren innanför
salen, vaknade en natt vid att något föremål med
en hård duns slog mot väggen, där bädden stod,
och sedan rullade utåt golvet. Hon hann knappt
sansa sig, innan en ny skräll följde och ett nytt
rullande, och detta upprepades ännu två gånger.
  »Herremingud, vad tar han sig nu till där inne?»
suckade hon, ty hon förstod ju från veln bullret
härrörde. Det var verkligen intet trevligt grann-
skap. Hon låg och kallsvettades hela natten av
fruktan för att Generaln skulle komma in och gast-
krama henne.
  Hon tog både köksan och huspigan med sig
på morgonen, då hon skulle gå in i salen för att
se vad som hade hänt. Men ingenting var förstört,
ingen oordning märktes, utom att fyra äpplen
lågo mittpå golvet. Ack, #rk, man hade ju suttit
och ätit äpplen vid brasan förra kvällen, och fyra
äpplen hade blivit kvarglömda på spiskransen.
I\#en detta hade inte behagat Generaln. Jungfru
Spaak hade fått försona sitt slarv med en sömnlös
natt.
  A andra sidan kunde jungfru Spaak aldrig för-
gäta, att hon en gång fick mottaga ett verkligt
vänskapsbevis av honom.
  I#et hade varit bjudning på Hedeby, stor middag
med många främmande. Jungfru Spaak hade haft
det hett om öronen med stekar på alla spett,
vindböjtlar och pastejer i ugnen och buljongkittlar
och såspannor över elden nere på härden. Och #et
var inte nog med detta. Jungfrun skulle också
vara med inne i salen och efterse dukningen, ta
emot silvret, som friherrinnan själv räknade ut till
henne, tänka på att vinet och ölet kom upp ur
källaren och att Ijusen sutto rätt i kronorna. När
man därtill betänker, att köket på Hedeby var för-
lagt till en flygelbyggnad, så att man måste springa
över gården för att komma dit, och att där vid
detta stora tillfälle var proppfullt av främmande
och därtill ovant tjänstfolk, så förstår man nog,
att det måste vara en duktig människa, som stod
i spetsen för det hela.
  Men allt gick i lås, som det skulle och borde.
Det var inte några tummar på glasen, inga unkna
innanmäten i pastejerna, ölet hade skummat, bul-
jongen hade varit lagom kryddad och kaffet lagom
starkt. Jungfru Spaak hade fått visa vad hon
dög till, och friherrinnan själv hade komplimenterat
henne och sagt, att det inte kunde vara bättre.


  Men så kom det förskräckliga bakslaget. När
jungfrun skulle lämna in silvret till friherrinnan,
fattades två skedar, en matsked och en tesked.
  Det blev en uppståndelse. Det kunde inte hända
något värre i ett hus på den tiden, än att något av
silvret fattades. #et blev en feber, en oro på
Hedeby. Man gjorde ingenting annat än sökte.
Man påminde sig, att en skojarkäring hade varit
inne i köket själva kalasdagen, och man var färdig
att resa långt uppåt finnmarken för att få tag i
henne. Man blev misstänksam och oresonlig. Mat-
modern misstänkte hushållerskan, hushållerskan pi-
gorna, pigorna varandra och hela världen. #n den
ena, än den andra visade sig med rödgråtna ögon,
därför att hon trodde, att de andra trodde, att
hon hade lagt sig till med de två skedarna.
  Detta hade pågått i ett par dagar, ingenting
hade man funnit, och jungfru Spaak var nära för-
tvivlan. Hon hade varit i svinhuset och under-
sökt svinens matho för att se om skedarna kunde
ha hamnat där. Hon hade smugit upp på pigornas
klädesvind och i all hemlighet genomletat deras
små kistor. Allt hade varit förgäves, och nu be-
grep hon inte var hon vidare skulle söka. Hon
märkte, att friherrinnan och hela hushållet miss-
tänkte henne, som var främmande. Hon skulle
bli- uppsagd, det kände hon på sig, om hon inte
sade upp sig själv. #
  Jungfru Spaak stod lutad över köksspisen och
grät, så att tårarna föllo fräsande ner på den heta
hällen, då hon hade en känsla av att hon borde
vända sig om. Hon gjorde så, och se, där stod
Generaln borta vid köksväggen och pekade pa
en hylla, som satt högt uppe i sa obekvämt läge, I
att man just aldrig tänkte på att lägga dit något.
  Generaln försvann som vanligt i samma ögon-
blick, som han blev synlig, men jungfru Spaak
Iydde hans vink. Hon tog fram trappstegen ur
skafferiet, flyttade den till hyllan, sträckte upp
handen och fick fatt i en gammal smutsig disk-
trasa. Men i trasan lågo de båda silverskedarna
inrullade.
  Hur de hade kommit dit? Säkert hade det skett
utan någons vetskap och vilja. Under den gräns-
lösa brådskan på ett stort kalas kunde allting ske.
Trasan hade bliYit undanslängd, därför att den
låg i vägen, och silverskedarna hade följt med,
utan att man hade märkt det.
  Men nu voro de återfunna, och jungfru Spaak
bar Iyckostrålande in dem till friherrinnan och blev
återigen alla människors högra hand och hjälpreda.
  Intet ont, som inte har något gott med sig.
unge baron Adrian kom hem fram på våren, fick
han höra talas om att Generaln hade visat jungfru
Spaak en ovanlig ynnest, och han började genåst
uppmärksamma henne på ett alldeles särskilt sätt.
Så ofta han kunde, uppsökte han henne i sals-
kammaren eller ute i #et. #n kom han, under
förevändning att han behövde en ny rev till sitt
metspö, än sade han, att det var den goda lukten


av nygräddade semlor, som hade lockat in honom.
Vid dessa tillfällen förde han antid talet in på
det övernaturligas område. Han lät jungfrun be-
rätta om spökerierna på de stora Sörmlandsgår-
darna, sådana som Julita och Eriksberg, och ville
veta vad hon trodde om dem.
  #en oftast önskade han tala om Generaln. Han
sade, att han inte kunde resonera om saken med
de andra, därför att de togo den från den skämt-
samma sidan. Han för sin del kände medlidande
med den arme gengångaren och ville hjälpa honom
till ro. Om han endast visste hur det skulle gå til?!
  Jungfru Spaak sade då, att hennes ödmjuka
mening #ar den, att det fanns något i huset, som
han efterspanade.
  #en unge baronen bleknade en smula. Han såg
forskande på jungfrun.
  »Ma foi, jungfru Spaak», sade han, »det var
också en ide! Men jag försäkrar jungfrun, att om
vi här på Hedeby ägde något, som Generaln
önskar sig, skulle vi inte tveka ett ögonblick
att lämna det till honom.#
  Jungfru Spaak förstod ju mycket väl, att den
unge baronen sökte upp henne endast och allenast
för spökeriets skull, men det var en så älskvärd
ung man och så vacker. Ja, om jungfrun skulle
säga sin mening, mer än vacker. Han bar h#vudet
något framåtlutat, det va# något tänkande över
honom, ja, många tyckte, att han var alldeles för
allvarsam. Men det var bara därför, att de inte
kände honom. Ibland kastade han upp huvudet,
skämtade och hittade på skälmstycken Yärre än
nagon annan. Men vad han än #öretog sig, fanns
det ett obeskrivligt behag i hans åtbörder, hans
röst, hans leende.
Jungfru Spaak hade varit i kyrkan en sommar-
söndag och vandrade hemåt på en liten genväg,
som löpte snett över prostgårdsgärdena. En och
annan av kyrkfolket hade slagit in på samma#väg,
och jungfrun, som hade bråttom, måste gå förbi
en kvinna, som gick för långsamt för henne.
Strax Idärpå kom jungfrun fram till en stätta, som
var rätt besvärlig, och tjänstaktig som hon alltid
var, tänkte hon på den långsamma vandrerskan
och stannade för att hjälpa henne över gärdes-
gården. Hon räckte henne handen och märkte då,
ått kvinnan inte var så gammal, som hcn först
hade trott. Hon var ovanligt slät och vit i hyn,
så att jungfrun tänkte, att det gott kunde hända,
att hon inte var mer än femtio år. Fastän hon
tydligen inte var annat än en vanlig bondkvinna,
hade hon en egen värdighet över sig, liksom hade
hon upplevat något, som hade höjt henne över
hennes stånd.
Då kvinnan hade blivit hulpen över stättan,
gingo jungfrun och hon bredvid varandra på den
smala stigen.
»Det är visst jungfrun, som står för hushållet
på Hedeby», sade bondkvinnan.
»Ja, det är det#, svarade jungfru Spaak,


»Jag kan just undra om hon trivs där.)>
  »Varför skulle man inte trivas på et# så gott
ställe ?># genmälde jungfrun förbehållsamt.
  »Folk säger ju, att det skall spöka där.»
  »Man skall inte tro, vad folk pratar», sade jung-
frun i en tillrättavisande ton.
  »Nej, det skall man ju inte, nej, det vet jag
ju», sade den andra.
  Det blev tyst en stund. Det märktes ju, att denna
kvinna visste något, och i själva verket brann
jungfru Spaak av begär att fråg# ut henne. Men
det var inte riktigt, inte passande.
Det var kvinnan, som började samtalet på nytt.
»Jag tycker, att jungfrun ser snäll ut», sade
hon, »och jag vill därför ge jungfrun ett gott råd.
Stanna inte för länge på Hedeby, för han, som går
där, är inte god att tas med. Han ger sig inte,
förrän han får vad han vill ha.»
  Jungfru Spaak ämnade först litet högdraget
tacka för varningen, men de sista orden väckte
hennes nyfikenhet.
  »Vad är det han vill ha ? Vet ni vad det är
han vill ha ?#,
  #Har hon inte reda på det?># sade bondkvinnan.
#Ja, då skall jag ingenting mer säga. Det är kanske
bäst för henne, att hon ingenting vet.»
  Därmed räckte hon handen åt jungfru Spaak,
böjde av in på en annan gångstig och var snart
utom synhåll.
  Jungfru Spaak aktade sig väl att berätta detta
samtal för hela familjen vid middagsbordet, men
på eftermiddagen, då baron A#rian hade sökt
upp henne i mjölkkammaren, lät hon honom veta
vad den främmande kvinnan hade sagt till henne.
Han blev verkligen mycket överraskad.
  Nl}et måste ha varit Marit Eriksdotter från Ols-
bym>, sade han. »Vet jungfrun, att det är första
gangen på trettio år, som hon har sagt ett vänligt
ord till någon från Hedeby. At mig har hon en
gång lagat en luva, som en Olsbypojke hade slitit
sönder, men hon såg ut, som om hon ville riva
ögonen ur mig.#>
  »Men vet hon vad det är, som Generaln söker?>#
  NHon vet det bättre än någon annan, jungfru
Spaak. Och jag vet det också. Min far har berättat
historien för mig. Men föräldrarna vill inte, att
den skall talas om för systrarna. De skulle bli spök-
rädda och kanske inte kunna bo kvar här. Jag
får inte heller tala om det för jungfrun.»
  »Gud bevare oss !# sade jungfrun. #:Om baron
har förbjudit det...»
  »#et gör mig onb), sade baron Adrian, »jag tror,
att jungfrun skulle kunna hjälpa mig.N
  NAck, att det vore så väl!N
  »Ty, jag upprepar deb#, sade baron Adrian, »jag
vill hjälpa den stackars gengångaren till ro. Jag
är inte rädd för honom. Jag skall följa honom, så
snart han kallar på mig. Varför visar han sig för
alla andra och aldrig för mig?N





  Adrian Löwensköld låg och sov i ett gavelrum
på vinden, då han väcktes av ett lätt buller. Han
slog upp ögonen, och som luckorna inte voro till-
skruvade och ute rådde Ijus sommarnatt, sag han
tydligt, att dörren gled upp. Han troddel att det
var ett vinddrag, som hade öppnat den, men såg
då dörröppningen fyll#as av en mörk gestalt, som
spanande lutade sig inåt rummet
  Adrian urskilde ganska tydligt en gammal man,
kläda i urmodig ryttaruniform. Ett älghudskyller
Iyste fram under den något uppknäppta rocken,
stövlarna gingo över knäna, och den långa hugg-
värjan höll han upplyftad, liksom för att den inte
skulle skramla.
  »Det är sannerligen Generaln#, tänkte den unge
baronen. »Det är bra. Här skall han få se på den,
som inte är rädd för honom.»
  Alla andra, som hade sett Generaln, brukade
säga, att han försvann, så snart som de fästade
blickarna på honom. Men så skedde inte denna
gång. Generaln stod kvar i dörren, ännu länge
sedan Adrian hade upptäckt honom. Om någon
minut, då han tycktes ha förvissat sig om att
Adrian kunde uthärda hans anblick, höjde han upp
ena handen och vinkade honom till sig.
  Adrian satte sig genast upp i sängen. »Nu eller
aldrig», tänkte han. #,Han begär äntligen min hjälp,
och jag skall också följa honom.»
  I själva verket hade han väntat pa denna stund
under många år. Han hade förberett sig pa den,
stärkt sitt mod med tanke på den. Han hade
alltid vetat, att detta var något, som han måste
gå igenom.
  Han ville inte låta Generaln vänta, utan all#
deles sådan, som han kom ur sängen, följde han
honom. Han ryckte endast till sig ett lakan och
svepte detta omkring sig.
  Först när han stod mitt i rummet, föll det
honom in, att det ändå kunde vara en farlig sak att
så där överlämna sig åt en varelse från den andra
världen, och han ryggade tillbaka. Men då såg
han hur Generaln sträckte båda händerna emot
honom, liksom i en förtvivlad bön.
  >iVad är det här för dumheter ?» tänkte han.
»Skall jag bli rädd, innan jag ens har kommit ut
ur rummet?#
  H an närmade sig dörren, Generaln skred före
honom ut på vinden, men gick hela tiden bak-
länges, liksom for att förvissa sig om att den unge
mannen följde honom.
  När Adrian skulle gå över tröskeln och lämna
rummet för att bege sig ut på vinden, kände han
åter en ilning av fasa. Något sade honom, att han

borde slå igen dörren och skynda tillbaka i sin
säng. Han började ana, att han hade missräknat
sig på sina krafter. Han var inte en av dem,
som utan att taga skada förmå blicka in i den
andra världens hemligheter.
  Dock hade han ännu kvar en smula mod. Han
resonerade med sig själv och sade sig, att Gene-
raln helt säkert inte ville locka honom- ut i några
faror. Han ämnade endast visa honom var ringen
fanns. C#m han bara hölle ut ännu ett par minuter,
skulle han uppnå vad han eftersträvat under många
år och sända den trötte vandraren tillbaka till den
eviga vilan.
  #eneraln hade stannat mittpå vindsgolvet för
att vänta pa honom. Det var dunklare här, men
Adrian såg dock tydligt den mörka gestalten med
de i bön framsträckta händerna. Han bemannade
sig, steg över tröskeln, och vandringen började
på nytt.
  Gengångaren drog sig bort mot trappan, och
då han såg, att Adrian kom efter, började han
nedstigningen. Alltjämt gick han baklänges, stan-
nade på varje trappsteg och liksom släpade den
tvekande ynglingen med sig genom makten av
sin vilja.
  Det blev en långsam vandring med många av-
brott, men den fortsattes dock. Adrian försökte
ge sig mod genom att påminna sig hur många
gånger han hade skrutit för systrarna och sagt,
att han skulle följa Generaln, när helst han kallade
honom. Han påminde sig ocksa hur han al#m2
barndomen hade brunnit av begär att utforska det
obekanta och tränga in i det tillslutna. Och nu
var det stora ögonblicket kommet, nu följde han
en gengangare ut i det ovissa. Skulle hans elän-
diga feghet hindra honom från att nu äntligen
få veta nagot ?
  På det där sättet tvang han sig att hålla ut, men
han aktade sig att komma helt nära gengångaren.
De skildes alltid av ett par alnars mellanrum. När
Adrian stod mitt i trappan, befann sig Generaln
vid foten av den. När Adrian stod på nedersta
trappsteget, var Generaln nere i förstugan.
  Men här stannade Adrian återigen. På höger
hand, alldeles bredvid trappan, hade han dörren till
föräldrarnas sängkammare. Han lade handen på
låset, men inte för att öppna, bara för att kär-
leksfullt smeka det. Tänk, om föräldrarna visste,
att han stod här ute i detta sällskap! Han längtade
efter att kasta sig i sin mors famn. Han tyckte,
att han alldeles överlämnade sig i Generalns våld,
då han släppte detta dörrhandtag.
  Medan han ännu stod där med handen på låset,
såg han, att den ena förstudörren sköts upp och
att Generaln trädde över tröskeln för att gå ut i
det fria.
  Det hade varit ganska skumt både på vinden
och i trappan, men genom dörröppningen kom ett
starkare Ijus inströmmande, och i det Ijuset såg
Adrian för första gången Generalns anletsdrag.

  Det var en gammal mans ansikte, såsom han
hade väntat sig. Han kände väl igen det från tavlan
i salongen. Men över dragen vilade inte dödens
ro, i dragen uttrycktes en vild Iystnad, över mun-
nen svävade ett hemskt leende av triumf och
segervisshet.
  Men detta, att se jordiska passioner avspegla sig
hos en död, var något förskräckande. L#ngt, langt
fjarran från människors lustar och lidelser vilja
vi tänka oss att våra döda dväljas. Vitt skilda
från allt jordiskt vilja vi se dem, endast upp-
fyllda av himmelska ting. I denna varelse, som
fasthängde vid det jordiska, tyckte sig Adrian
se en förförare, en ond ande, som ville draga
honom i fördärvet.
  Han överväldigades av fasa. I besinningslös
ångest ryckte han upp dörren till föräldrarnas
sängkammare, störtade dit in och ropade:
  »Far ! Mor ! Generaln !»
  Och i samma ögonblick föll han avsvimmad
till golvet.

  Pennan faller ur min hand. År det inte lönlöst
att försöka skriva ner detta? För mig har historien
berättats i skymningen vid eldbrasan. Jag hör ännu
den övertygande rösten. Jag känner den rätta
spökrysningen ila neråt ryggraden, den där rys-
ningen, som inte bara kommer av skräck utan
också av förväntan.
  Hur spänt Iyssnade vi inte till just denna historia,
därför att den tycktes Iyfta en flik av slöjan
framför det ovetbara! Vilken besynnerlig stämning
efterlämnade den inte, såsom skulle en dörr ha
öppnats, som om nu äntligen något skulle träda
flam ur det stora dunklet!
  Hur mycket är sant i den? Den ena berätterskan
har ärvt den av den andra, den ena har lagt till,
den andra har tagit ifrån. Men innehaller den
inte atminstone en liten kärna av sanning ? Gör
den inte intryck av att vara en skildring av nagot,
som verkligen har hänt ?
  Gengångaren, som gick omkring på Hedeby,
som syntes vid Ijusan dag, som grep in i hus-
hållets gång, som skaffade tillbaka bortkomna sa-
ker, vem var han, vad var han ?
  Finns det inte något ovanligt tydligt och fast
i hans framträdande? Skiljer han sig inte från de
mångfaldiga herrgårdsspökena genom en viss
egenart? Förefaller det inte, som om jungfru Spaak
verkligen skulle ha hört honom kasta äpplena mot
salsväggen och som om unge baron Adrian skulle
ha följt konom över vinden och utför vinds-
trappan ?
  Men i så fall, i så fall - - - kanske att
någon av dem, som redan nu se den verklighet,
som ligger bakom den verklighet, vari vi nu leva,
kan tyda gåtan.




  Ur#ge baron Adrian låg nerbäddad i föräldrarnas
stora säng, blek och orörlig. Om man lade fingret
på handleden, kunde man känna, att blodet ännu
strömmade fram, men nästan omärkligt. Han hade
inte återfått sansen efter den djupa svimningen,
men livet var inte utslocknat.
  Någon läkare fanns inte i Bro socken, men
en dräng hade ridit till Karlstad vid fyratiden
på morgonen för att soka skaffa en. Det var
sex mils resa, och om doktorn var hemma och ville
fara ur staden, kunde man vänta honom snarast
om tolv timmar. Men man måste också bereda
sig på att det kunde dröja både en och två dagar,
innan han infann sig.
  Friherrinnan Löwensköld satt vid sängens ena
sida och tog inte ögonen från sonens ansikte.
Hon tycktes tro, att den svaga livsgnistan inte
skulle slockna ut, om hon satt där oavlåtligt va-
kandc och vaktande.
  Baronen satt stundom vid andra sidan av bädden,
men han förmådde inte hålla sig stilla. Han tog
den ena slappa handen mellan sina och kände
på pulsen, han gick fram till fönstret och blick#de
neråt vägen, han gjorde sig en tur inåt rummen
för att se på salsklockan. Därvid svarade han på
de ivriga frågor, som stodo att läsa i döttrarnas
och guvernantens ögon, med en skakning på
huvudet och gick tillbaka in i sjukrummet.
  Dit in fick annars ingen komma mer än jungfru
Spaak. Inte döttrarna, inte heller någon av pigorna,
endast jungfrun. Hon hade den rätta gången, den
rätta rösten, hon passade i ett sjukrum.
  Jungfru Spaak hade vaknat mitt i natten vid
Adrians anskri. Då hon strax därpå hade.hört det
tunga fallet, hade hon rusat upp. Hon hade kastat
sig i kläderna, hon visste inte hur, men det hörde
till hennes vishetsregler, att man aldrig skall
springa ut oklädd, ty då kan man ingen nytta göra.
I salen hade hon mött friherrinnan, som hade kom-
mit för att kalla på hjälp, och därpå hade hon och
föräldrarna Iyftat upp Adrian i den stora dubbel-
sängen. Till en början hade de alla tre trott, att
han redan var död, men så hade jungfru Spaak
märkt en liten rörelse i pulsen vid handleden.
  De hade företagit några av de vanliga uppliv-
ningsförsöken, men den lilla livsgnistan var ytter-
ligt svag, och vid allt, vad de gjorde, tycktes den
bara avtaga i kraft. Snart blevo de modlösa och
tordes ingenting företaga sig. Det var bara att
sitta och vänta.
  Friherrinnan tyckte om att ha jungfru Spaak där
inne, därför att hon var alldeles lugn och full-
komligt viss om att Adrian snart skulle vakna upp


igen. Hon lät jungfrun pyssla om sig, lät henne
kamma håret och sätta på skorna. Då klänningen
skullc på, måste hon resa sig, men hon överläm-
nade åt jungfrun att knäppa och jämka och tog
inte ögonen från sonens ansikte.
  Jungfrun kom in till henne med en kopp kaffe
och förmådde henne med vänlig enträgenhet att
dricka ur den.
  Friherrinnan hade en känsla av att jungfrun
hela tiden var inne hos henne, men jungfmn
var också ute i köket och såg till, att folket fick
sin mat som vanligt. Hon glömde ingenting. Hon
var blek som döden, men hon skötte sina sysslor.
Herrskapets frukost kom på bordet i rättan tid, och
vallpojken fick matsäck med sig, då han drog
bort med korna.
  I köket frågade tjänstfolket vad det var, som
hade kommit åt unge baron, och jungfrun svarade,
att det enda man visste var, att has# hade kommit
inrusande till föräldrarna och ropat något om
Generaln. Därpå hade han svimmat, och nu var det
omöjligt att få liv i honom.
  »Det är ju säkert, #att Generaln h,ar visat sig
för honom#, sade köksan.
  »År det inte märkvärdigt, att han far så omilt
fram mot en av sina egnå ?» undrade huspigan.
  »A, han förlorade väl tålamodet med dem. De
gjorde ju ingenting annat än skrattade åt honom.
Han ville väl ha sin ring.»
  »Du måtte väl inte tro, att ringen finns här
på Hedeby?» sade huspigan. »Han vore i stånd
att bränna ner huset över huvudet på oss för att
få den.»
  »Visst finns den här i någon vrå», sade köksan,
äannars skulle han väl inte jämt och samt stryka
omkring på gården.»
  Jungfru Spaak gjorde denna dag ett undantag
från sin vackra regel att aldrig Iyssna till vad
tjanstfolket hade att säga om herrskapet.
  »Vad är det för en ring, som ni talar om?» frå-
gade hon.
  »Vet inte jungfrun, att Generaln går här och
letar efter sin sigillring ?» sade köksan, som blev
glad över frågan.
  Hon och huspigan skyndade att sätta jungfru
Spaak in i historien om gravplundringen och guds#
domen, och när jungfrun hade fått veta allt detta,
betvivlade hon inte ett ögonblick, att ringen på
något sätt hade kommit till Hedeby och fanns
gömd där.
  Det kom en darrning över jungfru Spaak, unge-
fär så, som då hon första gången hade mött
Generaln i vindstrappan. Det var just detta, som
hon hade gått och fruktat hela tiden. Hon visste
nu hur grym och obarmhärtig denne gengån#are
kunde vara. Det stod klart och tydligt för henne,
att om inte han fick sin ring tillbaka, skulle baron
Adrian dö.
  Men jungfrun hade knappast kommit till denna
slutsats, förrän hon, som var en resolut människa,


insåg vad som nu var att göra. #m den förfärliga
ringen fanns på Hedeby, så borde man ju kunna
leta reda på den.
  Hon gick ett slag inåt manbyggnaden, tittade
in i sjukrummet, där allt var sig likt, sprang upp-
för vindstrappan och gjorde i ordning bädden i
Adrians rum, så att den skulle vara färdig, ifall
han bleve bättre och kunde bäras dit upp. Sedan
gick hon in till fröknarna och guvernanten, som
sutto helt förskrämda och ingenting orkade före-
taga sig. Hon sade dem så mycket av det hon
hade fått veta, att de förstodo vad saken gällde,
och frågade dem om de inte ville hjälpa henne
att leta efter ringen.
  Jo, det voro de genast med om. Fröknarna och
guvernanten åtogo sig att söka inne i huset, i
rum och vindskontor. Jungfru Spaak själv begav
sig ut i köksflygeln och satte alla gårdens pigor
i rörelse.
  »Generaln risar sig lika mycket i köket som i
stora huseb), tänkte hon. »Det är något, som säger
mig, att ringen finns här ute.»
  Man vände upp och ner på allt, som fanns i
kök och skafferi, i bakstuga och brygghus. Man
letade i väggspringor och eldstäder, tömde krydd-
skåpslådorna och kände till och med efter nere i
råtthålen.
  Under allt detta glömde hon inte att gång efter
annan springa över gården och titta in i sän#-
kammaren. Vid ett av sina besök där fann hon, att
friherrinnan satt och grät. #Han är sämre», sade
hon. »Jag tror, att han håller pa att dö.»
  Jungfru Spaak lutade sig fram, tog Adrians
kraftlösa hand i sin och kände på pulsslagen. #Nej
då, friherrinnan>#, sade hon, »inte sämre, snarare
något bättre.»
  Det Iyckades henne att lugna matmodern, men
själv kände hon en stor förtvivlan. Tänk, om
den unge baronen inte skulle leva, tills hon funne
ringen !
  I sin ängslan glömde hon ett ögonblick att ge
akt på sig själv. När hon lade ner Adrians hand,
gav hon den en liten smekning. Själv visste hon
knappast om det, men friherrinnan observerade
händelsen.
  #)Mon dieu)#, tänkte hon, »stackars barn, står
det så till? Kanske jag borde säga henne... Men
det betyder ingenting, eftersom vi inte far behalla
honom Generaln vredgas pa honom, och den,
som Generaln vredgas pa, måste dö.»
  Da jungfru Spaak kom tillbaka ut i köket, frå-
gade hon pigorna om det inte där i trakten fanns
någon människa, som man brukade skicka efter
vid sådana här olycksfall. Skul#le man nödvändigt
vara tvungen att vänta, tills doktorn kom ?
  Ja, på andra håll sände man ju efter Marit
Eriksdotter från Olsbyn, då någon hade skadat sig.
Hon kunde stämma blod och vrida rätt ledgångar,
och hon skulle nog kunna väcka baron Adrian



ur dödssömnen, men hit till Hedeby ville hon
troligtvis inte komma.
  Medan huspigan och jungfrun talade om Marit
Eriksdotter, stod köksan överst på en trappstege
och tittade in på den höga hyllan, där en gång
de bortkomna silverskedarna hade återfunnits.
  »A#>, utropade hon, )#här finner jag något, som
jag länge har sökt efter. Här ligger ju baron
Adrians gamla toppluva.#)
  Jungfru Spaak förfasade sig. En sädan ordning
det r#åtte ha ratt i köket, innan hon kom till
Hedeby ! Hur kunde baron Adrians toppluva ha
kommit hit ut ?
  »Det är inte så märkvärdigt heller», sade köksan.
#>Han hade växt ur den, och han gav den till mig,
för att jag skulle få göra mig ett par grytlappar
av den. Det var minsann bra, att jag fann reda
på den.#
  Jungfru Spaak tog hastigt luvan från henne.
#>I}et är synd att klippa sönder den», sade hon.
#>Man kan ge den till nagon fattig.»
  Strax därpå tog hon luvan med sig ut på gården
och började piska dammet ur den. Medan hon
höll på med detta, kom baronen ut från stora
byggnaden.
  #Vi tycker, att Adrian är sämre# sade han.
  »Finns det ingen här i närheten, som förstår
sig på läkekonsten?» frågade jungfrun helt oskyl-
digt. »Pigorna talar om en kvinna, som heter Marit
Eriksdotter.»
  Baronen stelnade till.
  »Naturligtvis skulle jag inte tveka att skicka efter
min värsta fiende, då det gäller Adrians liv#,
sade han. »Men det skulle inte tjäna något till.
Marit Eriksdotter kommer inte till Hedeby.#
  Jungfru Spaak vågade ingen motsägelse, då
hon hade fått detta besked. Hon fortsatte sökandet
hela köksflygeln igenom, sörjde för middagsmaten
och lagade, att även friherrinnan fick några mat-
bitar i sig. Ringen hade inte blivit funnen, och
jungfru Spaak upprepade gång på gång för sig
själv: »Vi måste finna ringen. Generaln låter
Adrian dö, om vi inte finner reda på ringen åt
honom.#
  På eftermiddagen vandrade jungfru Spaak bort
till Olsbyn. Hon gick på eget bevåg. Pulsslagen
hade känts svagare och kommo med längre mel-
lanrun för varje gång, som hon hade varit inne
hos den sjuke. Hon hade inte ro att vänta på
Karlstadsdoktorn. Det var ju mer än troligt, att
Marit skulle säga nej, men jungfrun ville inte
lämna något medel oförsökt.
  Marit Eriksdotter satt på sin vanliga plats på
trappan utanför stolpboden, då jungfru Spaak kom.
Hon hade intet arbete mellan händerna, utan satt
tillbakalutad med slutna ögon. Men hon sov inte,
hon såg upp, då jungfrun kom gående, och kände
genast igen henne.
  »Jaså», sade honä#skickar de efter mig nu ifrån
Hedeby ?»


  »Har Nlarit redan hört hur illa det star till
hos oss ?# sade jung#ru Spaak.
  »Ja, jag har hört det>#, sade Maritä#och jag vill
inte komma.#
  Jungfru Spaak svarade henne inte med ett ord.
En tung hopplöshet sänkte sig över henne. All-
ting gick henne emot, och detta var det värsta
av alltsammans. Hon kunde se och höra, att Marit
var glad. Hon hade suttit där på trappan och
fröjdat sig över olyckan, fröjdat sig över att
Adrian Löwensköld skulle dö.
  Allt hitintills hade jungfrun hållit sig uppe. Hon
hade inte ropat eller klagat, då hon hade sett
Adrian ligga utsträckt på golvet. Hon hade endast
tänkt på att hjälpa honom och alla andra. Men
Marits motstånd bröt hennes kraft. Hon började
gråta, häftigt och ohejdat. Hon stapplade bort
till en grå uthusvägg, lutade pannan mot den,
grät och snyftade.
  Marit böjde sig litet framåt. På en lång stund
tog hon inte ögonen från den stackars flickan.
»Jaså, står det så till ?» tänkte hon.
  Men på samma gång, som Marit satt och betrak-
tade henne, som grät kärlekens tårar över den
älskade, skedde något i hennes egen själ.
  Hon hade fått veta för ett par timmar sedan,
att Generaln hade visat sig för Adrian och nära
nog skrämt ihjäl honom, och hon hade sagt sig,
att hämndens stund äntligen var kommen. Defta
hade hon väntat på i många år, men alltid för-
gäves. Ryttmästar Löwensköld hade stigit i sin
grav, utan att något straff hade drabbat honom.
Nog hade #eneraln gått och spökat på Hedeby
alltsedan den tiden, då hon hade skaffat dit ringen,
men det hade sett ut, som om han inte hade
nänts förfölja sina egna med den vanliga grym-
heten.
   Men nu var olyckan över dem, och genast
kommo de till henne för att be om hjälp! Varför
gingo de inte lika gärna till de döda på gaig-
backen ?
   #et gjorde henne gott att säga: #Jag kommer
inte.» I#et var hennes sätt att ta hämnd.
   Men då #arit såg den unga flickan stå och
grata, med huvudet mot väggen, vaknade ett minne
hos henne. #Så där har jag också stått och gråtit,
lutad mot hårda väggen. Jag hade ingen människa
att stödja mig emot.»
   Och med detsamma vällde ungdomskärlekens
källa upp inom Nlarit och fyllde henne med si#t
heta flöde. H#n satt förvånad och sade till sig
själv: »Så var det det kändes på den tiden. -#
var det att tycka om någon. Så där Iju#t och starkt
kändes det.»
   Hon såg för sina ögon den unge, glade, starke,
sköne Paul Eliasson. Hon mindes hans blick, hans
röst, varje hans åtbörd. Hela hennes hjärta upp-
fylldes av honom.
   Marit trodde, att hon hade älskat honom hela
tiden, och det hade hon väl också. Men hur hade


inte känslorna svalnat under de långa åren ! Nu
i detta ögonblick brann hennes själ återigen med
full glöd.
  Men i och med detsamma som kärleken vaknade
upp inom henne, påminde hon sig också den för-
skräckliga smärta, som det vållar en människa
att mista den hon älskar.
  Marit såg bort till jungfru Spaak, som alltjämt
stod och grät. Nu visste Marit hur hon kände
det. För en stund sedan hade årens svalka legat
över henne. Da hade hon glömt hur elden bränns
nu kom hon ihåg det. Hon ville inte vara orsak
till att någon skulle lida vad hon själv hade lidit,
och hon reste sig och gick fram till jungfrun.
     om! Jag skall ga med henne», sade hon
helt kort.
  Jungfru Spaak kom alltså tillbaka ti}l Hedeby
med N#arit Eriksdotter i sällskap. På hela vägen
hade inte Marit sagt ett ord. Jungfrun förstod
efteråt, att hon hade gått och tänkt över hur
hon skulle bära sig åt för att finna ringen.
  Jungfrun gick med Marit rätt fram till stora in-
gången och förde henne in i sängkammaren. Där
var allt sig likt. Adrian låg där vacker och blek,
men stilla som en död, och friherrinnan satt och
vaktade pa honom utan att röra sig. Först då
Marit Eriksdotter trädde fram till sängen, såg
hon upp.
  Men inte förr hade hon känt igen kvinnan, som
stod och såg på sonen, än hon sjönk ner p# golvet
framför henne och lade sitt ansikte mot hennes
kjortel.
  »Marit, Mlarit!» sade hon. »Tänk inte på allt ont,
som Löwensköldarna har gjort dig! Hjälp honom,
#arit! Hjälp honom!»
  Bondkvinnan drog sig litet tillbaka, men den
stackars modern släpade sig efter på sina knän.
  #Du vet inte hur rädd jag har varit, alltsedan
generalen började ga igen här. Jag har fruktat
och väntat hela tiden. Jag visste, att nu skulle
hans vrede vända sig mot oss.>#
  Marit stod stilla. Hon slöt ögonen och tycktes
försjunka i sig själv. Jungfru Spaak var viss om
att det behagade henne att höra friherrinnan tala
om sitt liaande.
  »Jag har. velat gå till dig, #arit, och lägga mig
pa knä frannför dig, som jag nu gör, och bedja dig
förlåta Löwensköldarna. Men jag vågade inte. JaE#
trodde, att det var omöjligt för dig att förlåta.#.
  »Friherrinnan skall inte be mig», sade #Aatit# »för
det är sa: jag kan inte #örl#ta.ä
  »Nlen nu är du ändå här?)#
  »Jag har kommit för jungfruns skull, därföt att
hon bad mig.»
  Därmed gick Marit över till bredsängens andra
sida. Hon lade sin hand på den sjukes bröst och
mumlade några ord. Samtidigt rynkade hon pan-
nan, välvde på ögonen och snörpte ihop munnen.
Jungfru Spaak tyckte, att hon bar sig åt, 50m
kloka käringar bruka.


  »Han skall nog fa leva)>, sade hlarit, »men fri-
herrinnan skall komma ihågj att det är endast och
allenast för jungfruns skull, som jag hjälper
honom.»
  »la, Marib#, svarade friherrinnan, »det skall jag
aldrig glömma.»
  Det förekom jungfrun, som om matmodern hade
velat tillägga något, men hon avbröt sig och bet
hårt ihop läpparna.
  »Och nu låter friherrinnan mig råda.»
  »Marit får styra och ställa, som Marit vill.
Baron är #orta. Jag bad honom rida emot doktorn
för att skynda på honom.#>
  Jungfru Spaak hade väntat, att Marit Eriksdotter
skulle göra något försök att väcka den unge
baronen ur dvalan, men till hennes stora missräk-
ning företog hon sig ingenting i den vägen.
  Nlarit befallde i stället, att man skulle samla
ihop alla baron Adrians kläder, både sådana, som
han nu begagnade, och sådana, som han hade
brukat förr om åren och som möjligen ännu voro
till finnandes. Hon ville se allt, som han en gång
hade haft på sin kropp, både strumpor och skjorta,
både vante och luva.
  Den dagen företog man sig ingenting annat på
Hedeby än att söka. Fastän jungfru Spaak suckade
över att Marit intet annat var än en vanlig klok
gumma med vanliga trollkonster, skyndade hon att
i dragkistor och på vindar, i lådor och skåp leta
fram allt, som hade tillhört den sjuke. De unga
fröknarna, som hade rätt bra reda på vad Adrian
hade begagnat, hjälpte henne, och hon kom snart
ner till N#arit med ett helt klädbylte.
  Marit bredde ut kläderna på köksbordet och
#ranskade noga #,ar persedel. Ett par gamla skor
lade holl åt sidan, likaså ett par små #antar och
en skjorta. Under tiden mumlade hon entonigt
och oavlåtligt: »Ett par #ör #ötterna, ett par för
händerna, en för kroppen och en för huvudet.»
  »Jag skall ha något för huvudeb#, sade hon plöts-
ligt med sin vanliga röstä#jag skall ha något,
som ar #a#tnt oc# mi#kt.#
  #ung#run #isade henne de hattar och kaschetter,
som hon hade tagit fram.
  #Nej, det skall vara något, som är varmt och
mjukb#, sade #arit. »Hade i#te baron Adrian någon
toppluva som andra pojkar?»
  Jungfrun var i färd med att säga, att hon inte
hade sett till någon, men köksan förekom henne.
  »Jag fann ju hans gamla toppluva på hyllan
där borta i förmiddags, men jungfrun to# den
från mig.#
  Pa det sättet måste jungfru Spaak fram med
toppluvan, som hon aldrig hade ämnat lämna ifrån
sig, utan hade velat behålla som ett kärt minne
till sina dagars slut.
  Då Marit hade fått toppluvan, började hon åter
pa att mumla sin ramsa, men nu var det annat
Ijud i rösten. Det lät, som när en katt spinner av
belåtenhet.

  )#Nu#>, sade Nlarit, sedan hon länge hade stått
och mumlat över luvan s:#mt vänt och vridit på
den, »nu behövs ingenting mer. Men allt detta
skall läggas ner i graven till generalen.#
  Men då jungfru Spaak hörde detta, blev hon rent
förtvivlad. oHur kan Marit tro, att baron skulle
låta öppna graven för att lägga ner sådant här
gammalt skräp ?,? sade hon.
  Marit såg pa henne och smålog litet. Hon tog
jungfru Spaak vid handen och drog henne med
sig fram till ett fönster, sa att de vände ryggen Åt
alla de andra, som voro inne i köket. Därpå höll
hon upp Adrians luva för jungfruns ögon och
delade med fingrarna isär trådarna i den stora
tofsen.
  Inte ett ord sade hon, och inte ett ord sade
jungfru Spaak, men jungfrun var dödsblek, då hon
vände sig inåt rummet, och händerna skälvde.
  Marit gjorde ett litet bylte av de utvalda sakerna
och lämnade det till jungfrun.
  #Nu har jag gjort mitt#, sade hon, )mu blir det
ni andra, som får ställa om, att detta kommer ner
i graven.#
  #ärmed gick hon.


  Jungfru Spaak vandrade uppåt kyrkogården litet
efter tiotiden på kvällen. Hon hade tagit Marits
lilla b#lte med sig, men eljest var det inte annat
än en vandring på måfå. Hur hon skulle Iyckas
att få ner sakerna i generalens grav, därom hade
hon inte en aning.
  Baron Löwensköld hade kommit ridande i säll-
skap med doktorn, strax efter att Marit hade gått
sin väg, och jungfrun hade hoppats, att doktorn
skulle kunna väcka Adrian till liv, utan att hon
gjorde något vidare åt saken. I#'Sen doktorn hade
genast förklarat, att han ingenting kunde göra.
Han sade, att den unge mannen endast hade
några timmar kvar att leva.
  Da had# jungfru Spaak tagit byltet under ar-
men och gett sig i vä#. Hon visste, att det inte
fanns någon möjlighet att förmå baron Löwensköld
att låta Iyfta upp gravhällen och öppna den igen-
murade graven endast för att lägga ner några av
baron Adrians gamla kläder.
  Om hon sade honom vad som #erkligen fanns
i byltet, var hon viss om att han genast skulle ha
återfört ringen till dess rätte ägare, men därmed
skulle hon ha begått ett förräderi mot h#arit Enks-
dotter
  Hon tvivlade inte på att det var M.arit, som en
gång i tiden hade skaffat ringen till Hedeby. Baron
Adrian hade sagt något om att l#arit en gång hade
lagat hans luva. Nej, jungfrun tord#s inte låta
baronen komma underfund med sakens rätta sam-
manhang.
  Jungfru Spaak tyckte själv ef#eråt, att det var
märkvärdigt, att hon inte hade känt någon rädsla
der# kvällen. Men hon steg över den låga kyrko-

gårdsmuren och gick fram till Löwensköldska gra-
ven utan att tänka på annat, än hur hon skulle
kunna få ner ringen i den.
   Hon satte sig på gravhällen och knäppte hän-
#ern# till bön. »Om inte Gud nu hjälper mig»,
t#nkte hon, »så blir nog graven oppnad, men inte
för ringen, utan för en, som jag evigt skall sörjau#
Mittunder bönen märkte jungfrun en liten rörelse
i gräset, som klädde den låga #ravkullen, varpå
hällen vilade. Ett litet huvud tittade fram och för-
svann igen, då jungfrun ryckte till. Ty jungfru
Spaak var likaså rädd för råttor, som råttorna voro
för henne. Men detta födde hos jungfrun en hastig
ingivelse. Hon gick raskt bort till en stor syren-
buske, bröt av en lång, torr gren och stack ner den
i råtthålet.
   Hon stack den först rätt ner, men då mötte
hon genast motstfind. Sedan försökte hon att föra
den snett neråt, och då trängde den långt in i rikt-
ning mot graven. Hon förvånade sig över hur
djupt den trängde. Hela spöet försvann. Hon drog
hastigt upp det igen och mätte upp spöet på sin
arm. #et var tre alnar långt, och det hade varit
nersänkt i jorden i hela sin längd. Spöet måste
ha varit nere i gravkammaren.
   Jungfru Spaak hade aldrig varit så redig och
klar i huvudet i hela sitt liv. Hon begrep, att
råttorna måste ha banat sig en väg ner i graven.
Det hade kanske funnits en trumma i muren, eller
också hade väl någon mursten vittrat bort.
  Hon lade sig ner på marken, ryckte lös en jord-
torva, grävde undan den lösa jorden och stack in
armen. Hon kom utan hinder långt ner, men inte
anda fram till muren. Armen räckte inte.
  Da knöt hon helt hastigt upp byltet och tog
fram luvan. Hon trädde den på spöet och försökte
långsamt skjuta den inåt hålet. Snart var den
försvunnen. Hon förde spöet lika långsamt och
försiktigt allt län#ire och längre ner. Så med ens,
da nästan hela spöet var nere i jorden, kände hon,
att det med en häftig knyck rycktes ur hennes
hand. Det for ner i hålet och försvann.
  Det kunde ju vara möjligt, att det hade fallit
bara genom sin egen tyngd, men hon var alldeles
säker om att det hade ryckts ifrån henne.
  (#ch nu blev hon rädd äntligen. Hon tog allt
det andra, som fanns i byltet, och stoppadc ner
det i hålet, lade jord och torv till rätta, så gott
hon kunde, och sprang sin väg. Hon gick inte ett
steg, utan sprang hela vägen ända fram till
Hcdeby.
  När hon kom in på gården, stodo både baronen
och friherrinnan på trappan. #e kommo ivrigt emot
henne.
  »Var har jungfrun varit?# frågade de henne. #Vi
star här och väntar på henne.#
  #Ar baron Adrian död?# frågade jungfru Spaak.
  #Nej, han är inte död#>, sade baronenä#men säg
o#s nu först var jungfru Spaak har varit!#
  Jungfrun kunde knappast tala för andfaddhet,


men hon bcrättade om uppdraget, som IVlarit hade
gett henne, och sade, att det hade Iyckats henne
att föra åtminstone en av sakerna ner i gravvalvet
genom ett ratthal.

  »Det är mycket märkvärdigt detta, jungfru
Spaak#, sade baronenä>för Adrian är verkligen
bättre. Han vaknade upp för en liten stund sedan,
ocll hans första ord var: Nu har generalen
fatt ringen.»

  #H järtat klappar åter som vanligt», sade fri-
herrinnanä#och han vill nödvändigt tala med jung-
frun. Han säger, att det är jungfrun, som har
räddat honom.)#

  De läto jungfru Spaak ensam gå in till Adrian.
Han satt i säng#n och bredde ut armarna, då han
såg henne.

  #Jag vet det, jag vet det redan!» utropade han.
»Generalen har fått ringen, och det är jungfruns
förtjänst.#

  J#Lngfru Spaak skrattade och grät, där hon låg
i hans famn, och han kysste henne på pannan.

   §Jag  tackar jungfrun för mitt liv#j, sade han. »Jag
vore ett kallnat lik i denna stund, om inte jungfrun
hadc varit. Man kan aldrig tacka tillräckligt för
sådant.»
  Den hänryckning, varmed den unge mannen

hade hälsat henne, hade kanske kommit den stac-
kars jungfru Spaak #tt alltför länge Ligga kvar i
han; armar. Han skyndade sig att tillägga:
  )#Det är inte bara jag, som tackar jungfrun, det
är ocksa en annan.»
  Han visade henne en medaljong, som han bar
om halsen. Jungfru Spaak urskilde otydligt ett
miniatyrporträtt av en ung flicka.
  #Jungfrun är den första näst föräldratna, som
far veta det#), sade han. #När hon kommer till
Hedeby om nagra veckor, skall hon tacka jungftun
ännu bättre, än jag kan göra det.»
  Och jungfru Spaak neg för unge baronen till
tack för förtroendet. Hon hade velat säga honom,
att hon inte ämnade stanna på Hedeby för att ta
emot hans fästmö. Men hon besinnade sig i tid.
En fattig flicka får ta sig till vara för att rata en
god plats.