Vid soluppgången kommo bröderna Vigren till södra Värnsingen, drogo upp båten och gingo i land för att speja på skäl. Framför sig hade de hela hafvet och kusten: granklädda östränder till höger med rost i vattenlinjen, och drifisarna från Kvarken i en arkipelag till vänster utåt horisonten.
Solen, som stod på hafsytan, var centrum i ett brinnande fält och sköt ut en massa moln likt röda ekrar, och det kunde förefalla, som det sålunda något ofullständiga hjulet ämnade rulla upp genom den frostiga morgonrymden. I det röda skenet sväfvade några måsar, och en del sjöfågel sträckte fram och åter längs vattenytan. Den inre skärgården och fastlandskusten lågo i morgondimma.
Erik tog sig en åkarbrasa och sprang omkring på klippan.
- Det är rakt kallt! sade han.
- Jag begriper inte, sade Jonas, som spejade rundt i tuben, hvad fan det är för svart, jag ser norröfver. Det ser mest ut som en pinne. Det syns änna mot luften. Men soln lyse för starkt. Jag kan int se.
Erik spejade i sin tur länge, men det var svårt att få sikt, ty hafvet gick i dyningar och solreflexerna korsades och af isblocken tindrade gnistorna tätt. Han skuggade med handen öfver ögonen och kunde långt ut mot luften och den taggiga drifiskedjan slutligen upptäcka något, som verkligen liknade en pinne. Båda ansträngde ögonen för att få klart för sig, hvad det kunde vara, och de glömde skäljakten.
- Vi måste se, hvad det är, sade Erik, och Jonas var lika hågad, och de gingo ner till strand, sköto ut båten och rodde öfver det tomma vattnet ut till drifisbandet.
Ju närmare de kommo, desto tydligare hörde de ljuden af den drifvande isen. Blocken rördes makligt i dyningen, vattnet sögs in i håligheter, som liknade profrör, och pressades ut med ett pipande ljud, sörjan frasade som siden, det klingade af oupphörliga sammanstötningar, och under det hela hördes ett dån, som om kanonvagnar kört fram på hafsbottnens väldiga bullerstenar. Denna jämrande musik spelade hafvet för några måsar, knipor och skälar.
Erik satt bak och rodde styrårorna. Han fick vaksamt följa blocken på deras långsamma gång utåt och lotsa fram båten genom rännor, som vuxo till sund, förvandlades till vikar, stora fjärdar och små inhaf, och det gällde att klara sammanstötningar, ty en blott lindrig törn kunde krossa båten eller åtminstone ramponera den allvarligt.
Luften härute var mera kall och hvass och genomskinlig, och den oformligt stora morgonsolen, som syntes ansvälld af sin hetta, förmådde knappt lyfta sig ur horisonten och sköt sina strålar nästan paralellt med vattnet. För Erik, som var vänd mot framstäfven, föreföll det som om solen hängde på stamknoppen.
- Jag svettas om ryggen, men jag frys om magan, sade Jonas.
- Och jag svettas om magan men frys om ryggen, svarade Erik. Men förbanne mej, att jag är karl att begripa hvad det är, fast jag sitt här och glor, så ögona kan rinna bort.
Ibland tog han upp tuben och kikade, dessemellan flyttade han ej blicken från det mystiska föremålet, och ju mer han spejade, desto fundersammare blef ansiktet. Båten kryssade fram genom sund och öfver fjärdar, och slutligen var drifisbandet passeradt. Måsar flögo skriande öfver båten, och dyningen häfde den i behaglig rytm, och luften började så småningom att värmas upp af solen.
- Men för helvetets djäflar! utropade Erik till sist. Nu är det alldeles på tok. Titta, får du se! Ta tuben! Ska det vara en skäl, hva? På ett lite flak? Och fågel, ett helt streck på vattnet hitanför?
- Det var märkvärdigt! sade Jonas långsamt med tuben för ögat. Kan det vara någon från Trysunda, som ha varit på skäl-isen och drifve från vre. För att det är en karl, det är säkert.
- Det är ju, hvad jag har tänkt hela tiden. Men han står ju i vattnet, ser du. Och hvad är det, som komma hitåt? Det måtte vara inström här.
- Det ser ju ut som folk rakt, som flyt, men en tomlår ser jag då. Och en kagge.
- Är det nån, som ha seglat kull? Det ska du se!
Det var en karl, som stod midt i hafvet. Han syntes tydligt mot luften; han fäktade med armarna. Halfva kroppen var öfver horisonten, men den andra hälften syntes suddigt mot vattnet. Än höjdes synen af dyningen mot den gyllne morgonhimlen, än åter sänktes den, så att karlen tycktes sjunka ner i djupet gång efter annan.
- Nog är vi då en mil ut, det ser jag på Balus, sade Jonas.
- Och då ska en möta på en männisch midt i hafvet så långt ut. Hvad vill det säja då? sade Erik. Han sir rakt ut som ett spöke.
När nu bröderna kommo närmare, möttes de af tomma trälådor, fårkroppar, uppfläkta svin, kaggar, åror, burkar, byttor, som med dofva ljud och skrapningar törnade mot båtsidan.
- Ska vi preja'n frågade Erik. Han stå på en flotte, tro jag rakt. Han ha sjöstöflar och fårskinnspäls och mössa och en röd halsduk. Jag tro, han inte är klok, jag. Han peka uppåt. Hör du int, hur han ropa! Ser du, han tala visst med sola. Ska vi preja'n? Han hör ju int, att vi kommer annars, så då blir han väl rädd.
Erik reste sig och satte händerna för mun och ropade:
- Båt ohoj!... Kors! Föll han i?...
Vid ropet tumlade karln baklänges, men han reste sig på knä och betraktade båten. Han sträckte händerna framför sig och ropade några ord, och samtidigt reste sig ännu en mänsklig varelse bredvid honom och vinkade med handen.
Bröderna rodde fram och sågo nu kölen af en omstjälpt större båt, en slup förmodligen, och på de svarttjärade bottenplankorna tätt till vattnet lågo de båda karlarna.
Den förste reste sig och sträckte händerna mot båten, medan tårar runno ur hans blåringade och feberheta ögon nerför ansiktet, och han ropade genom snyftningar:
- Är det Gud, som har sändt er till våran räddning? Gud har hört våra böner! Lof och pris och ära vare Gud i himlen, som har sändt er till våran räddning!
Då hörde bröderna, att de voro finnar, och begrepo, att de voro skeppsbrutna i drifisen och sista stormen. De rodde tätt intill slupen och höllo där. Tätt vid kölen på andra sidan låg ännu en tredje karl, en gammal man, ty han hade långt grått skägg. Han låg orörligt. Erik pekade på honom.
- Han dog i morse tidigt, svarade den som talat, på sin sjungande finska, men vi vill int kast han i sjöin, vi trodd nog hela tidin, vi skull få bli räddad och kom i land och begrafva han, gubbin, och därför har vi tryckt fast kläna hans i tjäran, för se, båtin är nytjärad, och tjäran har int torka än. Men ge oss att dricka. Vi försmäktar af törst, för vi har drucki hafsvattin. Hämt kaggarne, som ha fluti bort för oss, det finns lite brännvin i en och lite svagdricka i en annan. Och vill ni ro oss i land, ska ni få hederligt betaldt, för vi är så trött, och kamratin är sjuk, jag trodd, han skull dö, han med.
Bröderna hade hela tiden stirrat på finnen, som stod i sin fårskinnsrock med ullsidan in och skälskinnsstöflar och skälskinnsmössa. Ansiktet belystes af solen, och en förvirrad bild af den arma människan böljade i vattnet vid hans fötter. Den sjuke låg med slutna ögon tätt intill kölen, äfven han i får- och skälskinn, och solen lyste rödt på honom, och stöfvelspetsarna och ett stycke skägg syntes af den döde.
Bröderna forslade öfver de skeppsbrutna i sin båt, där de till all lycka hade en stor fårskinnsfäll och hundskinnspälsar och en madrass, bäddade ner de båda uttröttade männen, gåfvo dem af sin medförda torrskaffning ett stycke amerikanskt fläsk och mjukbröd, blandade brännvin i mjölk och gaf dem och lät dem sedan få lite vatten ur hämtarn. Sedan surrade de gubben vid kölen på slupen, togo slutligen säkert landmärke och vände så hem. De båda skeppsbrutna hade genast fallit i djup sömn.
Men därute dref den döda gubben utanför drifisbandet och vände sitt gråskäggiga ansikte mot vårsolen.
Hvad skulle hamnborna säga om detta? Gubben Åbygge och gubben Hardin och gubben Locknéus och Jan Ågren? Där de stodo och tjärade sin båtar norr på strand.
När bröderna svängde in om udden och fingo syn på gubbarna, där de gingo och arbetade långsamt och lugnt som deras fäder före dem engång, darrade deras hjärtan af förväntan.
Gubben Locknéus såg dem först. Han sänkte borsten och satte handen öfver ögonen mot det starka solskenet. Bröderna hörde, hur gubbarna pratade och ibland skrattade, och i ett vinddrag hven ljudet af vårbäckens forsande på Sörön.
Gubben Locknéus ropade:
- Ha i fått nån, pojkar?
- Ja, det ha vi, svarade Erik allvarsamt. Vi ha två, som ha förlist i isen. - Och den tredje ligger kvar ute på köln, men han är död.
- Och ska en ha hört på maken! utropade gubben, lade ner borsten och började gå in mot hamn, följd af alla andra utom döfva gubben Åbygge, som gick och tjärade och smålog för sig själf, som han plägade.
Vigrens bosvala blef full af fiskare, som hängde ut öfver båten och stirrade ner på de sofvande finnarna. Den sjuke låg med ansiktet uppåtvändt och munnen var på glänt, medan den andre hade rullat ihop sig och borrat ner hufvut i en päls, så att bara ett rödt öra med en silfverring i snibben syntes under mössan sticka fram.
- Hugg i så få vi opp dom! sade Jonas. - Men hvar ha ni gubben, då? - Få se på'n, är han död, den där?... - Hur långt ut var ni då? - Ja, men, ska gubben drifva å gåle utåt hafvet nu då? - Nog få vi väl ro efter gubbstackarn ändå! - Ha I sagt till, att mora ha bäddat? - Det var falit, hvad han är hvit i syna, karln!
- Undan här! ropade Erik. - Ta i nu, få vi opp den här först. Åhå ja! Så, bär in honom i kammarn!
- Hör ni - sade han och ruskade på den andre - kan ni vakna nu? Eller ska vi bära opp er med?
- Hur sa du? Hur mycke är klockan då? mumlade finnen, men Erik ruskade i honom, tills han blef vaken, satte sig opp och gnuggade ögonen. När han sedan såg så mycket folk omkring sig och sjöboden och en grågrön gräsbacke längre upp, ett stycke bärg, skogen och himlen, ruskade han på hufvut, gäspade och stirrade.
- Nu är vi hemma i hamn, sade Erik och tog i honom, och gubben ska vi fara och hämta om en stund och kamraten eran ha vi burit in.
- Jaså! sade finnen långsamt. Hvar är jag då?
- Ni är på Ulfön.
- Kors! sade finnen och sänkte hufvut suckande. Jag vet int nånting. Jag är så trött.
- Kom in då och lägg er, sade Erik, och viljelöst följde finnen med. Han raglade, när han gick.
Inom en stund voro fem båtar bemannade och rodde ut med bröderna Vigren som lotsar i den första.
Dagen gick.
Hamnens ungar samlades utanför Vigrens stuga och förlade sina lekar dit. De gamla norr på strand kommo alldeles ur arbetet. De togo ett par tag med borsten, så lutade de sig mot båtkanten och började berätta gamla, gamla historier, som de hade glömt till just nu.
Solen sänkte sig, föremålen på marken började kasta skuggor åt öster, och eftermiddagssvalkan kom.
Hamnen började vänta slupen med gubbens lik. Pojkarna löpte upp och ner för utkiksberget med bud. Inte mindre än sju fiskare lågo däruppe jämte vaktmannen och spejade genom tub. Buden meddelade under dagens lopp sålunda:
- De ha satt genom första drifisbandet rätt österut. Strax norr om yttre drifisbandet tycker man sig se något svart. - Nu ha båtarna kommit dit. - Slupen är upprest, men den har slagsida. Nu står den upprätt. Båtarna spänner sig för. - Man bogserar genom drifisbandet. Det går sakta, för det är svårt att klara isstyckena. - Kvarngrunnan är nu passerad. - Gråbuten är passerad. - Nu syns ingenting mer för skogen.
Vid femtiden på aftonen kom slupen in på sundet. Fyra man stodo i pumpen, en stod till rors. Två skötbåtar följde på släp, och tre bogserade. Slupen flöt in till Vigrens bod, där hela hamn var samlad.
Ett sofflock hämtades och på det bars under alla närvarandes tystnad den gamle gubbens lik upp till bryggstun, där locket lades på bockar. Alla gingo in och sågo på gubben, där han låg, och medan solen sjönk allt djupare mot väster, samtalade man lågmält om de skeppsbrutna, och några gamla kvinnor gräto, men gubbarna gingo bara afsides och torkade ögonvrån, medan barnen gömde sig, ty de voro rädda.
När solen gått ner och det skymde, så att kvällen flöt färglös och klar genom alla fönster in i stugorna, vaknade finnen, som ej var sjuk. Några fiskare sutto inne hos Vigrens, och när han fått klart för sig, hvar han var, och fått reda upp minnet med en kopp varmt kaffe, berättade han, hur det gått till vid den olyckliga händelsen. Några fiskare kommo in, under det han talade, så att rummet till sist var fullt.
Finnen satt i sängen med kaffekoppen på knät, rufsig i hår och skägg, och under det skymningen tilltog, berättade han sjungande och syntes vagga kroppen och svänga med högra armen till det han förtalde.
När han slutat, sutto alla i halfmörker.
- Jag het Nyholm, sade han, och jag är snickare i Vasa. Det är min första resa öfver till Sverige, och det var allt jag ägde, som jag hadd i båtin.
Gubben hett Kieppos, och han ägd om båtin. Han ha segla i många år mellan Vasa och Sverige, och nu skull vi till Hernösand och sälja fårkroppar och svinkroppar och smör och potatis, men int är det väl nå kvar nu, mera.
- Det var visst fem kroppar, vi tog hem, sade någon. Men dom får han väl gräfva i backen, tänk jag.
- Var det int mera, alls?
- Det var väl ett par byttor och tomlådor och en kagge med lite brännvin och en med svagdricka, men det var hafsvatten i, så det smaka då bara fan.
- Int fann ni nån blå kavaj? frågade finnen tyst.
- Inga kläer såg vi.
Finnen sänkte hufvudet och sade halfhögt:
- Då är jag en fattig karl igen!
Efter en lång tystnad, som ingen af fiskrarna velat bryta, berättade han långsamt:
- Jo, vi kom nog från Vasa och hadd en fin resa genom skärgårdin och ända till vi kom så långt, så vi såg fyrin, som ligg norrut, men jag minns int namne.
- Skags fyr -
- Jo, så var det, Skags fyr. Men då blef vindin nordlig, förut hadd han vari mer på ostlig, och i förrgår kväll blef det en storm, och det börja snöa och regna, och drifisin kom från Kvarken, och det var förskräckligt mycket is. Int kund vi vänd heller, för det var mörkt omkring oss, och vi såg bara isin, hur vi titta åt alla håll och kanter. Vi bärga nog allt vi hadd oppe, men klyfvarn lät vi sitta, så vi skull kunna styra båtin, och gubbin Kieppos stod till rors själf. Vi trodd nästan, att det skulle gå bra, för när klocka va två, hadd vi bara fått en litin läcka, och den hadd vi täta, jag och kamratin.
- Hvad heter kamraten eran då? frågade någon.
- Han het Skinnar, och han är snickare som jag, i Vasa - men det börja, om jag ska berätta, så börja det blir lite bätter med snöstormin också, och en litin stund såg vi månin, men det var nog ett förfärligt oljud omkring båtin, när isstyckena körd ihop, det lät som fönsterrutor hadd gått sönder, och ibland kröp vi nästan ihop, Skinnar och jag, för vi trodd, vi skull få glasbitarna på oss. Men när klocka var två, kom ett stort isberg, det var ett riktigt isberg, det var så högt som mastin, men vi kund int se i snöyran, hvad det var som kom, det var så hvitt bara som den andra snöin, som snöa och när det var alldeles närma båtin, hörd vi, att det int var så mycke oljud rundt omkring, och då ropa Kieppos: nu komma ett isberg, och just som han sa det ordet, så törna vi, och mastin föll ner och vi hörd, att det braka, och så börja båtin att rulla och stampa, och sjöin slog in och vi låg alldeles redlös, men isberget var alldeles borta. Och så fick vi drif hela dagin efter, och vi kom långt ut på hafvit, och sen vänd väl strömmin, för storm var det int mera, det blef alldeles stilla, men vi pumpa och försökt att täta, men det gick int, och i går natt la sig båtin på sida, och så fick hon en törn af ett isstycke, och så gick hon alldeles rundt, så vi kom i sjöin, jo. Och det var då rysligt kallt. Men jag kan int förstå, att kropparna och kaggarna int kom ut förrän i dag, det var då underligt.
Kieppos, jo, han måst vi vårda hela tidin, men vi hadd int att ge han dricka. Allting var borta. Han var gammal, jo, och gubbin frös, så han int kund ligg stilla, och kamratin och jag måst rulla han och slå han för att hålla varmt, men han dog i morse tidigt. Det är ju så bedröfligt, men Gud har ju rädda lifvet, och då måst man väl vara glad och arbet igen. Men hur är det med Skinnar?
- Det är ingen fara med honom, sade en gammal fiskare.
- Då får jag väl sofva igen, sade finnen inne i skumrasket och satte ner kaffekoppen på golfvet. - Jag är så trött.
Och så kurade han ner sig i sängen och drog täcket öfver hufvut.
- Tocket elände! mumlade en gammal fiskare. Ha'n gått rakt och förlora allt han ha och knappt komme med lifvet ifrån. Jag säj väl det. Tocket elände!
Gubbarna reste på sig och gingo tyst ut i den ljumma majkvällen.
En bäck porlade, en orrtupp sjåsade på Sörön, men från hafvet hördes intet ljud.
De skeppsbrutna hade blifvit landförda på en tisdag. Följande söndag rodde man till sockenkyrkogården med gubben Kieppos, och där ligger han; ingen vet, hvar hans plats är.
När han bars från bryggstun ner till båten hedrade honom hamnborna.
Snickar Nyholm, som på onsdagen åter var frisk, gjorde en likkista, som blef så prydlig, att flera af de äldre hamnborna kände sig afvogt stämda mot Kieppos, men alla barn i hamn hade varit till Fäbodsjön och plockat tidiga vårblommor och prydt kistan med dem. Det var hästhofsört med duniga stjälkar och den trohjärtade blåsippan samt några späda hvitsippor, ett par knoppar af kabbellöken hade de också funnit, och för öfrigt hade de rifvit lingonris och nylöfvad björk.
Tidigt på morgonen ringde det i kapellets klocka, och man gick i kapellet och åhörde en lång betraktelse.
Klockan två ringde det för andra gången.
Det var en gammal klocka, som hängde under en murken huf, och föga ljud fanns i klockan, men man hörde i stället samtidigt med klämtningen, hur hela stapeln skrek, och det gjorde intryck på hamnborna.
Klockan två ringde det för andra gången.
Nu vandrade alla de gamla upp till stugan i backen och samlades utanför dörren. Man gick in i tur och ordning och betraktade Kieppos, som låg i sin vackra kista iklädd en hvit skjorta. Bredvid hufvudgärden stod hela tiden den förtorkade gubben Zeterberg, som skänkt skjortan, och pekade tyst på den.
Kieppos hade börjat få gröna fläckar i ansiktet, och ett hvitt skum bubblade sakta men oupphörligt ur näsan, och han luktade något. Hans grå tofviga hår låg oredigt neråt panna och öron, och skägget gick ända upp mot de blå ringarna kring ögonlocken.
Sedan alla sett på Zeterbergs hvita skjorta och gubben Kieppos själf, skrufvades locket på, en fiskare ute på backen viftade åt pojken vid klockstapeln, och den klanglösa klämtningen begynte.
Sex starka ynglingar lyfte kistan och buro ut den. Framför kistan gick klockarn. Han bar mössan i hand. Solen glänste i hans blanka hufvudsvål, de grå hårtestarne ner mot öronen fladdrade i middagsvinden. Han sjöng psalmen med en röst, som hördes ibland likt vresiga rop och ibland inte hördes alls, och var klädd i svarta byxor och en gammal skiftande bonjour.
Efter kistan kom snickar Nyholm barhufvad, och vinden reste på hans ljusa hår. Hans magra ansikte var allvarligt. Han gick i sina höga sjöstöflar med snytorna uppåt och i en lånad brun kavaj med alldeles för långa ärmar.
Sedan på något afstånd kommo hamnborna, först männen, nyrakade och svartklädda, efteråt kvinnorna med sjaletterna från pannan, en näsduk i handen, magarna fram, brösten höga, alla gråtande sakta.
Klockan klämtade.
Solen stod rätt öfver hamn och bredde glitter på det mörkblå sundet, speglade sig i fönstren, i stenarnas glimmerskifvor, i mösskärmarna, i lingonbladen på kistan, som strukits med kimrök; marken var torr och hal; tåget gick steg för steg under de lutande gistena ner mot stugan, öfver hamnvägens damm, öfver gårdens stora flatstenar, ut på sjöbodbryggan, och i skuggan därute sänktes kistan ner.
Erik och Jonas stodo i båten, som var rustad med segel, matsäck och skälbössor, och försiktigt firades kistan ombord. Därpå sjöngs en psalmvärs, klockarn läste Fadervår och Välsignelsen, som åhördes med betäckta ögon, hvarefter alla gingo fram till båtkanten, männen lyfte på mössan och bockade stelt, kvinnorna nego; så stötte båten ifrån, hissade segel ute på sundet, fick skum om bogen och satte kurs mot uddarna, där den försvann.
Begrafningsfolket samlades i stugan och drack kaffe, och på kvällen blef dans på dansbanan.