Vårskuggor
Lucidor. Fröding.
I
- Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock,
- och isen flottas bort från vill- vall- välvand sjö.
- Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,
- och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö
- sitt gamla herdespel för sven och mö.
- Var mig hälsad, broder Lorens,
- där du utgår en av vårens
- första lövsprångsdova kvällar,
- skämtande bland raska sällar.
- Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.
- I blossens sorgse sken brann ståten mörksamt grant.
- Den torr-vig-skanklad död gick osedd i paraden,
- och efterst följde du, hans klagande drabant,
- och bar din krans av tårvätt amarant.
- Slapp du fram till grevegriften?
- Fick du presentera skriften
- som du virvlat fram ur hjärnan
- om den släckta Gyllenstjärnan?
- Sist vid ett bröllopshus jag såg dig stå i hopen
- och hålla med en dräng ett hemligt parlement.
- Jag vet det gällde ju de yra lyckoropen
- som skulle smugglas in, ett snyggt och borgat pränt,
- allt vittert, lärt och värdigt en student.
- Du är frisk och semper-lustig.
- Fick du gåtan god och mustig,
- så de kyska frustulammen
- rodna lagom djupt av skammen?
- Nu från ditt skatbos glugg är arbetsdagern sjunken.
- Så tag av snillets lön en klingand karolin
- och gå till Frants de Moy, till Duvan eller Munken
- och skölj din lögnhals ren och håll din rätta min.
- Bort pust, kom lust med must av öl och vin!
- Du är stor och grov i truten,
- bringan spänd och näven knuten,
- krusar ingen man på gatan
- men har billig skräck för Satan.
- Dock, i en källarsal som på ett uselt gårkök
- är människan en strunt och allt åt fanders vänt.
- Men ett är ganska visst: då Phoebus tänt sitt vårkök,
- blir ock poetens blod besynnerligen tänt.
- Så tag i kväll ditt bästa instrument!
- Bröllopslägrets skald och bårens,
- öppna ligga alla vårens
- gröna riken för de djärva
- att bevandra och förvärva.
- Du många maskers man, jag ser dig vanka åter
- vid Nereus salta vik, där månen skiner in,
- där under lönnars tält en blek herdinna gråter
- och Liliamello går med Chloris hand i sin.
- Beblomstra blommon min, blomstergudinn!
- Vem var han som steg av färjan,
- mörk som Charon, slog på värjan,
- kaxig som en Alexander:
- "Ave, Thanatophilander?"
II
- Du vandrar tung i den berömda hatten,
- som ståtar hög och svart och kväkarsträng.
- Bredvid din väg drar strömmens jästa vatten
- sin gula fara genom sidlänt äng.
- Lyssna! Sylfers flöjter dig följa.
- Viskande ler dryaden.
- Nymfens blick ur glittrande bölja
- hälsar din gång ur staden.
- Ty släckta altarens och vårars låga
- och glömda gratiers anda har du ärvt,
- och återglansen av en romersk toga
- slår ut ifrån din kappas vita lärft.
- Publius Pulcher, skynda att fylla
- bägarn som skummig Tiber!
- Nu är tid att svärmande hylla
- skaldernas hulde Liber.
- Men ej tavernens fröjd ditt hjärta lockar,
- för dig är vinets pärlskum idel drägg,
- och ingen myrten passar dessa lockar
- som flyta samman med ditt siarskägg.
- Borta är hon, guldårens musa.
- Aldrig en marsvind banar
- blåa vägar mer för det ljusa
- sträcket av Delos svanar.
- Nu som en ödmjuk fylgia vid din sida
- går sval och kärlig Sveriges unga vår.
- Av kungsängsliljor ville nejden vrida
- din sångarkrans så vacker den förmår.
- Valborgselden tändes på kullen,
- tändes i himlens skyar.
- Orrspel höres fjärnt över mullen,
- dragspel från slättens byar.
- Men jordens vår och all den vår du diktat
- är dig en skugga blott, ett svek, ett skal;
- och vad är klang och doft för den som stiktat
- sin pilgrimsvandring åt den höga Gral?
- Drycken, tung av livet och döden,
- fåfängt du efterfikar.
- Bräckt är kalken, spillda dess flöden,
- allt är blott stänk och flikar.
- Nu tystnar dagens sista milda väder
- som sista tonen från en trött gitarr,
- och som en sörjande i sörjekläder
- du skrider långsamt under dystra barr.
- Svarta liljor välla bland träden.
- Höstliga fläktar driva.
- Skogen vaggar kymriska kväden:
- Nu är hon död, Osviva.